Kategori: <span>Kampen</span>

Panikångest är känslan av att vara beredd att fly. Instinktivt reagerar musklerna och hjärnan på alla ljud och synintryck. Det är därför jag också blir så yr och känner mig svimfärdig. Pulsen går upp, hjärtat slår lite fortare och logiken säger att jag inte borde reagera så här. I veckan när jag jobbade så lugnade det mig om jag pratade med någon om vad som helst. När jag nu är i min trygga hemmiljö så blir effekten den motsatta om någon pratar med mig. Det stör.

Det finns mycket varningar vad gäller panikångest. Att man inte ska isolera sig, för då kan istället fobier komma in i bilden. Som rädsla för folksamlingar. Min ”halvfobi” är att gå utomhus. Jag är väldigt ostadig på benen och det är obehagligt att gå ute med syn- och ljudintrycken samtidigt som jag är yr. Det triggar panikångesten som ligger och lurar under ytan. Egentligen bryr jag mig inte så mycket, det vill säga att jag inte tolkar detta som en fobi. Problemet är att jag senaste veckan blivit sämre i benen på grund av min ms. När jag kollapsade förra veckan så drog det igång adrenalinet och jag tror det startade ett pseudoskov. Så att ha både panikångest och ett ms-skov ser jag som ett dubbelfel. Där det är svårt att avgöra vad som är vad, men jag tror ändå jag ser skillnaden. Jag är inte rädd för att få panikångest ute, jag är rädd för mitt pseudoskov. Inomhus har jag väggar att förlita mig till.

Men jag utmanar mig själv ändå. I dag har jag gjort mer än vad jag egentligen klarar av. Jag har varit väldigt fysisk och ansträngt mig rejält trots allt ovan. För ett par veckor sedan var jag väldigt starkt, gick mycket, orkade mycket. Nu har all fysisk kraft försvunnit i benen (pseudoskovet), men sådant får inte stoppa mig. Jag fortsätter att försöka vara fysiskt aktiv, eftersom det är enda vägen. Enda sättet för mig att återhämta mig är paradoxalt nog att anstränga mig fysiskt samtidigt som jag måste vila för att få ur mig stressen som lett till panikångest.

Och nej, jag skäms inte ett dugg för panikångest även om det ses som ett psykiatriskt problem. Det enda verkligt dumma är att jag varit stressad och överbelastad utan att jag känt av det förrän panikångesten återkom.

Återkom? Jo, jag börjar känna igen mönster. Min neurolog har sagt att jag haft panikångest nu i snart 15 år. Men jag ser själv bara tre tillfällen där det varit mer än antydan till det. 2006, 2011 och 2013. Det bara smäller till. Första gången, 2006, gjorde jag ett neuropsykiatriskt test eftersom jag hade minnesstörningar (typiskt utbrändhet) där det framkom att jag är överpresterande och tenderar att bränna ut mig eftersom jag är så ambitiös. Och ändå ser jag aldrig några varningstecken förrän det är för sent. Återhämtningsperioderna är långa, dryga och svåra. Samtidigt samlar jag på mig erfarenhet, så kanske min återhämtning den här gången, förhoppningsvis, inte blir så långvarig.