Kategori: <span>Vardagsblogg</span>


Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /var/www/jontas.com/public_html/wp-content/plugins/kk-i-like-it/kkDataBase.class.php on line 107

I dag har jag bloggat alla dagar i ett år utan att ha hoppat över någon dag. Oj?

Arbetsdagen har varit informativ. I dag gick jag på ett möte och träffade då på många som jag känner i andra sammanhang och som jag inte träffat på minst ett halvår. De var så förvånade över att jag inte kände till det ena eller det andra (typ skvaller om personer), men jag har varit väldigt off sedan jag gick ner i arbetstid från oktober på grund av sjukgymnastiken. När jag väl varit på jobbet så har jag hållit mig på min lokala arbetsplats och inte sprungit runt så mycket i andra sammanhang (andra roller). Det jag nu fick veta var om alla de kollegor som slutat, gått i pension eller blivit akut sjuka. Människor jag borde ha bättre koll på eftersom vi ändå stundtals arbetar tillsammans. Ännu en anledning till att bryta sjukgymnastiken så jag inte förlorar så mycket social information.

Mötet jag var på i dag handlade om lönesättning, vilka regler som gäller och vad lagen säger. Lönespridning inom en titulatur räknas från medianlön. Den som har sämst betalt får inte ha mer än 15 % under medianlön. Den som har bäst betalt får inte ha mer än 15 % över medianlön. Shit! Deprimerande! Jag har 15 % över medianlön. Alltså kan jag bara räkna med att bibehålla lönenivån. Om jag sköter mig och är produktiv och till nytta för arbetsgivaren. Är jag det?

||||| 0 I Like It! |||||

Vardagsblogg Yrkesliv

Kommentarer stängda

Har inte vintern varit ovanligt mörk? Frågan kan egentligen bara de som befinner sig geografiskt nära mig besvara, men nog brukar väl solen glimma till några gånger under en vinter? Det har varit snålt med det senaste månaderna. Ett par helger är allt jag kan påminna mig om. Dessutom har det varit väldigt lite snö som annars också har en förmåga att lysa upp lite. Men egentligen är detta inget jag går runt och funderar på. Jag upplever inte ens att jag undermedvetet skulle gå runt och vara deprimerad av ljusbristen. Det är full rulle ändå och då har jag inte riktigt förmågan att lyfta blicken från det jag håller på med. Jag vet att när sommarsemestern infinner sig så brukar jag första lediga dagen lite chockerad upptäcka grönska och sol. Min arbetsbubbla är vid och mörk – jag ser inte utanför den. Frågan är varför jag ens i dag noterade mörkret?

Emellanåt brukar jag på söndagar blogga om vad jag har planerat för kommande vecka, men det är ett tag sedan. För veckorna är åter så fulltecknade att jag knappt vet från dag till dag vad som står inskrivet i min kalender. När jag och andra skämtsamt brukar säga att jag som sekreterare borde ha en assistent, så finns där ett korn av sanning i det. Med en sådan kanske jag hade hunnit notera väderlek. Och det är också därför jag inte gillar kallprat. För det där med väder och vind – jag har inte sett eller känt någonting. Alltså har jag inget att prata om.

Nu när det är dags för lönesamtal så funderar jag mycket på några av våra kriterier som handlar om EQ och social kompetens. Även om jag är väldigt social så tillvida att jag pratar med alla, inte enbart om sådant som är arbetsrelaterat, och utbildar personal alla kategorier och alla arbetsplatser, så anses jag vara gravt asocial. Paradoxen i det gör det svårt för mig att hävda något utifrån lönekriterierna. Varför så stor vikt läggs vid detta är också obegripligt. Min uppfattning är att man värdesätter medarbetare som pratar skit utan att prestera något arbete. Självinsikten hos mig gör att jag vet att jag inte gillar prata för privata saker med någon. Ingen på jobbet har med mitt privatliv att göra anser jag. Och jag vill inte höra om andras barn och anekdoter om hur förbannat förträffliga dessa barn och barnbarn är. Det tillför varken mig som person något lika lite som det tillför mitt jobb något. Jag uppskattar heller inte kallprat om väderlek eller (svenska) tv-program. Det finns så mycket man kan prata om som inte har med familj eller intressen att göra. Och om annat pratar med andra. Jag anses också som otrevlig som inte vill lägga pengar till presenter till för mig okända arbetskamrater som behöver en blomma då varit förstoppade i helgen. Och jag bakar inte kakor som jag tar med till jobbet. Japp, sånt här ingår i lönekriterierna. Men värst tycker man att det är att jag inte ser glad och uppåt ut, aldrig gapskrattar och skriker så alla vet att jag är på jobbet. Att jag har en kronisk sjukdom som gör att jag är 1) extremt trött, 2) ljudkänslig, 3) har fruktansvärda smärtor, anser man är dumheter som försämrar arbetsmiljön för andra. Att jag arbetar för fem och hinner så mycket, kan så mycket, värdesätts inte. Varken verbalt eller lönemässigt. Trams och flams går före det man är anställd för.

Japp, jag blir förbannad. Personlighet får inte existera, inte heller sjukdom. Alla ska vara lika glada och käcka på jobbet. För det värdesätts lönemässigt. Kanske det säger en del om organisationens inkompetens?

||||| 0 I Like It! |||||

Dravel Dumheter Fundering Hälso- och sjukvård Kampen Omvärldsbevakning Personligt Självinsikt Skräp Surgubbe Vardagsblogg Yrkesliv

Kommentarer stängda

På väg till jobbet i dag höll vi på att köra över en hel förskoleklass. När vi kom farande så ställde sig alla småbarn – som gick två och två – och började skrika i panik och började slita sig från sin kedja. Fröknarna försökte dra in dem till trottoaren. Vi hade grönt. Barnen hade rött. Det är ganska anmärkningsvärt att skolfröknar lär småbarn att gå mot rött. På miiin tid…

 

||||| 0 I Like It! |||||

Bild Dumheter Surgubbe Vardagsblogg

Höfterna smärtar. Tinnitus tjuter som aldrig förr. Träningsvärk i benen. Ostadig av trötthet. Ja, det är konsekvensen av att ha haft hembesök av sjukgymnast som varit ute och gått med mig i en timme utan rollator. I halvtid gick vi in på fiket under mig och tog kaffe och lite gott till. Vi höll oss i kvarteret och här är fruktansvärt många backar med plattläggning eller kullersten (snubbelvarning). Korta branta backar, långa dumdryga backar.

Hur det gick? Enligt sjukgymnast väldigt bra. Själv kände jag mig väldigt osäker men ju tröttare jag blir, desto mindre tänker jag och bara gör. Inte föll jag heller. Jag känner mig nöjd samtidigt som det sätter press på mig att själv våga mig ut utan rollator eller mänsklig peppning.

Det som jag tycker är en fördel med rollator är att jag då kan gå väldigt snabbt, vilket jag alltid gjort. Att gå långsamt med en krycka är nog det som känns i höfterna. Annars är det så att jag är normalaktiv igen efter 3-4 år, det vill säga att jag gör allt det jag gjorde innan. Går lika mycket och överallt så som jag gjorde tidigare. Med skillnaden att jag har rollatorn. Släpper jag nu rollatorn så är jag rädd att jag drar ner på aktivitet igen.

Jag bor i ”husläge 3”. I husläge 1 och 5 har jag gym (fem hus på rad). Sjukgymnasten ansåg att jag därmed skulle känna mig trängd. Och börja på något av dem och därmed avsluta sjukgymnastiken. Jag är tveksam. Jag är stressad av allt som inte är jobb eller vila. Egentligen vill jag ge upp allt för att återfå min vardag. Men tillsvidare, en tid till, kommer jag att gå på sjukgymnastik. Där vi nu påbörjar en ny inriktning. Löpband – som jag tycker är jätteroligt och jättejobbigt. När det gäller träning så gör jag bara. Tar mig tiden, ser det som ett åtagande jag måste fortsätta med. Men en längre paus skulle kännas skönt nu efter 1½ år.

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg Kampen Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Ibland förväntar jag mig… något mer.

Min neurodoktor anser att jag har Aspergers. Psykdoktorn tycker ingenting, för han förstår inte och kan inte prata svenska. En chef anser att jag är socialt handikappad och introvert. Och så har vi då alla andra människor i denna värld som delar en fjärde uppfattning; den att jag är normalbegåvad, överpresterande och fruktansvärt social och pratglad. Jag vet inte riktigt vem jag ska lyssna på.

Själv tycker jag nog inte att jag är asocial. Inte efter dagens händelser.

1. Hos optikern fick jag mina lagade läsglasögon. Sedan fick jag gå. Ingen förklaring. Inget bevis på att jag varit där och fått glasögonbågarna utbytta. Inget tal om garanti och betalning (som jag fick höra redan i går). Inga förmaningar. Inga frågor. Jag behövde inte ens bevisa vem jag var, för de kom ihåg att glasögonen skulle till ”en Jonas K”. Jag hade kanske ändå förväntat mig… något mer.

2. Inomhusmiljön hemma skulle mätas i dag. Alltså kom tre karlar inklampande i min lägenhet. Utan ett ord bytte de filter i ventilation, mätte inomhustemperatur, mätte hur varmt vattnet kunde bli, satte in filter i mina vädringsfönster. Sedan gick de. Siste man ut tvärnitade ute vid hissen, vände sig om och nickade ”öh, tack”. Sedan var de borta. Utan någon förklaring till vad de hade gjort eller kommit fram till. Jag hade kanske ändå förväntat mig… något mer.

Oavsett… Hyfs? Någon…?

||||| 0 I Like It! |||||

Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Nu blev jag så där förvånad igen! ”Du med din svåra sjukdom”. Vad menar de? Som jag förstår det så är det andras subjektiva uppfattning av ms som jag inte alls känner igen mig i. Jag försöker förklara, men budskapet går inte fram. Nej, det är inte en svår sjukdom. Där finns symtom som kan vara begränsande, men det beror mycket på hur man själv reagerar om det är handikappande. Visst, där är ett reellt handikapp också, men jag känner själv inget just nu. Jag mår bra. Jag fungerar. Sjukdom är inte per automatik att vara sjuk.

Med det sagt. I dag var jag hos farbror psykdoktor igen som kontrollerar alla interaktioner mellan de läkemedel jag ska ha mot just ms och dess ”bieffekter” (panikångest). Jag är än mer förvirrad nu. Farbror doktorn var chockad över att jag tagit så mycket av de läkemedel han förskrivet. Öh, jag följde hans ordination? Jo, men det hade han inte kunnat föreställa sig – att en patient följer ordinationer. Därför ska jag nu backa dosering (igen) men får plötsligt lov att ta ”the big no-no”, det vill säga min knarktablett som är mot hjärntrötthet. Öh, men kontraindikationen då? Äh, han tyckte att jag allt kunde prova och se om något negativt hände. Tack? Och så insåg han att han ordinerat för höga doser av B-vitamin som leder till dumping. Eftersom han inte trodde att jag skulle följa hans ordination så hade han överdoserat i instruktionen. Alltså – va?

Mina läsglasögon är nu lagade och jag kan hämta dem i morgon. De fick byta bågarna helt, de gick inte att laga. Det enda som finns kvar är glasen. På min fråga om det kostade något eller om det gick på garantin, så fick jag svaret ”nä, inget av det – vi bjuder på det här”. Därför undrar jag om det trots allt var fabrikationsfel eftersom de bara låg där och var trasiga i etuiet en dag? Jag lär aldrig få veta. Jag får väl precis som optikern skylla på det osynliga glasögontrollet.

På jobbet? Tja, där hinner man ju inte särskilt mycket. Fick besök av min pensionerade kollega och en annan tidigare pensionerad koll… Vänta, vi är inte samma yrkeskategori. Jag har fått besök på jobbet i dag av två tidigare arbetskamrater som gått i pension. Rätt ska vara rätt! Av något anledning så brukar jag tjata till mig att pensionärerna kommer och hälsar på mig på jobbet. Varför? Jo, då får de en ursäkt att besöka sina gamla arbetskamrater. Och själv tycker jag det är konstigt när människor bara försvinner in i pensionering utan att man får träffa dem igen. Även om man inte umgåtts på fritiden, så har man delat vardag.

Något som bara nämndes i en parentes var att pensionären sett i tidningen om en tidigare arbetskamrat (intervjuartikel). Jo, jag hade också sett det. Någon vi arbetade med för 15 år sedan. Jag kommer ihåg alla jag arbetat med och därför tycker många att det är kul att prata med mig om gamla (lyckligare arbets-)tider. Som jag nämnt tidigare så har jag verkligen valsat runt på jobbets alla arbetsplatser, jobbat med alla, känner alla. Ändå umgås jag inte privat med någon jag arbetar eller har arbetat med. Känner så många, umgås så lite. Jag får tillräckligt på jobbet.

I morgon ska någon människa bryta sig in hemma hos mig för att kontrollera ventilation, vatten, värme och kyla. Det gör de varje år. Jag förstår inte varför. Skulle de uppdaga att något inte står rätt till, så åtgärdas det ändå inte. Värst är väl om allt fungerar perfekt, för då har väl bostadsbolaget motiv till att ge mig extra hyreshöjning. Betalar för slott, bor i koja.

Denna vecka är kaos. Full fritös, medvetslös. Förhoppningsvis inte förrän till helgen. Före dess hinner jag inte tuppa av av utmattning.

||||| 0 I Like It! |||||

Dravel Vardagsblogg

Kommentarer stängda

För några veckor sedan fick jag frågan på Facebook vilken som var min första profilbild där. Det var en omöjlig fråga för mig att besvara, eftersom jag brukar rensa information från mitt konto emellanåt.

Däremot så fann jag något annat i dag, och det får jag väl kalla för min första selfie på nätet. Med hemsida och dagbok på nätet så tog det bara två månader innan mina läsare ville veta hur jag egentligen såg ut. Visst, jag hade en skanner men inget nytaget foto. Någon digitalkamera hade jag inte heller. Därför tog jag bussen till varuhuset som hade fotoautomat. Det skannade jag sedan in och publicerade på nätet. Ja, det var lite krångligare att ta selfie då 1999.

Så jag publicerade min första selfie på nytt i dag på Facebook. Samtidigt lade jag upp en dagsfärsk selfie. Nästan 16 år mellan fotografierna. Jag har nu kört med selfier i 16 år. Det finns en viss fascination från mig över mig. Åldrandet. Förändringarna. Och om något kan avspegla sig i dessa förändringar, vad man varit med om under de åren. Jag vet inte.

Det som slår mig mest med fotot från 1999 är att jag då faktiskt var sjukskriven för synnervsinflammation (nej, sånt syns aldrig utanpå) men ännu inte fått diagnos ms även om det var vid den här tiden jag började bli förlamad. Några sådana spår syns inte på min överdrivet glada min. Men jag hade roligt. Nätet var i någon form min räddning i en tid av förändring och leda.

Det senaste fotot då? Nja, jag var trött. Och jag inser att jag inte kan skylla på det med tanke på ögonpåsarna. Det är ålder. Annars är väl största skillnaden håret. Eller frånvaro av hår i dag. Utveckling baby, utveckling!

||||| 0 I Like It! |||||

Bild Fundering Minne Personligt Selfie Vardagsblogg

Kommentarer stängda

En mer eller mindre ofrivilligt lugn dag. Typ ischias vänster ben. Typ, eftersom jag inte riktigt vet vad det är eller var det sitter. Men ont gör det oavsett. Det hindrar mig egentligen inte från något, men att gå runt och halta leder bara till felbelastning och ännu mer smärta. Okej, jag får väl vila lite oftare utan att bli stillasittande.

Det är dags för mig att förbereda nästa student. Nu går det verkligen i ett vad gäller praktikperioder. Yrkeshögskolan försöker nu efter flera års tjat att kompensera personalbrist genom att köra flera parallella utbildningar med flera kursstarter per termin. Ibland kan det nästan bli för mycket av det goda eftersom personalbrist innebär att jag/vi måste hinna ännu mer samtidigt som vi ska utbilda studenter som gör långa praktiker. Student går före jobb, men jobb måste ändå göras. Det är väl bara till att stressa lite till. Om det i slutändan leder till nya kollegor så hade det varit bra, men så är det inte. Lönemässigt har de förhandlingsläge, men (min) arbetsgivare löneförhandlar inte och då kan vi vinka bye-bye till nya kollegor. Som jag lägger ner timmar på. < / gnäll >

Nu tog advent slut kan jag konstatera när jag tittar ut på torget och ser att de tagit ner julbelysningen i dag. Enligt kommunen är det jul mellan mitten av november till slutet av januari. En julbelysning som blåste sönder när Egon passerade. Det har varit deprimerande att se trasig belysning på torget senaste veckorna, även om jag varit glad över att de varit släckta.

Det skedde precis en olycka när jag tog min spruta. Först tappade jag autoinjektorn i golvet och därför blev det som det blev. Sprutan sköts in för hårt och för långt. Blodet skvätte (aldrig hänt tidigare). Jag stoppar vid det och beskriver inte mer.

Jag tror inte jag nämnde i måndags att jag då ”firade” 16 år av ms? Det var länge sedan jag beskrev sjukdomsutvecklingen. Kanske en annan dag?

||||| 0 I Like It! |||||

Dravel Hälsohistoria Medicinering Multipel skleros (ms) Personligt Vardagsblogg Yrkesliv

Kommentarer stängda

När jag lämnade in mina trasiga läsglasögon till optikern, så frågade jag hur det kan ligga i ett hårt etui och bara spontant gå sönder. Svaret är lite oroande. ”Det är det osynliga glasögontrollet som varit framme”. Tydligen är det inte så lätt att laga mina glasögon, utan de får beställa helt nya bågar trots att det bara är metallråden undertill som höll glaset på plats som smällt av. Hoppas garantin tar den andra smällen, för att köpa glasögon för 3000 kr som går sönder efter två månader är lite väl magstarkt. Problemet är att jag inte hittar kvittot, kanske för att jag letat. Jag har aldrig kunnat finna något jag letar efter. Här finns andra troll också, eller tomtar, som busar och gömmer saker för mig. Jag har ännu inte stött på febertermometern jag blev av med för ett halvår sedan.

Också denna dag har jag suttit och besvarat jobbmejl på löpande band. Inget verkar kunna vänta till nästa vecka, men jag hade aldrig hunnit åtgärda något i nästa vecka ändå eftersom en ny dag alltid har med sig nya åttaganden. I dag har jag lusläst kontrakt och lämnat in synpunkter till ledningen om att inte acceptera formuleringarna. Och svarat på rutinfrågor gällande arbetsuppgifter jag inte utfört sedan, öh, 2002? Som sagt – excelminnet.

Sa jag att jag börjat med en TV-Bibel? Jag har börjat föra bok över alla tv-serier jag följer, vilka avsnitt och säsonger jag ser, vilken kanal och veckodag det rör sig om. Jag måste. Jag skulle gissa på att jag följer cirka 60 tv-serier just nu, men alla är inte igång samtidigt. Problemet är att kanalerna flyttar serierna mellan kanalerna, veckodagar ändras, det görs säsongsuppehåll mitt i en säsong och så vidare. Parallellt med att de repriserar vissa avsnitt och säsonger. Jag kan inte längre hålla koll. TiVo spelar in det mesta men ibland har kanalerna inte meddelat Comhem om avsnitten är nya och då spelas inget in. Och väljer jag att spela in allt så kan samma avsnitt spelas in 5-10 gånger på en vecka.

Hur jag hinner med att se allt jag spelar in? Jag har räknat ut att jag måste titta på tv aktivt 4 timmar per dag för att ligga i fas. Naturligtvis gör jag inte det. Vissa serier sparar jag på hårddisk tills där inte är något på tv att följa. Och vissa serier avsätter jag bara tid till att titta på under helg eller ledig dag. Allt som oftast arbetar jag och då är det inte säkert att jag alls tittar på tv. Ja, det är komplicerat.

Som om jag inte hade tillräckligt så upptäckte jag i dag att Viaplay fortsatt att publicera nya Revenge-avsnitt (3 st) trots att TV3 har säsongsuppehåll. Nu säsong 4 av Revenge har det spårat ur rejält, men säsong 1-3 är fortfarande något för andra att se, tycker jag. Girl Power!

||||| 0 I Like It! |||||

Teveserier Tv Vardagsblogg Viaplay Yrkesliv

Kommentarer stängda

Nu fick jag igång datorn. För stunden. Att sitta med mobilen och skriva är inte optimalt. Jag vill ha korrekt fingersättning på ett tangentbord när jag skriver.

På tal om det så blev jag lite förvånad, kanske chockad, när jag insåg att jämnåriga med mig inte vet vad tabb eller vagnretur är på ett tangentbord. Öh, tangenterna har väl samma namn som på en skrivmaskin? Nej, det går utför med allmänbildningen. Jag gillar inte att använda uttrycket enter, typ ”tryck på enter”. Det finns två tangenter på ett datorbord som heter enter, men de har helt olika funktioner varför vagnretur bättre beskriver tangent för radmatning (inte sändknapp – sådan fanns aldrig på skrivmaskin, men på numeriskt tangentbord var det summeknapp. Ni vet, räknemaskiner.

När jag arbetade som kontorist för 27 år sedan fanns elektiska skriv- och räknemaskiner, men ville jag använda det så fick jag passa på när annan ordinarie smet ifrån sin arbetsplats för att göra något annat. Annars fick jag snällt, som ung och nyanställd, hålla tillgodo med de manuella varianterna. Det gick också. Och när företaget köpte sin första ordbehandlare, så ville jag ofta vara avbytare i telefonväxeln där ordbehandlaren fanns. Ordinarie vågade inte röra den utan föredrog den elektiska skrivmaskinen. Själv byggde jag upp mallar och standardbrev i ordbehandlaren, men det fanns inte plats att spara på någon hårddisk varför man fick läsa in det från floppydisk varje gång man skulle använda ordbehandlaren. Hur kom jag nu in på detta?

Tekniken går framåt och många glömmer hur det egentligen var. Som hur det var innan skrivmaskinerna på 80-talet fick kolband och raderband. Tänk, det var tider när en fick dränka tygband i bläck och sitta med suddpenna som gjorde hål i pappret (före Tip-Ex – om nu någon vet vad det är). Eller karbonpapper om man ville ha kopior av det man skev då kopieringsmaskiner inte började komma förrän på 70-talet! Öh, hur gammal är jag? Nå, men jag har varit med om hela utvecklingscykeln inom administration. Förutom att jag inte fått lära mig stenografera. När jag gick kontorsutbildningen 1986-1988 så hade man ett par år tidigare slopat stenografi som ämne. Synd, för det om något skulle man ha nytta av.

Kanske det är därför jag tycker om att vara sekreterare, för det är ett yrke som förändras och utvecklas. En dynamik jag uppskattar.

||||| 0 I Like It! |||||

Minne Personligt Teknik Vardagsblogg Yrkesliv