Kategori: <span>Självinsikt</span>

Publicerad 25 juli, 2014

Komplicerat #230


Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /var/www/jontas.com/public_html/wp-content/plugins/kk-i-like-it/kkDataBase.class.php on line 107

En delning dök upp i mitt flöde på Facebook i dag.

Det påminde mig om en sak. Om någon som är en ms-grej (har jag förstått efter att ha hört med andra). Vi gillar inte svara på frågor kring vårt mående! Och vi gillar heller inte att förklara oss. Okej, det kanske inte har så mycket med att vi ska våga fråga, utan att det är svårt att få något ur oss om vi blir tillfrågade.

Hur det kan vara en ms-grej? Vi gör inget annat än kämpar. Vi slåss mot sjukvård och byråkrati. Det tar all vår tid och energi i anspråk samtidigt som vi ska fungera fysiskt/mentalt i vardagen med symtom och besvär som ingen ändå vill förstå. Det har inte någon betydelse hur mycket man än försöker förklara och beskriva, så möts man ändå bara av oförstående miner och korkade kommentarer. (Ett exempel är när jag nu försöker påtala om vilka fruktansvärda konsekvenser värmen ger). Så man ger upp. Det är inte ens idé att svara på direkt tilltal.

Man upplevs bara som gnällig om man inte glättigt säger att allt är bra. Det är aldrig bra. Att ses som en negativ varelse beror nog inte så mycket på ms, utan på att man bemöts på ett icke-empatiskt sätt. Vi klagar egentligen aldrig, vi försöker påkalla uppmärksamhet när det krävs och nämner aldrig alla andra tusen saker som ställer till det i kroppen. Men vi ses ändå bara som ett besvär som stör den allmänna ordningen. Istället för att underlätta för oss, så vill man inte veta av oss. Egentligen.

Så, nej – det är ingen idé att säga nåt… Så fråga inte om det inte är uppriktigt menat att ni vill veta något. Dumma frågor är okej, men idiotförklara inte vår existens.

||||| 0 I Like It! |||||

Bild Kampen Multipel skleros (ms) Personligt Självinsikt

Kommentarer stängda

Publicerad 19 juni, 2014

Living on the edge #190

Den 7 november 2012. Det var när jag senast var förkyld. Ja, jag klarade mig nästan i två år. Förmodligen är det därför jag varit yr i ett par dagar. I dag fullständigt bara hoppade det halsonda på mig. Någon timme senare har jag blivit snuvig och känner mig febrig (har säkert inte feber – bara känslan). Och morgonen började med att jag fick migrän (igen).

Förkylning är något jag drabbats hårt av i hela mitt liv. Under skolåren var jag konstant förkyld och hemma. Till och med när vi kommer upp till åren som yrkesverksam. Alltid förkyld och fick emellanåt stanna hemma på grund av det. Och så plötsligt…

December 1998 fick jag en fruktansvärd influensa som teoretiskt sett däckade mig. Tyvärr var jag tvungen att arbeta då jag ersatte många jullediga på jobbet. Straffet för det? Början på ms – jag tror att det var detta som triggade igång en latent ms. Jag vilade aldrig. Och jag borde ju lärt mig – några år tidigare arbetade jag också under en (vanlig) förkylning, med följden att jag hamnade på hjärtintensiven då jag fick perikardit (jag fick 0,5 liter vätska mellan hinna och hjärtmuskel) och jag hade en vilopuls på 220 slag per minut.

Fördelen med ms har jag nu erfarit i över 15 år. Jag blir väldigt, väldigt sällan infekterad. Mitt immunförsvar är enormt starkt vilket är ms; alla ms-relaterade besvär beror på att mitt starka immunförsvar attackerar min lekamen (enkelt uttryckt, orkar inte förklara myelin, plack och så vidare).

Nackdelen är alltså när jag väl får en infektion som en förkylning. Jag känner mig inte ”bara” förkyld, utan det förstärker känslan av alla ms-problem – även de som inte är aktuella men som funnits. En risk är också att min grundsjukdom ms förvärras av en infektion. Därför är det alltid lite otäckt att bli förkyld – för jag vet inte om det blir mer än en förkylning av det hela.

Kan jag vila? Nej! Som vanligt ersätter jag sommarledigt folk på jobbet. Jag varken kan eller får vara hemma.

Ja, det är farligt när jag blir förkyld. Ja, det är farligt när jag måste arbeta och är förkyld.

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg Hälsohistoria Kampen Minne Multipel skleros (ms) Personligt Självinsikt Vardagsblogg

2 kommentarer

Publicerad 3 juni, 2014

Gamla frågor #170

Hur många nycklar finns det på din nyckelknippa? 
Fem, skulle jag tro. Nej, jag går inte och räknar dem.

Vilken svordom använder du mest?
Jag uttalar aldrig svordomar. Däremot så tänker jag ”kuk” väldigt ofta som en svordom. Skulle jag översätta det till något verbalt så skulle det bli ”ojsan”.

Äger du en iPod?
Ja, den ligger och samlar damm sedan många år tillbaka.

Vilken tid är din väckarklocka inställd på?
Varierar. Jobbdag: 4.45. Fridag: 7.00.

Hur många resväskor äger du?
En stor på hjul.

Var köper du dina matvaror ifrån?
Ica. Men det mesta jag äter kommer från Pressbyrån (som har helt underbara sallader).

Skulle du hellre ta bilden än att vara med på bilden? 
Helst tar jag bild på mig själv så jag kan posera tillräckligt många gånger för att få en bild jag är nöjd med.

Vilken var den senaste filmen du såg? 
I dag: Mrs Brown på Netflix. Väldigt bra.

Har någon av dina vänner barn? 
Barn?! De har barnbarn! Sånt händer när en själv och alla en känner är +40.

Om du vann på lotto, vad är det första du skulle köpa?
Kläder. Låter ytligt, men eftersom jag inte längre har ont i magen (hudsmärta) så skulle jag behöva uppdatera min garderob.

Har någon någonsin kallat dig lat? 
Det skulle ingen våga. Min omgivning skulle slå ner den personen direkt.

Tar du medicin för att hjälpa dig somna snabbare?
Nej, det vore onödigt eftersom de flesta somnar förr eller senare.

Vilken CD ligger i din CD-spelare just nu?
Hur gammal är den här listen egentligen?! Jag har inte spelat någon cd-skiva de senaste tio åren.

Föredrar du vanlig mjölk eller chokladmjölk?
Till vad? Mjölk har jag på flingor. I övrigt dricker jag inte något av det frågan ställer.

Har någon berättat en hemlighet för dig den här veckan?
Mycket möjligt. Jag minns aldrig, för de brukar vara så ointressanta.

Vad åt du till middag?
Rotsaksgratäng med kryddiga korvar.

Använder du huvtröjor?
Vintertid; alltid!

Kan du vissla? 
Ja, men enligt skrock så tillkallar man då djävulen, och det vill jag inte.

Har du någonsin deltagit i en demonstration? 
Nix. Sånt är fjantigt. Riktigt fjantigt. Oavsett syfte. Väldigt kontraproduktivt och bara för inbördes beundran.

Vem var den senaste som ringde dig?
Hämndtjänsten.

Tror du folk pratar bakom ryggen på dig? 
Ja, och jag tror mig veta att de tycker att jag är en jobbig typ.

Tittade du på tecknat när du var liten? 
Nja. Enligt SVT så var det inte tillräckligt kommunistiskt när jag var liten.

Hur stort är ditt närmsta köpcentrum?
Ett kvarter. Nordstan.

Hur många syskon har du?
Inga kända. Tre styvsyskon.

Vilken film kan du alla replikerna till?
Ingen, för vad skulle det vara bra för?

Äger du några band-t-shirts? 
Nope! Finns förmodligen inte i min storlek.

När flög du senast? 
Sånt gör jag inte.

Hur många stolar står runt ditt köksbord?
Fyra.

Läser du för skojs skull?
Förmodligen.

Pratar du några andra språk?
Än svenska? Tja, där är ju engelskan… och lite franska.

Diskar du din egen disk?
Ja, andras disk skiter jag i!

Har du gråtit offentligt?
Kanske? Inget jag lagt på minnet.

Har du en stationär dator eller en laptop? 
En stationär på jobbet. Hemma har jag tre bärbara liksom en på jobbet.

Försöker du alltid lära dig nya saker?
Ja, det heter att leva i nutid.

Vill du ha några tatueringar eller piercingar?
Det vore ett misstag. Sånt bör man inte ha om man regelbundet måste genomgå magnetresonanskameraundersökningar.

Tycker du att killen borde bjuda på första dejten?
Nej, det blir svårt om två tjejer är på dejt. Kanske en person bjuder när det är dejt, men säg inte att det tillhör ett kön.

Kan du kasta macka?
Nej, jag tror inte det. Kräver inte det typ träning? Och varför skulle jag vilja?

Har du någonsin varit på Jamaica? 
Nej, jag gillar inte reggae eller marijuana.

Vem har du varit med på bio?
Typ 15 år sedan – med vänner.

Vem var din favoritlärare?
De flesta var favoriter. Roligast var franskläraren på komvux (superfjolla i kvinnokläder som sjöng gamla franska schlagers).

Vad har du för väder?
Lite småregnigt, nästan +20.

Skulle du någonsin kunna tänka dig att dejta någon med mycket tatueringar?
Inga problem!

Har du en blogg? 
Ja, typ.

Vilket var ditt favoritämne i gymnasiet?
Kontorskunskap? Jag är en superadministratör.

Vilket personlighetsdrag är ett måste hos en partner?
Tankeläsare.

Har du någonsin blivit attraherad av en oattraktiv?
Ja, jag är inte ytlig.

Gillar du din boendesituation?
Jag accepterar den.

Hur många timmar måste du sova för att kunna fungera?
Bortåt fem timmar.

Äter du frukost dagligen?
Nej.

Är dina dagar fullbokade och stressiga?
Och här lyfter jag på ena ögonbrynet så det får kramp. Det enkla svaret på frågan är ja.

Hamnade du ofta i trubbel för att du pratade under lektionerna?
Nej.

Vilken är din favoritfrukt?
Just nu suktar jag efter jordgubbar.

Bryr du dig om antalet kalorier i det du köper?
Nej, jag försöker tänka på det dagliga intaget.

Hur gammal blir du din nästa födelsedag?
45.

Är du petig när det kommer till stavning och grammatik?
Enormt! Men jag förlåter jag själva.

Tror du på liv på andra planeter?
Vet inte om jag måste tro? Jag har inget svar.

Vem var den sista personen som gjorde dig arg?
Det brukar räcka med att jag öppnar jobbmejlen.

Tror du att gud är en man eller kvinna? 
Definiera Gud!

Vad var det senaste du åt?
Det jag skrev ovan om middag.

Kommer du bäst överens med personer av samma kön eller det motsatta?
Det handlar mer om person än om kön. De jag inte kommer överens med är de som har fördomar om mig.

Hur valde dina föräldrar ditt namn?
Ingen vet. ”Det lät fint” är enda förklaringen jag fått.

Gillar du senap?
Ja, bara det inte är Slotts.

Skulle du någonsin hoppa fallskärm? 
Hellre med än utan.

Sover du på sida, mage eller rygg?
Sida sedan tre år tillbaka. Funderar på att börja på mage igen. Gick inte under de år jag hade hudsmärtan.

Har du någonsin köpt något från eBay?
Nix.

Tycker du om att krama folk?
Inte spontant, nej.

Skulle du säga att du är trendig?
Jag är tidlös.

Äger du en digitalkamera?
Ja, två som jag aldrig använder.

Om någon som du inte var intresserad av bjöd dig på en dejt, hur skulle du reagera?
Testa mig!

Vilken är din favoritkaraktär i Star Wars?
Nej, usch!

Stör det dig om någon säger att de ska ringa, men inte gör det?
Nej, jag har inga förväntningar. Själv är jag väldigt dålig på att ringa tillbaka. Det händer liksom aldrig.

Vilka böcker, om några, har fått dig att gråta?
Jag minns ingenting.

Tycker du att du är attraktiv?
Inte med min övervikt. Utan övervikt tror jag att jag är rätt alldaglig.

Vad är du allergisk mot? 
Officiellt ingenting. Inofficiellt… gräs/pollen.

Får du dåligt samvete efter att du ätit kött?
Nej, men jag äter extremt lite och sällan kött.

Vad skulle dina barn heta?
Ingen aning.

Ta närmaste bok och slå upp sidan 18, rad 4 – vad står där? 
Orka! Nej, det står inte så – jag orkar inte rycka till mig en bok.

Vad har du på dig? 
Kläder, glasögon och fårskinnstofflor. Mitt i sommaren?! Ja, jag ser lika dåligt året om.

Vad var den senaste musik du lyssnade på?
Mr. Probz just nu i lurarna.

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg Dravel Dumheter Multipel skleros (ms) Musik Nätlista Netflix Personligt Självinsikt Skräp Tv

#blogg100

Kommentarer stängda

Publicerad 7 maj, 2014

2014:138

Nej, där var inget röstkort till EU-valet i brevlådan i dag heller. Utskick 2-7 maj, då förväntar jag mig att få röstkortet senast 7 maj. Eftersom jag inte vet om röstkortet kommer med någon dags försening – eller inte kommer alls – så beställde jag ett nytt röstkort i dag för att vara på den säkra sidan. Jag röstar i alla val – utom kyrkoval och Eurovision Song Contest/Melodifestivalen. Kyrkoval bojkottar jag av princip. Väntar fortfarande på att församlingen ska godkänna min begäran om utträde som jag skickade in 2006.

Vad är viktigast för mig i EU-valet? För mig är där väl inget specifikt annat än att jag inte vill flytta mer beslutsmakt från Sverige till EU. Och att vi ska bygga ut kärnkraften. Så fort jag fått röstkortet ska jag förtidsrösta. Det gör jag på jobbet. Sedan jag flyttade till Göteborg för 14 år sedan har jag alltid förtidsröstat på jobbet. Det är enklast så.

Den hemska maratonveckan på jobbet fortsätter där jag aldrig verkar få en ledig dag – inte ens en ledig helg. Jag är jagad, störd, bevakad, förföljd och så vidare. Inte en lugn sekund. Superstressad, supertrött, superont (ryggskott) och vill bara supersupa mig superredlös.

De många och långa dagarna blir inte bättre av att vägarna till jobbet är avstängda fram till december. Jag säger bara; omvägarna… köerna… tidsåtgången…

Men jag såg Eurovision semifinal 1 i går…. eller i dag… delvis… snabbspolning… Det positiva: De flesta kan sjunga och göra show av sina 3 minuter (utan en viss svenska som inte hade någon scenografi alls). Det negativa: Danskarna verkar inte riktigt behärska kamerateknik eller bildkomponerad grafik. Fortfarande tycker jag Ukraina har den modernaste (i tiden) låten där inget skaver och som inte kommer att åldras fult med tiden. Tick tock…

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg Byråkrati Dravel Dumheter Fundering Kampen Minne Musik Omvärldsbevakning Personligt Schlagermassaker Självinsikt Surgubbe Tv Vardagsblogg

#blogg100

Kommentarer stängda

Publicerad 4 maj, 2014

2014:135

Selfies. Det som tidigare varit så självklart för mig, är inte längre så självklart i och med att alla – precis alla – börjat göra det. Nåja. Jag har åtminstone inte Instagram som selfie-tempel. Det duger bloggen utmärkt till, de få gånger som jag visar upp mig.

 

Eftersom jag nu tagit selfies i 15 år för nätet, så ser jag också hur jag åldras. Helt okej. Och skägget? Vad är syftet med det? Förutom att det varierar från dag till dag, så har jag fått en insikt som gör att skägget känns tacksamt. Ålder plus skägg gör att man tar mig på allvar. Jag har blivit auktoritär. Det är också befriande på ett annat sätt – jag tillåter mig att bli arg och uttrycka ilska, och kommer undan med det också. Tänk vad lite pubisbeklädnad i ansiktet kan göra! Jag – ett gubbslem.

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg Dravel Fundering Personligt Självinsikt

#blogg100

En kommentar

Publicerad 12 mars, 2014

2014:69

Det är ganska skönt att göra ingenting, bara vara ledig efter en arbetshelg och ryggskott. I och för sig hindrar det mig inte från att läsa jobbmejlen eller svara på mejl. Tjänstemobilen har jag hemma men vägrar svara om det ringer i den. Inte för att jag hör det, då jag stänger av ljudet hemma.

Jag upplever mig själv som väldigt hård, kall, byråkratisk, fördömande och härskande. Åtminstone i två situationer, och jag gillar det absolut inte. Jag är väldigt kategorisk och självsäker när jag svarar på jobbmejl eller om jag är med på något jobbmöte. Jag vet inte varför jag blir sådan. Jag är medveten om det. Och jag kan inget göra åt det. Ibland testar jag med ödmjukhet, men då ses jag som inkompetent och velig. Kanske det är därför jag fortsätter att vara en bitch. Åtminstone tror jag att många upplever mig som sådan om de inte känner mig eller träffat mig. För de flesta vet att jag lever i en arbetsbubbla där jag inte tänker i termen medmänsklighet (ser inte andras behov eller önskningar när jag träder in i yrkesrollen), att jag är så fokuserad och koncentrerad att jag kan upplevas som off. Och de som känner mig vet att jag bara vill vara hjälpsam och försöka förmedla kunskap. Kunskap är hårdvara. Och väldigt kall. Men fyller en funktion. Så jag som förmedlare… är väldigt rak och regelstyrd.

Kanske det är därför arbetsgivaren uppsattar när jag befinner mig i min fackliga roll? Och i yrkesrollen? För jag levererar det jag utlovat, samt blir inte känslosam. Jag kan skilja på jobb-jaget och mitt privata jag. Och det är också därför jag kan upplevas som så asocial på jobbet eftersom jag aldrig pratar privatliv eller fikar med arbetskamraterna. Jag kan göra det, och jag gör det (ibland), men jag är där för att leverera jobba. Jag har inte tid eller ork att involvera känsloyttringar i jobbet. Det får andra stå för. Som när jag får dem att gråta. Fast det ser jag som något humoristiskt. Jag är en bitch!

||||| 0 I Like It! |||||

Dravel Övertygelse Personligt Självinsikt Surgubbe

#blogg100

2 kommentarer

Publicerad 7 mars, 2014

2014:64

Det stämmer att man bryr sig mindre när man blir äldre. Eller så är det bara jag som förfaller utan att bry mig. Jag har förändrats. Många säger att oavsett hur gammal man är, så är man inombords samma 20-åring man en gång var. Lögn! Vi förändras fysiskt men också mentalt. Ingen lever – förhoppningsvis – i ett vakuum. När jag säger att jag förfaller så syftar jag mest på att jag inte längre bryr mig om ifall jag är orakad och inte duschat när jag visar mig publikt. Bara för några år sedan var detta otänkbart. Jag kunde inte gå ut med soporna en morgon utan att först ha duschat. Och i dag är jag så orakad att det istället heter skäggig och ovårdad (oansat skägg). Vilket jag inte bryr mig om.

Jag funderar ibland lite på hur jag förändrats känslomässigt som individ under årens lopp. Det är svårt att se objektivt på sig själv eftersom där alltid finns ett filter när det kommer till att utvärdera sig själv. Men jag gör ett försök.

10-åringen

Egentligen blir jag inte riktigt medveten om mig själv förrän efter 11 års ålder. Varför det går en skiljelinje just där kan jag inte besvara, även om det var då jag kom in i puberteten. Det var väl där jag slutade vara barn, baserat på att vara först in i puberteten bland jämnåriga vilket kändes utsatt och alienerat. Hurdan jag var? Väldigt osäker, svårt för jämnåriga – föredrog att umgås med äldre. Och ibland yngre. Men aldrig jämnåriga (generellt sett). Jag sökte trygghet. Äldre var beskyddande och snälla. Yngre tillät mig få vara barn lite till. Jämnåriga var… elaka. Jag fann aldrig någon plats eller gemenskap med jämnåriga.

20-åringen

Självständigheten som började infinna sig först under gymnasietiden och som också tvingade ut mig i arbetslivet, ställde nya krav på mig. Fortfarande kände jag mig, inte osäker men otrygg. Det är nog ett återkomande tema – otrygg. Jag fick utstå många besvikelser och rejäla baksmällar – sådana som jag inte vill återberätta. Det kändes ständigt som om jag förlorade fotfästet och föll fritt utan att finna något att klänga mig fast vid. Kanske jag aldrig varit hårdhudad, inte ens i dag. Dessutom utsattes jag ständigt för situationer där man krävde att jag valde sida på andras premisser, vilket jag inte kunde göra. Trots allt har jag alltid haft stark integritet. Men det gjorde mig också väldigt ensam, utsatt och… otrygg.

30-åringen

Jag fann mig själv. På riktigt. Det blev en frigörelse och jag kunde släppa väldigt mycket som plågat mig och förföljt mig under nästan 30 år. Jag fick en identitet. På alla plan. Tryggheten fann jag inom mig och det visade sig inte vara någon yttre faktor X. Steget mellan dessa två världar var enormt, plågsamt och glädjefyllt. Tidmässigt var det att svänga om hela den inre energin på en sekund. Jag kunde plötsligt bryta mönster och gå vidare utifrån mina egna premisser. Det som veckan tidigare var en möjlighet blev en självklarhet. I det ingick också att våga fundamentalt göra en förändring där jag slutade vara ett offer för ms (diagnos som 28-åring), släppa den falska trygghet av arbete jag hade och bege mig iväg och bosätta mig geografiskt utanför mitt ”trygghetsområde”. Jag kunde ”köra på” utan skuld till det jag lämnade bakom mig.

40-åringen

Jag bryr mig inte. Jag har lärt mig att släppa allt sådant som jag anser vara oväsentligt. Åldern spelar in plus allt det jag nämnt ovan. Trygghet är för mig att inte göra något som går emot mig själv. Jag skapar min egen kontroll, tar själv kommandot. Är något ointressant så lägger jag ingen tid på det. Detta är otroligt egoistiskt av mig, men som sagt – jag bryr mig inte. Därför säger jag det jag tänker, eller lägger inga värderingar i något och håller då tyst. Jag gör bara sådant som ger mitt belöningscentrum i hjärnan något, inte vad andra kräver eller förväntar sig av mig. Hur jag uppfattas i form av kläder, rakat huvud, skäggighet eller en missad dusch, skiter jag fullständigt i. Medvetet försöker jag leva upp till en mentalt förebild jag har – surgubben, vilket ger mig en inre njutning. Jag har tagit mig friheten att äntligen vara mig själv och finna trygghet i det.

Ha!

||||| 0 I Like It! |||||

Fundering Personligt Självinsikt Surgubbe

#blogg100

Kommentarer stängda

Publicerad 20 januari, 2014

2014:24

Fatta! Sedan ett par veckor ha jag blivit av med 1) panikångest och 2) yrsel. Det innebär att jag slipper en utav mina mediciner, rollator och krycka! Symtomen kom i april förra året på allvar, och först nu har de förvunnit. Kanske det är tillfälligt och kanske jag förstår varför.

När jag är stressad och jagad av att få ihop arbete och fritid, så kommer panikångest och yrsel. Så är jag mindre stressad och jagad nu då? Nej! Men. Jag hade vilosemester i tre veckor över jul och nyår. Och just nu är jag så stressad och jagad att det istället övergått till trötthet och utmattning. Märkligt, men sant.

Okej, jag använder fortfarande rollator, men inte inomhus. Kryckan som jag före sommaren använde sedan 15 år tillbaka, har jag också kunnat släppa. Målet är att jag ska sätta in kryckan igen när jag går utomhus, men med tanke på snö och halka så känns det mer stabilt med rollator.

I går glömde jag uppmärksamma årsdagen av första ms-sysmtomet. I 15 år har jag haft ms. Och första symtomet var synnervsinflammationen som gjorde mig nästan blind på vänster öga. Det har aldrig blivit bra, men gör mig inget. Så länge nya symtom går i regress.

I dag har jag utbildat. Vi som utbildar är ännu argare i dag än vad vi var i går. Utbildningsmaterialet vi fått är så IN I HELVETES JÄVLA DÅLIGT att det är direkt pinsamt. När vi står och utbildar, står och läser, säger det sedan högt, avbryter oss själva med ”fast vänta, det jag precis sa stämmer inte – glöm det jag precis sa”. Vi har inte hunnit kontrollera materialet utan förutsatte väl någonstans att det skulle vara kontrollerat av de som sammanställt materialet. Men det verkar inte så. De vi utbildar är inte lika upprörda, för de förstår ändå ingenting av det vi föreläser om. De har inte insikten än. Men de lär om ett par månader inse och ifrågasätta det vi i dag utbildat i.

Det bästa med föreläsningarna jag nu ger, är att vi är två som utbildar tillsammans. Och jag har verkligen fått bästa tänkbara kamrat, eftersom vi kompletterar varandra väldigt bra, är kompetenta, på samma våglängd och har kunskaper utöver det vi undervisar i. Andra kollegor som också utbildar är nog mer styrda av att följa det felaktiga materialet. Så de som kommer på min och kamratens föreläsningar är nog de som trots allt får ut mest av utbildningen. Skryt? Nej, insikt och fakta.

En insikt jag kom till i dag, är att jag är en ordningsmänniska. I en värld av kaos vill jag ha ordningen, och det åvilar mig att få ordning på kaoset. Jag upptäcker fel, sådant som inte är rätt, och gör allt för att rätta till felen. Detta gäller inte enbart i tjänsten. Jag är sådan som person. Och så är jag (liberal) humanist. Det här sista måste jag tillägga i och med att det är ett supervalår. Socialistiska värderingar skrämmer skiten ur mig och det är sådana vindar som viner nu. Det och konservatism. Jag gillar inte att styras in i fållor där min rörelsefrihet begränsas. Vattumannen är en fri själ som vill gå sin egen väg och göra rätt för sig och som engagerar sig i sådant som han/hon tycker är viktigt. Jo, jag ha nog bestämda åsikter även om jag aldrig skriver om dem.

I dag var det dag 8 av mina för jävliga fyra månader. Men det är bra också. Guldkornen från min vardag framgår delvis ovan. Så jag är ganska nöjd och förbannad. Det sistnämnda är en bra motivator och drivkraft.

||||| 0 I Like It! |||||

Dravel Fundering Hälsohistoria Kampen Medicinering Multipel skleros (ms) Övertygelse Personligt Självinsikt Teknik Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 17 januari, 2014

2014:21

Vilodagar är bortkastade om jag inte får vila. Dagen har varit bortkastad. Jag har mest suttit och väntat, redo för… action.

1. Hämndtjänsten var försenad, vilket inte är någon nyhet. Men ändå. Jag är väldigt styrd av klockan. Får jag en tid, till exempel klockan 13.00, så är det vad som gäller och ingenting annat. För någon vecka sedan blev det 14.40. I dag 13.20. Tidigare gånger har de också ringt och varit arga när jag suttit på jobbet. Då var de några timmar för tidiga. Jag accepterar inte ungefärliga tider då jag lägger mycket energi och tid på att få ihop alla bitar i mitt schema. Allt är minutiöst uträknat, och då får inga avvikelser förekomma.

2. I tisdags kväll fick jag ett meddelande från hyresvärlden om balkongbesiktning i dag mellan kl. 12-16. Hatar tidsramar! Jag vill ha ett exakt klockslag eller att de kommer någon gång med tidspannet 30 minuter. Men fyra timmar! Och detta att meddelandet kom så tätt in på utförandedag! Tror de att alla kan släppa allt för att vara hemma en hel fredagseftermiddag? Nu råkade jag vara hemma på grund hämndtjänsten. Så när kom besiktningsmannen? Inte före kl. 12. Inte mellan 12-16. Han kom 16.02. Dödssynd!

3. På måndag ska jag utbilda. Det material som andra ska sammanställa och som är obligatoriskt att använda sig av i undervisningssyfte var inte klart när jag gick ”utbildning av utbildare” tidigare i veckan. De sa att det skulle vara klart sent torsdag eftermiddag. Ingen trodde på det löftet. Fredag efter lunch snarare. Men jag var förutseende. Det är därför jag tog ledigt i dag och istället får gå in i helgen för att förbereda mig, läsa igenom materialet och så vidare. Jag och en kollega. För jag har hela tiden trott väldigt sent fredag kväll – om vi hade tur. Nu har jag facit. Materialet blev klart kl. 16.01 (när jag fick ett mejl om det). När allt gått hem. Efter arbetsdagens slut. Och hur det blev? Inte som utlovat. Halvfärdigt, men tidsbristen gör att det inte blir bättre än så här.

I helgen får jag en vilodag. Och där finns inga klockslag som styr mig. Inget kan uppröra mig. Tror jag. Men där kommer ju alltid en ny vecka…

||||| 0 I Like It! |||||

Omvärldsbevakning Självinsikt Skräp Surgubbe Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 15 oktober, 2013

Ett mysterium

Dagligen får jag på jobbet frågan hur jag egentligen mår. EGENTLIGEN mår. Öh, vad menar man? De vet att jag har ms, har mina skov, att jag just nu går med rollator, att jag enligt sjukgymnasten är urstark och är där 1-2 gånger per vecka. Så vad är frågan? I min värld är allting som vanligt. Jag jobbar med en sjukdom, vilket jag inte tycker är något konstigt.

Men tydligen är det inte riktigt vad man avser med frågan hur jag ”egentligen” mår. Istället syftar man på något som inte har med min ms att göra. Det alla undrar är ”hur orkar du”. Inte detta att arbeta med sjukdom, utan bara detta med att arbeta. Jag klagar aldrig över min arbetsbelastning, men de förstår att jag har mycket att göra (underdrift) och de tycker det är så ofattbart. Att jag har så många roller, så många möten, är så… insatt. De förstår inte hur jag hinner eller orkar, då de själva inte avundas så som min arbetsbeskrivning ser ut. Och jag förstår ingenting. Är man på jobbet så jobbar man, oavsett innehåll. Oavsett belastning. Jag har förmågan att sålla och helt exkludera sånt som är oviktigt och istället fokusera på det där andra. Och jag har en väldigt hög kapacitet. Jag går inte på alla möten som jag borde, utan jag prioriterar. Det är omöjligt att nå mig per telefon, men det går att mejla (vilket jag föredrar).

Till våren får jag nya arbetsuppgifter. Jag betvivlar att något kommer att lyftas ifrån mig, åtminstone inte officiellt. Förmodligen blir det så att jag av tidsbrist bara slutar göra något och ingen kommer att ifrågasätta det. För trots allt har jag min veckotid och kan inte hinna allt. Men mycket. Kanske det mesta. Och jag mår bra av att det händer saker omkring mig och att jag aldrig kan planera min dag längre än en timme. Just nu är där många som försöker nå mig och mitt standardsvar är att de får återkomma den 31 oktober, för då har jag inga inplanerade möten. Den dagen kommer jag att ha en lång kö av folk utanför min dörr och jag kan väl likna det vid att jag då håller audiens.

Men jag har inget att klaga på. Jag har en någorlunda god löneutveckling, kan fritt styra min tid och vad jag gör med den, samt att jag känner att min kompetens används på rätt sätt. Så vad skulle jag klaga på? Varför skulle jag inte må bra? Egentligen?

||||| 0 I Like It! |||||

Fundering Kampen Omvärldsbevakning Självinsikt Vardagsblogg

Kommentarer stängda