Dag 5 046 som bloggare, men jag har inget att säga. Det var dag 5 000 den 23 oktober. Det missade jag. Men jag bloggade åtminstone då.
Tack alla skattebetalare som ger mig läkemedel motsvarande 120000 kronor per år! Tack, tack! Och tack alla politiker som gett mig ett högkostnadsskydd! Tack, tack!
I dag är jag helt förstörd i kroppen. Det är svårt att gå på isiga och snöiga gator med dålig syn, dålig balans och sommarskor. Sedan hjälpte det väl inte att jag stått och gått mycket under den utbildning jag höll på med i några timmar i dag. Allt sammantaget blev en överansträngning för mina ben, eller för nervimpulserna eller vad det är som gör att jag få svaghet i benen (inte musklerna åtminstone – jag har urstarka muskler i benen).
I ett dygn har det nu snöat i Göteborg, men inte kommit mer än max ett par centimeter. Trafikkaoset förstår jag och det har inte så mycket med snön i sig att göra. Folk vågar inte lita på kollektivtrafiken, så de tar bilen. I en stad som tagit bort 2 av 3 körfiler p.g.a. trängselskatten som införs vid årsskiftet. Klart det blir kaos! Och folk kör som om det var torr sommarväg med slitna sommardäck, d.v.s. ”undan eller väck – för här kommer jag”. Och, ja…
Kylan just nu som legat på minussida i några dagar, är helt underbar! Värk försvinner. Domningar försvinner. Jag rör på mig lättare (när jag inte spänner mig av att kämpa med balansen). Ja, livet känns då underbart!
Fick frågan i dag vad jag gjort, för man kände inte igen mig riktigt. Något hade förändrats, men man kunde inte sätta fingret på vad… Öh, jag rakade skalle och ansikte i går? Har jag sett så ovårdad ut? Och har man glömt hur jag såg ut för sex veckor sedan?
Utbildningen jag gav i dag gick bra. Divine intervention kom till mig som vanligt. Som en skänk från ovan.
Men stressen börjar nu bli obehaglig. Samtidigt som jag bestämt mig för att ta lite extra semester trots att det är det sista jag borde göra ur ett arbetsperspektiv. Men jag behöver SEMESTER! Om ett par veckor…
Dravel Hälso- och sjukvård Hälsohistoria Kampen Medicinering Multipel skleros (ms) Omvärldsbevakning Personligt Vardagsblogg
Kommentarer stängda
Och här sitter jag och väntar på upplösningen. Några minuter till bara, sedan har mina Treo lösts upp i vattenglaset. Jag får huvudvärk på kvällarna numera och jag tror det beror på mörket. Det är ansträngande för mina små blå att försöka se något i mörker och tänder jag lampor blir det ännu värre. Jag saknar dagsljus. Trots en mycket solig dag. Som också brukar ge mig huvudvärl. Äh, orsaken är okänd, jag har helt enkelt huvudvärk.
Jag önskar jag visste vad jag egentligen gjort i helgen. Jag glömmer snabbt sådant som är ointressant. Det som ännu inte fallit i glömska, är att jag för någon timme sedan rakade huvudet. Och jag rakade av mig skägget också. Med hyvel! Det var länge sedan. Jag sparade dock en liten skägglapp på hakan vilket gör att jag ser ut som om jag flytt ett kriminellt motorcykelgäng (inkl. rakade huvudet). Nej, jag tänker inte raka av mig skägglappen på hakan, för då kan man ta mig för sparkad riksdagsman från sd.
Jo, det har ju varit gamla hederliga SopSlängarSöndag! Och tvättmaskinen har gått hela helgen. Och jag har lagat mat. Men inte vattnat krukväxterna (skäms)! Så något mer än sova har jag trots allt gjort i helgen.
Ändå fantiserar jag om semester. Jag har dragit tillbaka mina två semesterdagar till jul, för jag hinner inte. Samtidigt funderar jag på om jag ändå inte skulle kunna ta en hel veckas semester, för jag behöver det.
Just nu ska jag plugga in en föreläsning jag ska ge i morgon där jag inte haft möjlighet att läsa in mig på ämnet som jag aldrig tidigare utbildat i. Men jag har huvudvärk och känner inte för att plugga på in fritid. Ändå måste jag nog läsa igenom materialet även om jag är expert på att improvisera och leverera.
Men först – Treo!
Skål!
Kommentarer stängda
Sitter och läser i mitt omfattande dagboksarkiv och upptäcker ett par saker när jag läser 2004 års blogg…
Ett tecken på att man blivit vuxen är när man inte ändrar datorns upplösning, inte ändrar fönsterfärg och utseende, samt inte har någon skrivbordsbild. Jag blev vuxen för typ 2-3 år sedan. Det viktigaste med en dator är att den 1) fungerar och 2) har rätt program.
Jag har inte haft hål i tänderna sedan 1997. Det är något jag fortfarande inte vant mig vid eftersom jag alltid hade 3-6 hål varje år att laga i skolåldern. Numera är det bara rotfyllningar som gäller (har tre) och utbyte av trasiga plomber.
Något jag totalt glömt är att jag suttit med i manligt nätverk på jobbet. Vad hände med det nätverket? Det lustiga är att jag nu börjar återfå minnet av det efter att ha läst om det. Och plötsligt lägger jag ihop ett och ett. För ett par månader sedan träffade jag en manlig sjuksköterska som är chef. Jag kände igen honom men kunde inte placera varifrån… Manligt nätverk! Jag tror det var han som för åtta år sedan sa ”man måste anstränga sig som man inom sjukvården att inte avancera”. Han har inte ansträngt sig. Och jag kände inte igen mig i det uttalandet då, och inte nu heller. För jag kämpar. Inte så mycket för att avancera, men för att få hävda min rätt, min person och min kompetens. Jag blev under så många år illa bemött och det sitter delvis i ännu. Ibland när jag fortfarande hör ”vi kan inte ge dig mer i lön, för då kommer dina kvinnliga kollegor att klaga då de också vill ha mer i lön”, så kan jag bemöta det. Med ”enligt kollektivavtalet så ska lönen vara individuell och inte jämföras med någon annans”. Jag behöver inte kämpa lika hårt som tidigare, men kämpa måste jag. Om det borde jag återkomma till en annan dag.
Men något mer att säga har jag inte i dag.
Kommentarer stängda
Den egenhet som jag har men inte alltid låtsas om, är att jag egentligen är väldigt arg. Det finns alltid någonting som upprör mig. Händelser, situationer. Däremot är jag nästan aldrig arg på specifika personer. Fast det är klart… Just nu är jag ganska arg på två personer som jag tycker gått över gränsen. Men om jag säger så här – jag är inte lättirriterad då det mesta rinner av mig som ”ointressant”.
Hur ska jag förklara?
Man vill inte göra mig förbannad. Det är inte lätt att få mig förbannad. Det jag lärt mig är att välja mina strider. Vad som är värt att känslomässigt gå in i. För mig handlar det om välbefinnande och hushålla på resurser (energi).
Med detta sagt så finns det saker, inte personer, utan händelser som jag nästan dagligen får smärre hjärnblödningar av. Som detta med mitt ”stora brev” som kom till fel postombud i onsdags.
Inkompetens är nog det som gör mig mest vansinnig. Oavsett vilka som står för inkompetensen. Men märkligt nog är det företag och myndigheter som ska strula där jag ska behöva lägga tid och energi på att försöka rätta till deras misstag – och ändå blir det fel på fel på fel! Den här ”vansinnigheten” jag känner är alltså inte riktad mot person, utan mot arbetssätt, rutiner, misstag, oförmåga att rätta till fel och så vidare. Jag kräver väldigt mycket.
Men den här dagen… Jag har fått bita mig i tungan ett flertal tillfällen i dag. Den här fredagen har vairt ett epicentrum av misstag.
Vilken roll har jag själv i det hela? Tyvärr (?) känner jag ingen skuld i situationer som uppstått utan min iblandning, men där jag dragits in och nästan blivit ett offer. Men jag känner mig inte som ett offer av omständigheter. Jag blir bara förbannad. På inkompetens.
Kommentarer stängda
I dag finns det anledning till att spy galla, men jag avstår. Dagen har varit lång arbetsdagen övergick i fackligt årsmöte där jag aldrig behövde lämna arbetsplatsen. Men någonstans i det ser jag ett fel (ack, lite galla). Årmötet: 45 minuter landgång (kvällsmat), 20 minuter ny högt uppsatt chef som presenterade sig, 55 minuter vänstervriden teaterföreställning och 25 minuter årsmöte med val av ny styrelse med mera. Det jag var där för tog alltså 25 minuter av en kväll som blev förstörd av allt ovidkommande. Vi kunde haft det hela på en lunch då det 1) räknas som fritid och 2) ändå hade återstått 20 minuter av lunchtiden.
I dag har jag också skrivit på mina nya anställningspapper. Jag tillträder 1/1 2013. En anställning som är två timmar per vecka och löper per läsår. Men hur kan ett läsår löpa från 1/1? Och varför säger man ”förste i förste” om 1/1 när där står ”förste per förste”?
I morgon är en annan dag. Tack och lov! Men man ska inte ropa hej…
Kommentarer stängda
Alla borde vid det här laget veta att jag avskyr helg, tradition, födelsedagar, uppvaktning och så vidare. Av den anledningen så julpyntar jag aldrig och har endast haft julgran två gånger på… *räknar*… 24 år (så länge sedan jag flyttade hemifrån).
Men det finns ett undantag – advent. Det är enda spåret av massförstörelse som jag tillåter i mitt hem. Varför jag är så svag för advent är inget jag gått in i djupare psykoanalys av, då vissa saker ska man bara acceptera och godkänna som en sanning.
I år känns det dock lite motigt. För jag kan inte bestämma mig för hur jag ska pynta mitt hem. Jag har bestämt mig för att ha en stjärna på fot, en liten gutjärnsljusstake (i plast, men ser ut som gutjärn), en röd konturstjärna, kulan med ljusdioder samt ljusslinga. Och allt det har jag två fönster för. Så hur gör jag för att det ska se spartanskt ut? Min motighet handlar alltså om att fixa det omöjliga. Mina fönster kommer att se ut som två skyltfönster med 200-wattsbelysning! Och var ska jag göra av alla krukväxter? Jag vill ju inte bränna sönder dem av alla lampor.
Och den stora frågan är – har jag någon röd löpare till köksbordet? Limegrönt känns inte ”adventigt” när jag sedan satt dit mina fina röda glittervärmeljus.
Var glada över att jag inte julpyntar! Over the top, down the drain skulle nog kunna beskriva min överambitiösa kitschkänsla.
Det enda jag saknar med julgran är mina blåa julgranskulor och blåa glitter. Ja, blått!
Förresten, en sak till. Jag tänder fortfarande inga levande ljus. Tidigare på grund av nyfiken pälsboll, men numera mest för att jag inte litar på mitt minne att jag släcker ljusen.
Till måls ände, känns det som. Veckan har varit lång och jag har farit som en skottspole fram och tillbaka. Det blev tandläkare, fönsterputs, hämndtjänst förutom att jag på jobbet for mellan kommunerna och deltog i sju möten. Flexmässigt lyckades jag ändå minska övertiden med fem timmar, vilket är en prestation.
Varje helg känns som att fara rakt in i en vägg av mental sysslolöshet. Göra har jag, som att tvätta-tvätta-tvätta, men allt blir ändå så stilla. Jag behöver den stillheten men kontrasten är för stor jämfört med när jag är överallt och gör allting och träffar (nästan bokstavligen) tusen människor.
Så frågan jag egentligen ställer mig, är ”vad gör jag nu”? Tvättmaskinen är startad och sköter sig själv. Men en liten lur skulle inte kännas så dumt… Inte telefonlur, utan en liten sovstund. Det kan behövas efter den här veckan.
Kommentarer stängda
Nu följer en tuff vecka med många inbokningar. Är jag på jobbet så är det bara möten. Är jag ledig så har jag annat för mig, som tandläkarbesök och fönsterputs. Det är nu jag ska ta och använda mina flextimmar. Det här är sista veckan före jul där jag är fulltecknad, sedan lugnar det ner sig lite. Tills det blir januari.
Jag är mest arg över att jag inte hinner göra något på helgerna. Att 48 timmar går åt att sova och vila. För att klara av arbetsveckorna. Jag vill orka mer än så. Jag vill ha en fungerande fritid. Men jag jobbar på det…
Husets kabelnät ska släckas ner om ett år och jag börjar nu se över mina alternativ. Det känns ganska magstarkt att behöva betala för digital-tv. För att få se de kanaler som jag i dag har genom hyran. Samtidigt jag kanske inte ska skaffa digital-tv? Jag är ju dvd-fantast. Jag får fundera vidare.
Kommentarer stängda
Jag har börjat följa den dagliga repriseringen av Brothers & Sisters*. Förra måndagen började Kanal 9 visa säsong 1 från början. Genom åren har jag väl sett något enstaka avsnitt, men kommer inte ihåg anledningen till att jag inte följde serien slaviskt. För jag gillar serien.
Varför gillar jag egentligen en serie om en präktig familj i USA med stereotypiska problem? Jag har funderat lite på det. Familj, alltså.
Jag har ingen familj annat än ömma modern och lite släktingar med svenska, finska och tyska rötter. Men jag har inga syskon. Jag har inga barn. Och jag är väldigt singel. Saknar jag något av detta? Är det därför jag roas av att titta på ”familjedynamik” på tv? Svaret är komplext; Nja!
Nej, jag saknar inte syskon, barn, partner. Men jag har gjort det i perioder och jag kommer säkerligen någon gång i framtiden åter göra det.
Att jag inte har några syskon, kan jag inte göra så mycket åt. Men jag saknade syskon när jag var liten. Jag var avundsjuk på kompisar med syskon. Märkligt nog så umgicks jag mer med kompisar som inte hade syskon. Vi ensambarn blev lite som syskon när vi umgicks. Men utan med syskonbråken. Dock var det inte förrän lille far dog (när jag var 35 år) som jag verkligen saknade ett syskon att luta mig mot. Att ensam dra i ett dödsbo är jobbigt.
Ändå, jag har styvsyskon. Tre stycken. De fick jag när jag var 22 år, det vill säga för 20 år sedan. Vi har absolut ingen kontakt, känner knappt till varandra. De är äldre än vad jag är och vi var vuxna när våra föräldrar träffades. Vi har aldrig träffats vid någon familjehögtid, kanske mest för att jag inte firar sådant. Och vi lever våra separata liv. Dessutom har de nog med sig själva, sina barn och barnbarn. Jag är ingen i sammanhanget och jag kan inte påstå att jag har någon sådan önskan heller.
Saknar jag barn? Nej, men också det har jag ibland känt sorg över. Av en enda anledning – inga efterlevande. Jag är sista kvisten på grenen. Samtidigt för jag inte genetiken vidare med ms, om man nu ska försöka finna ut något positivt med det hela. Och jag är också av inställningen att jag inte behöver bekräftelse genom att se mig själv i mina barn. Egentligen förstår jag inte syftet med barn. Att de kommer till genom en konsekvens förstår jag, men inte att man aktivt planerar för att få barn. Är det också för att de genom sin manifestation bekräftar föräldrarnas tvåsamhet? News: It doesn’t work! Bara KD tror på kärnfamiljen.
Partner? Jag vet inte. Jag tror ibland att jag är alltför skadad, har för mycket med mig i bagaget, samt genom ålder är för rigid. Och jag värnar kanske för mycket om min egentid. Samtidigt är jag öppen, utesluter ingenting, tar det mesta som det kommer. Ska det funka med mig så tror jag mest på ett särboförhållande. Det har nämligen ändrats över tid, men kan självklart ändras till något annat. Som sagt är jag öppen för det mesta.
Men allt är spekulationer. Jag vet vad jag känner just i dag, i denna stund, men ingenting är hugget i sten. Allt kommer i perioder. Saknad av allt ovan. Och samtidigt – jag har det så här som det är just nu. Så låt mig fascineras av det jag inte har, brödrar och systrar! Brothers & Sisters… Det räcker för stunden.
* Det är lite coolt att tre av skådespelarna gick från Alias till Brothers & Sisters när serien lades ner.
Kommentarer stängda
Kommentarer stängda