Rollatorn håller på att falla ihop, men jag tror inte det beror på utmattning. Trots att jag bara haft den i ett halvår (utomhusrollatorn) så verkar den inte riktigt klara av den misshandel den utsätts för av oaktsamma flärdtjänstchaufförer. De dänger den ganska hårt, både in i bilens bagageutrymme, men också när de ska ta fram den ur nämnda utrymme. Skruvar och muttrar håller på att flyga sin väg och ganska snart kommer jag att falla ihop över en rollator som kommer att falla ihop i en hög av stålrör. Förmodligen blir jag samtidigt spetsad.
Jag skulle nog kunna spänna lite muttrar och så, men tyvärr ser jag så dåligt att jag inte ens ser var de sitter. Vem kan sköta service åt mig? Det kommer att bli ett detektivarbete då jag inte vet vem som ansvarar för rollatorn eftersom jag fått den på lite omvägar.
På jobbet frågade de i fredags vid flera tillfällen hur mina helgplaner såg ut. Mitt standardsvar är också sanning. Jag har aldrig några helgplaner. För min del är det arbete och sömn som gäller. Utöver det orkar jag faktiskt inget. Även om vissa antyder det, så är det inte på grund av lathet. Det beror inte ens på att jag inte har något socialt umgänge. Jag trodde aldrig att kampen skulle bli så utdragen att jag fortfarande efter tre år inte klarar av att förflytta mig obehindrat. Men jag kämpar vidare och gör framsteg. Kondition och styrka finns till över 100 % jämfört med andra i min (ms-)situation. Dessutom är det lite bättre de dagar jag tar min ”knark”-tablett. Men den där mentala tröttheten som bara fullständigt jämnar mig med marken är obeskrivlig. Trots mina bekymmer så har jag varit ute dagligen och har inte handlat om att ta sig till eller från jobbet/hemmet. I fredags var jag i snusbutiken. I lördags i soprummet (en bit att traska utomhus). I dag var jag både i soprummet (igen) och på Ica. I morgon ska jag hämta ett paket på postutlämningen.
Jag förstår verkligen inte. Jag har styrka och kondition. Jag tar ”knark” för att orka och då främst för att få mental vakenhet. Ändå knäcker det mig nästan att (med rollator) ta mig till affären och gå en kort runda där. Nej, det är varken stress eller panikångest. Något händer. Kanske något kognitivt. Jag vet inte så noga. Det blir bara kaos i mitt huvud och det är kopplat till någon form av utmattning. Jag minns inte vad som händer efter att jag kommit till kassan. Hemkommen får jag börja fundera på om jag verkligen packade ner allt jag handlat och om jag har plånboken med mig (jag brukar förlägga plånboken, mest på jobbet och glömma betalkortet på Pressbyrån). Nope, jag kan varken förklara eller beskriva vad det är som händer. Men det stör mig enormt.
Annars har helgen mest varit sängläge och tvätt. Och en del Diana Gabaldon. I förmiddags såg jag ännu ett avsnitt av Outlander, men jag har i helgen läst mycket i böckerna (Främlingen avklarad, nu inne på Slända i bärnsten). Eller som jag skrev på Facebook:
Sett gårdagens bröllopsavsnitt för Outlander. Bara ett avsnitt kvar för i år. Det som sändes i går kväll i USA visas textat här ett par timmar senare. Bra så, men… Om de bara kunde speeda upp produktionen! Inser nu att ett avsnitt motsvarar en scen ur boken och inte följer kapitel eller rakt berättande. I en scen/avsnitt pratas det väldigt lite och inget händer. Men de väver in korta tillbakablickar som ska förklara den långsamma dialogen som hoppar och är osammanhängande. Om boken är action och djuplodande, så är serien långsam, sensuell och händelsefattig. Ojämförbara men båda med kvaliteter. Och frustrerande.
Jag tror jag läst Främlingen fem gånger nu. Och jag har läst sammanlagt 4 av 8 böcker, så jag har lite att ta igen. Tyvärr måste jag läsa från början innan jag kan läsa de senare böcker jag inte hunnit med. Det går för många år mellan böckernas utgivning. Särskilt som det är över 15 år sedan jag läste Främlingen första gången. Och bok 8 är nyutgiven.
Okej, jag har enorma problem med att läsa böckerna. Min syn, ni vet…
Ack, för 25 år sedan hade jag perfekt syn. Det jag inte vågat antyda är att jag är mer än halvblind just nu. Om det går att korrigera med glasögon? Det är det jag ska få veta närmaste månaden. Eller om jag verkligen är på väg att bli blind. Har enorm ögonsmärta också (inte näthinneavlossning eller annat – vad jag vet).
Åh! Normal arbetsvecka?! Jag är chockad.
Kommentarer stängda