Kategori: <span>Personligt</span>

Publicerad 3 december, 2014

Mixen #372


Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /var/www/jontas.com/public_html/wp-content/plugins/kk-i-like-it/kkDataBase.class.php on line 107

En månad senare och jag har blivit förkyld igen. Men bara lite lätt, typ en liten släng. Ska ändå bunkra upp med näsdukar och febertermometer. Nej, jag kan fortfarande inte hitta min febertermometer och såg att apoteket kommit med en ny modell. Självklart använder jag bara muntermometer à la elektronisk, men jag vill att den ska mäta snabbt så jag inte kvävs av snor och stängd mun. Äh, det här var inte intressant. Vem är inte förkyld i dessa tider?

Men jag tackar och tar emot en förkylning om jag nu måste välja något mellan förkylning, influensa och vinterkräksjuka. Allt verkar gå samtidigt just nu.

Tja, en ledig vilodag enligt schema. Jag är på väg ut för min dagliga motion, som i dag dock bara kommer att sträcka sig till apoteket och till godisaffären (snus, snus, snus). I övrigt ska jag gräva ner mig i soffan under filt och studera tv-rutan. Förhoppningsvis med något från Netflix. Jag ska försöka blunda när jag råkar starta tv:n och riksdagsomröstning pågår. Om jag inte är intresserad av politik? Jo, mycket! Men jag diskuterar aldrig det på nätet. Anledningen till det beror på att jag tror åsiktsregistrering existerar och ligger en i fatet oavsett åsikt. Vi är på väg dithän. Och det som är PK i dag, är det inte i morgon. Och nätet glömmer aldrig. Är jag paranoid? Nej, förutseende.

Varför har ingen berättat för mig om Serial? Varför har jag inget sett eller hört om den nu mest intressanta podcasten som är en sann kriminalserie i berättarform istället för som tv-serie/-dokumentär? Länk: Serial. Ungefär som radioteater (om nu någon minns vad det är).

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg Dravel Netflix Omvärldsbevakning Övertygelse Personligt Tv Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 26 november, 2014

Tjänster #365

Räkningarna är betalda. Den här gången var det få räkningar att betala, bara 22 stycken. Helt okej, jag har fem inkomstkällor. Men jag noterar att jag betalar en hel del för… media? Morgontidning, tv, musik, internet och mobilabonnemang är för mig både socialt, underhållning och nyheter. Det nya medialandskapet har förskjutits i och med tekniska lösningar tillkommit under särskilt de sista 10-15 åren. Som blivit stabilare. Men som spretar. Tänk om det hade funnits en tjänst, en källa, för allt detta. Visst, det finns säkert, men vi har möjligheten att skräddarsy utifrån intressen och behov. Därför har jag TiVo, Viaplay, Netflix, Spotify och så vidare. Jag uppskattar det där med att få allting i elektronisk form, att inte behöva köpa cd/dvd. Sådant som bara är konsumtion för stunden har jag inget behov av att äga i form av saker som tar fysisk plats. Med ettor och nollor kommer man långt.

Men om jag egentligen gillar utvecklingen? Nej, det är kostsamt, tjänster kommer och försvinner och teknik blir gammal. Uppdateringsbehovet är tröttsamt, att hålla koll på läget, att följa utvecklingen för att inte bli ifrånsprungen och passé. Jag tror det skulle isolera mig väldigt.

Där är dock en tjänst jag funderar på att göra mig av med som kostar mer per år än vad jag utnyttjar; Spotify. Det blir billigare att köpa låtar (elektroniskt) via Itunes. Men som vanligt avvaktar jag åtgärder, eftersom jag är lat. Kanske inte lat, men orkar inte lägga tid på förändring. Vi får se. I över ett år skulle jag sagt upp mitt fasta telefonabonnemang, men… *rycker på axlarna* Och alla de där mobilabonnemangen jag inte använder… Och Viaplay kunde jag frysa fram tills fortsättning kommer för Revenge och Outlander. Nå, men tid är för mig mer värdefullt än pengar, så jag fortsätter betala om jag slipper ägna tid åt förändringar. Det är tillräckligt jobbigt som det är att få tiden att gå ihop.

Och solen lyser. Mitt klagomål till flärdtjänsten om uteblivna bilar i förra veckan, genererade i att jag fick en ursäkt (?) i form av presentkort 100 kr till Ica. En bra ersättning, även om jag föredragit bilar som håller bokad tid och inte bara skiter i mig. Får se om chaufförerna fått sparken. Missköter de sig brukar de förlora uppdraget och jag är aggressiv när jag klagar. Jag har en nolltolerans vad gäller tjänster jag betalar för. Lyckligtvis har jag aldrig haft problem med streamingtjänster. Vilket kan förklaras med att streaming är ettor och nollor, flärdtjänst enbart nollor.

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg Dravel Fundering Media Musik Netflix Övertygelse Personligt Teknik Teveserier Tv Vardagsblogg Viaplay

Kommentarer stängda

Publicerad 24 november, 2014

Pekpinnar #363

Mina föreläsningar gick oväntat bra i dag. I och för sig var det samma föreläsning jag gav två gånger, men jag blev inte ifrågasatt. I vanliga fall är det inte lätt att vara budbärare då man gärna (av frustration?) skjuter budbäraren, rullar en i tjära och fjädrar och sätter i skampåle med dumstrut på huvudet och spottar föraktfullt på en. Oavsett hur mina budskap tas emot, så är jag lugn och sansad, hetsar inte upp mig och kan förklara och besvara frågor. I sig kanske detta är ett problem, för man vänder sig gärna till mig i precis alla frågor. Jag har alltid svar vad det än handlar om. Efter 22½ år i yrket så har jag kännedom om det mesta. Och jag snappar upp allt i min väg. Därför är jag också så otroligt jagad och stressad. Skulle jag säga ”jag vet inte, jag kan inte hjälpa dig”, skulle ingen tro mig ändå.

Mycket riktigt. Mina föreläsningar i dag handlade om en sak och en sak allena. Ändå fick jag frågor kring helt andra saker när det var dags för frågestund. De passar på när de har lyckats placera mig på en stol framför alla. Känns lite som KU-förhör där jag ska redogöra för saker och ting, vilket är helt okej för min del. Det som gjorde att det aldrig kändes jobbigt i dag var att jag inte fick anklagelser riktade mot mig. Nej, det är aldrig riktat mot mig som person, men när jag delger beslut ”uppifrån” så brukar jag plötsligt få försvara sådant jag inte varit delaktig i annat än att jag är budbärare. Ilskan och hetsen jag då möts av gör mig mest… förbannad. Min roll är att visa och förklara praktiskt hur vi ska arbeta utifrån de beslut vi blivit ålagda att följa.

Det som är riktigt roligt är att en av grupperna jag förelästa för i dag är läkarkollektivet. Jag blir oftare och oftare inbjuden till läkargruppen för att visa och förklara (jag är en superadministratör?! *fniss*). Många av läkarna har jag arbetat med nu i 15 år och de har aldrig visat något annat än respekt för mig i de olika roller de mött mig i genom åren. Läkare är annars en svår grupp att nå ut i, men mig lyssnar de på av någon anledning. Men jag har fått höra att jag pratar som en läkare (kort, koncist, insatt, medicinskt och med kännedom om deras vardag). Om nu det är något bra… Men läkare har inget tålamod (tid är pengar, tid är begränsad, tid ska vara kvalitet, tid är skillnad mellan liv och död) och man får inte visa sig svag – då går de till attack. 😉

Morgondagens föreläsningar har jag ställt in. Jag har liksom inte tid med allt. I dag fick jag framföra det som var viktigt, med det nöjer jag mig för i år. Nu måste jag jobba!

||||| 0 I Like It! |||||

Dravel Fundering Övertygelse Personligt Självinsikt Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 16 november, 2014

Det flammande korset #355

Det var i slutet av 90-talet som en arbetskollega gjorde mig uppmärksam gällande Diana Gabaldons böcker. Jag fick låna Främlingen och gillade det jag läste. Spänning. Historia. Komplicerade förhållanden. Häxor. Läkemedel. Sjukdomar. Våld. Men visst, i första hand en kärlekshistoria förankrad i både 1700- och 1900-tal med inslag av fantasygenrens förtecken.

Förmodligen hade jag efter Främlingen inte läst fortsättningarna, eftersom inslaget av fantasy inte var så stort. I slutet av 90-talet läste jag enbart renodlad fantasy om andra världar (inte science fiction). Men som jag nu skrivit några gånger i bloggen, så fick jag synnervsinflammation i januari 1999, blev sjukskriven, kunde bara läsa text som fanns på en bildskärm. Nätet blev räddningen för mig som så gärna ville läsa. Då var det också ganska populärt med mailinglistor eftersom nätforum egentligen inte fanns (krångligt, allmänna skript fanns inte, gratis hemsidor inkluderade inte tillgång till servern annat än att ladda upp enklare html-filer). Jag som precis före synnervsinflammationen läst Främlingen, fann Gabaldons fanclub. Där var jag ganska aktiv och hade lite diskussioner med Gabaldon själv som ibland dök upp. Det var nog detta som sporrade mig till att även köpa fortsättningarna efter Främlingen, så snart synnervsinflammationens akuta skede försvann. Och tid hade jag eftersom jag istället blev sjukskriven för ms.

Så jag läste om Främlingen (eller, originalet på engelska, Outlander), läste Slända i bärnsten, Sjöfararna och Trummornas dån. För sedan tog det stopp i utgivningen (Dianas pappa dog och hon tog några sabbatsår från skrivandet). Själv ryckte jag upp bopålarna och flyttade till Göteborg. Och Gabaldons böcker har jag lånat ut högt och lågt, några av exemplaren har jag fått tillbaka, andra inte – jag har dock köpt på mig nya upplagor då jag vill äga böckerna och ha dem stående i bokhyllan.

Nu har det gått drygt 15 år. Fortsättningarna har jag köpt men aldrig blivit färdig att läsa. Det flammande korset står i bokhyllan, oläst. Snö och aska står i bokhyllan, oläst. Som ett eko står i bokhyllan, oläst. Och snart kommer bok nr 8 (av sex, men trycket från fansen har gjort att serien bara fortsätter) på svenska.

I somras kom tv-serien Outlander där första halvan av säsong 1 visats (på amerikansk tv och på ViaPlay). Det inspirerade mig att återuppta böckerna, men eftersom det gått 15 år sedan jag läste böckerna så fick jag snällt börja om från början. Varje bok är på cirka 1000 sidor och det tar sin lilla tid att läsa igenom de 7000 sidor jag har i bokhyllan. Men det förde med sig en positiv sak – jag var tvungen att köpa läsglasögon.

Och efter denna långa inledning kommer jag äntligen fram till det jag vill ha sagt: Jag är chockad! Bok nr 4 (Trummornas dån) som jag ägt i alla femton åren… jag hade inte ens läst halva boken?! Jag var så säker… och jag visste ju vad som hände i handlingen… Min gissning är att jag blev så upptagen av flytten till Göteborg för 15 år sedan, social samvaro och (då) nya jobbet, att jag bara släppte Gabaldon även om jag alltid talat gott om böckerna. Att jag kände till vad som hände i bok 4 utan att ha läst den, beror säkerligen på att ömma modern läst och skvallrat för mig. Men jag är ändå chockad över att inte läst ut en bok jag haft i femton år.

Just nu är jag inne på bok 5 (Det flammande korset) och har inte en aning om vad som nu kommer att ske i handlingen. Jag har sedan i september försökt läsa 100 sidor varje kväll efter att jag lagt mig. Synen är fortfarande ganska dålig och det tar mig tre timmar att läsa 100 sidor, så jag hinner inte så mycket annat om kvällarna (som att titta på tv – glöm det). Jag är rädd för att komma av mig i mitt läsande och har målet att nu sträckläsa alla böcker, och då jag kommit mer än halvvägs, så verkar det inte så omöjligt. Och jag vill bli klar med böckerna så jag kan läsa de där andra böckerna som väntar (Coben, Ajvinde Lindqvist), samt få återgå till alla mina tv-serier.

I över 15 år har Claire och Jamie varit en del av mitt liv. Det känns tryggt.

||||| 0 I Like It! |||||

Litteratur Minne Multipel skleros (ms) Personligt Teveserier Tv Vardagsblogg Viaplay

Kommentarer stängda

Publicerad 4 november, 2014

Ordning #343

Min första tanke var ”lösa trådar”. Undrar om jag får ihop det med texten som jag inleder från ett annat håll.

Jag är inte världens mest empatiska eller sociala varelse. Det är både en insikt och något som jag får höra. I grund och botten handlar det om energi. Jag orkar inte förbruka den grad av energi som till det yttre visar medkänsla och samvaro. Att jag sedan känner annat är en annan sak. Men jag tar inte åt mig saker och ting. Jag kan nog uppfattas som objektiv på ett avståndstagande sätt.

Men ibland tänder jag till. Då det jag till ytan annars inte visar, kan få mig att explodera till det yttre och framvisa något som skulle kunna tyda på empati. Jag försvarar. Jag tar ställning. Åtminstone i vardagen. Om någon i min omgivning blir kränkt, påhoppad, ifrågasatt på ett sätt som inte är befogat (vet i och för sig inte om kränkningar är motiverade), träder jag in med handlingskraft och stor närvaro. Det ger effekt med tanke på att många ser det som så oväntat att jag som verkar så timid och tyst, plötsligt kan ryta till. Särskilt återkommande är detta (naturligtvis) inom arbetslivet där hierarkiers skarpa gränsdragningar kan göra att folk kommer i kläm. Det kan vara mellan arbetsgivare och arbetstagare, mellan olika yrkeskategorier, eller kollegor emellan. Och då jag är handledare av studenter så tar jag alltid mina studenter i försvar gentemot… alla. Kanske det därför också trots allt är bra att jag är fackligt engagerad trots jag inte är en fanbärare på barrikaderna. Ser jag gränser för anständighet överträdas, har jag plötsligt ordets gåva och kan kallsinnigt med närvaro argumentera för rättvisa och anständighet. För några veckor sedan råkade jag verkligen i luvan med… andra. Då tog jag arbetskamrater (som grupp) i försvar och det blev tumult. Rejält. Men det fick effekt och nu är allt frid och fröjd, för den här gången.

Jag känner igen det också från hur jag beter mig på nåtet. I femton år har jag tagit vänner i försvar som fått utstå påhopp från nättroll. Så någon typ av medkänsla och rättvisepatos besitter jag nog allt.

Lösa trådar? Jo, min ursprungstanke med texten var att knyta an till detta med att jag i dag är hemma och dunderförkyld. Det betyder att jag överger en student. I vanliga fall när jag är sjuk så brukar jag styra jobbet från sjuksängen. Meddelar alla om min frånvaro, delegera uppgifter som andra får ta över, avstyra möten och så vidare. Med student brukar jag kontakta och informera (överrapportera) till kollega om att ta hand om student samt ange vad studenten behöver göra när jag inte är närvarande. Samt meddela studenten om den tillfälliga förändringen. Jag lämnar aldrig lösa trådar. Det är mitt sätt att försvara och skydda andra som kan få problem när jag är sjuk och hemma. Jag vill inte ställa till med oreda.

För första gången någonsin har jag i dag struntat i det där med att styra från sjuksängen. Jag meddelade jobbet min sjukfrånvaro, men släppte på kontrollbehovet. Jag förutsätter att allting löser sig självt på jobbet utan min inblandning.

Däremot – kommer jag tillbaka till jobbet och ser att det blev kaos, då kommer jag att explodera. Lite ansvar får man lägga på andra… Nu är det upp till bevis.

||||| 0 I Like It! |||||

Övertygelse Personligt

Kommentarer stängda

Publicerad 3 november, 2014

Snorskalle #342

I juni var jag förkyld. I dag blev jag det igen. Här går jag och är så tacksam över att jag aldrig blir förkyld till följd av att ha ms med ett starkt immunförsvar. Nå, men det betyder väl att min immunmodulerande bromsmedicin har effekt. Lägre ms-nivå, högre förkylningsrisk. Måste säga att jag föredrar ms – vad jag vet. I praktiken vet jag aldrig vilka former mina skov tar, men är jag förkyld är det i sig lite mer förutsägbart. Bortsett från att en förkylning kan starta ett skov. Och då har man plötsligt inte längre det ena eller det andra.

Jag kan alltid anger klockslag för när jag blir förkyld. Det är aldrig något som kommer smygande eller som jag vaknar med. Istället säger det pang bom och jag är dunderförkyld. I dag var det på jobbet vid 11-tiden. 1) Halsont. 2) Feberkänsla och frossa. 3) Extrem yrsel. 4) Snuvig. 5) Öronont. Som i styrka sedan accelererat. Frågan är vad Panodil kan göra för mig. Tyvärr förmodar jag att jag får bli hemma nu någon dag. Av rädsla för tidigare följdsjukdomar som jag fått av förkylning. Och för att inte smitta någon – vilket kanske redan är försent. Men jag bör absolut inte gå på sjukgymnastik den här veckan.

I morse, innan jag blev dunderförkyld, så hann jag med egenträning. Ut i morse en halvtimme i ösregnet. Dock var det inte kallt och när jag kom hem så duschade jag. Så jag tror inte förkylningen beror på väderleken. Istället tror jag att en genomförkyld arbetskollega smittade mig i fredags. Inkubationstiden talar för det.

Känner mig matt och trött. Och jag som hade sådan flow på jobbet i förra veckan. Nåja. Vila före allt!

||||| 0 I Like It! |||||

Dravel Hälsohistoria Kampen Personligt Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 31 oktober, 2014

Helg före jul #339

Egenträningsdag. Några stavar blev det inte i dag, utan jag tog och körde ut rollatorn. Och gick i tre kvart. Att det gick så pass snabbt beror på att den mentala trötthet jag får av att vara fysiskt aktiv gör mig kognitivt avtrubbad. Blev plötsligt väldigt osäker på vart jag var, vart jag skulle gå, vart hemma låg. Men jag är ändå nöjd.

I natt vaknade jag av migrän och det har hängt med mig hela dagen om än lindrigt. På jobbet var jag utan elev i dag (också) och många andra var fredagslediga. Därför kunde jag arbeta ostört och koncentrera mig. Jag passade på att skapa den presentation jag ska använda vid mitt utbildningstillfälle om tre veckor. Fördelen med att vara klar med den så tidigt, är att jag hinner finputsa den. Mycket information ska delges på kort tid. Den måste vara heltäckande och enkel. Alla måste förstå.

Annars vet jag inte? Jo… För några dagar sedan tyckte jag att jag lever ett enformigt liv med arbete som utfyllnad till att vara ms-påverkad. Det har jag nu skakat av mig. Jag arbetar, visst – men jag är ändå väldigt aktiv, särskilt nu när träningen tagit fart på allvar. Som om jag skulle hinna titta på tv eller läsa… Det är full drulle hella tijden! Det är aldrig enformigt.

||||| 0 I Like It! |||||

Personligt Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 30 oktober, 2014

Existenciellt #338

Flärdtjänsten som var väldigt försenad i morse, krävde en insats från mig där jag fick ringa trafikledningen för att efterlysa bilen. Ingen fara, bilen kom – den var som sagt sen och uteblev inte. Men det intressanta var samtalet med trafikledningen. ”Nej, vi har inte dig registrerad, det finns inget sådant personnummer”. Så vi försökte med mitt namn. ”Nej, vi har inte det namnet registrerat hos oss”. Hm? Jag har samma personnummer sedan födseln för 44 år sedan och har inte ändrat mitt namn de senaste 24 åren. Och jag har haft samma flärdtjänst i Göteborg i 14 år. Möjligen kan detta bli ett problem om jag inte själv kan boka resor via nätet (där finns jag) och måste ringa för en bokning. Finns jag?

Efter jobbet åkte jag till postutlämningen för att hämta ut mitt bokpaket som kommit. Äntligen kan jag fortsätta läsa! Men på hemvägen från postutlämningen råkade jag gå förbi en butik och såg att de sålde extremt billiga och extremt stora sportväskor. Jag har redan en ganska stor, men det är ändå för liten nu när jag ska släpa med mig gymkläder med mera flera gånger per vecka till sjukgymnastiken. Ibland kan impulser vara lyckade.

På jobbet var det åter dags att leka datatekniker. Mina två nya och extra stora bildskärmar hade kommit, men jag fick själv montera ihop dem och sedan installera. Och ta bort befintliga skärmar. Jag är väldigt nöjd med de stora bildskärmarna och kanske jag inte behöver mina läs-/terminalglasögon som jag fortfarande väntar på ska bli klara. Åtminstone inte vid arbete vid egen dator.

Så smått har jag åter kunnat börja jobba så smått med eget arbete efter ett ofrivilligt uppehåll av tre veckor. På sex veckor ska jag hinna utföra jobb motsvarande sex månader. Svettigt!

||||| 0 I Like It! |||||

Kampen Personligt Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 22 oktober, 2014

Kontenta #330

Ketchupeffekten?

1) FK har godkänt förebyggande sjukpenning 25 % så att jag kan gå på sjukgymnastik/egenträning  utan att behöva arbeta in förlorad arbetstid så jag får dygnvila och fredar min lediga dag i veckan som är till för vila och återhämtning.

2) Optikerbesöket var ungefär som att komma till ögonläkare – nästan. Och väldigt förvirrande. För att sammanfatta besöket så kom vi fram till att jag ska ha läsglasögon/terminalglas.

I tio år har jag haft samma styrka i mina glasögon för närsynthet. Därmed har jag också sex par glasögon med samma styrka. Efter dagens optikerbesök så kom vi fram till att det är oförändrat. Min närsynthet är oförändrad och jag behöver inga nya glasögon för detta. Men om jag vill ha nya bågar så kommer de att uppgradera till starkare glas, men det är väldigt marginellt. Det brytningsfel som finns sedan tidigare har blivit lite sämre, men också det marginellt.

Tryckmätning gjordes som var normalt. Hornhinnans tjocklek är normal och till och med över det normala vilket är väldigt bra. Inga skador på ögonen kunde ses (endast ögonläkare kan se ögonbotten då de kan vidga pupillerna). Glaskroppen var fast, klar och fin; finns inget skräp eller förändringar i dem.

Så här långt i undersökningen, där jag fått höra att allt är normalt oförändrat och att jag inte behöver nya glasögon, gjorde att jag började tvivla på mig själv. Allt normalt? Jag har ju fått sämre syn enligt egen uppfattning?! Kände mig smått inbillningssjuk.

Då gick optikern över till att kontrollera min ålderssynthet, om sådan förelåg. Öh…? Så man kontrollerar inte allt på en gång och lämnar en summering därefter?

Jo, jag har ålderssynthet och behöver progressiva glasögon. Fast ändå inte. Typ. Med tanke på min ålder så borde jag ha sämre ålderssynthet än vad jag har. När man köper läsglasögon på macken så är lägsta styrka 1.0. Jag hade 0.75 på ena ögat och 0.5 på det andra. Men tillräckligt för att det ställer till det för mig. Utöver detta behöver jag terminalglas som nästan är jämställt med läsglasögon, men med andra styrkor som ligger väldigt nära vartannat. Men för att lösa bot på mina synproblem och istället för att ha vanliga glasögon för närsynthet, ett par läsglasögon och ett par terminalglasögon, så fick jag förslaget om att göra en kombination av läs-/terminalglasögon. Visst, det hade gått att redan nu ha progressiva glasögon, men min ålderssynthet har bara börjat och inte riktigt kommit upp i lägstanivån. Det är bättre att vänta på åldersförsämringen lite. När vi prata om bildskärmsarbete så betyder detta att jag om sex månader kommer att få skjuta bildskärmen längre bort, efter ytterligare sex månader skjut på den lite till, för att sex månader efter det få skaffa progressiva glasögon. Så, om ett och ett halvt år? Ser man till min ålder och till min ålderssynthet, så är jag inte 40 fyllda. Typ.

Så varför har jag så mycket synbesvär om skillnaden är så marginell och obetydlig sett till synundersökningarna och till vad jag har för glasögon i dag? Några anledningar…

Det är ms-relaterat till tidigare synnervsinflammation (som inte kunde konstateras hos optiker – krävs ögonläkare). Jag tar läkemedel mot ms som också påverkar ögonen. Jag skelar när jag är trött. Jag har kronisk (just nu inte alls) nystagmus (ögonskakningar). Jag har migrän med flimmerskotom där jag också blir lätt bländad av ljus. Jag anstränger ögonen av att läsa så mycket som jag gör (dator på jobbet, hemma, plus böcker och på papper). Min förmåga att ackommodera (ögats elasticitet att ställa in synskärpa) kan jag inte styra över på grund av allt detta, utan synskärpan är som trombon fram och tillbaka. Vila ögonen från allt detta ansträngande är en sak, men det där med läsglasögon skulle också göra att jag slappnade av bättre med ögonen som då lättare kan anpassa sig efter mina läsförhållanden.

Så! Om några dagar får jag ett par läs-/terminalglasögon som dessutom är anpassade till mitt brytningsfel. Och mina gamla vanliga glasögon för närsynthet behåller jag. När jag ska hämta de nya glasögonen hos optikern kommer jag också att köpa ett par Polaroid (solglasögon som sätts ovanpå befintliga glasögon, inte clips utan riktiga solglasögon utan styrka) eftersom jag blir så bländad, är ljuskänslig och ständigt får migrän.

Terminalglasögon ska egentligen arbetsgivaren bekosta, men jag har så specifika synfel att jag själv lika gärna kan köpa och betala för att slippa gå till ännu en optiker som arbetsgivaren har avtal med. Plus att egna terminalglasögon kan jag ta hem från jobbet och använda på min fritid, vilket man inte får göra när arbetsgivaren betalat för dem.

Mina läs-/terminalglasögon kostar strax under 3 000 kronor. Blev lite dyrare än normalt eftersom jag var tvungen att skaffa bågar som är lite bredare och som har nässtöd för min extremt smala näsrygg. Som också optikern noterade. Det gör de alltid. Tydligen har jag sällsynt smal näsrygg.

||||| 0 I Like It! |||||

Kampen Medicinering Multipel skleros (ms) Personligt Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 14 oktober, 2014

Händelser #320

  • Lyckligtvis behövde jag inte ange medicinska skäl, men på jobbet ska jag få beställa två nya bildskärmar som är större än de nuvarande två som jag har. Min syn har blivit så pass dålig. Det går inte att ändra upplösning på skärmarna eller använda sig av förstoringsinställningen då våra dataprogram är konstruerade så att information försvinner om inte specifik skärmupplösning används.
  • Nu har jag väntat på ögonspecialist i fyra månader. För en månad sedan fick jag ett brev om att kallelse ska skickas till mig med bokad tid inom 30 dagar. Vi har passerat det nu. Dags att ringa någonstans?
  • Mina gångstavar kom i dag – till ett utlämningsställe dit jag inte kan ta mig. Ska försöka lirka med hämndtjänsten om de inte kan göra en insats.
  • Jo, sjukgymnastiken i dag var lite lugnare eftersom jag blev så dålig fredag-lördag-söndag efter förra torsdagens träningspass. Men lugnare? Jag känner i kväll av träningsvärk igen.
  • Hur många månader sedan var det som jag var på företagshälsovården som skulle skriva intyg till Försäkringskassan om rehab-penning? Augusti någon gång? I dag fick jag intyget med posten. Att jag själv får skicka det till Försäkringskassan. Så längre har det inte kommit. För något som skulle börja gälla efter sommaren och där jag lämnat in önskemål om intyg i juni. Ska det behöva ta mer än ett halvår innan jag får besked från FK?
  • Just nu håller jag på att förbereda en students ankomst till jobbet. Placering, utrymme och arbetsplats är så problematiskt att jag håller på att skapa en extra arbetsplats inne på mitt lilla rum. Just nu jagar jag datatekniker, dator, skrivbord och stol.
  • Men ännu en dator lär jag inte få, så jag får göra om den bärbara datorn till stationär dator – när jag får mina bildskärmar så blir en skärm över. Jag har redan ett extra tangentbord. Och mus är beställd. Datorn är trådlös men jag har så tjock väg att ingen signal går igenom. Därför jagar jag datatekniker som ska aktivera nätuttaget i väggen som redan finns. Och den här halvvettiga arbetsplatsen ska jag använda när studenterna (som står på kö) kommer och tar min ordinarie arbetsplats. Som jag ser det kommer jag att dela rum med olika stundeter sammanhängande i tre år – åtminstone så lång tid som jag vet vi har avtal om att ta emot studenter.
  • Att få student tycker jag är kul. Frågan är hur kul studenterna tycker det är, att dela ett trångt rum med mig och mina två rollatorer, samt att jag ständigt får besök och sitter i telefon. Och hur mycket kan jag själv åstadkomma vid en dator när jag inte sitter ostörd? Det här kan bli spännande.
  • Nu när jag skapar två arbetsplatser i mitt rum så misstänker jag att jag snart får ett annat och eget rum, och att någon annan ordinarie får mitt rum och student. Tja… Under de fjorton år jag arbetat på samma ställe, så har jag flyttat runt och suttit på 10 olika rum. Så det är väl dags igen…
  • Dagen har varit händelserik, men det jag ändå mest minns av dagen är ett oväntat möte. En arbetskamrat jag inte träffat på 12 år och som jag tidigare arbetat väldigt nära. Vi hann bara prata ett par minuter, men det minner mig om en mer bekymmerslös tid som var lite roligare. Sådana påminnelser behöver jag.
||||| 0 I Like It! |||||

Blogg Dravel Hälso- och sjukvård Kampen Minne Multipel skleros (ms) Personligt Teknik Vardagsblogg

Kommentarer stängda