Yrkesliv – Nile

Publicerad 20 november, 2017

Stolthet och frustration

Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /var/www/jontas.com/public_html/wp-content/plugins/kk-i-like-it/kkDataBase.class.php on line 107

Ibland drabbas jag av stolthet över vad jag lyckats uppnå i arbetslivet i form av jag inkluderas i beslut på högre nivå eftersom jag besitter kunskaper som är ovanliga. Hur jag nu ska formulera det mer begripligt…? Låt oss säga så här. Sjukvård är en stor och komplex organisation. Beslutsfattare finns på många nivåer; personal, ekonomer, politiker, profession (profession betyder här läkare och sjuksköterskor) och annan personal som blivit chefer för chefskapets skull. Okej, det sista var elakt sagt, men icke desto mindre sant. Men något alla jag precis räknat upp saknar, är samsyn. Man ser enbart sin egen roll, sin egen betydelse (ego), sina egna ambitioner och besitter enbart kunskaper utifrån det. Det är där det brister – i erfarenhet. Och det är också där jag bidrar och bistår.

Jag är ”bara” administratör, och vi är väldigt många. Så hur utmärker jag mig? Jag har arbetslivserfarenhet, jag är administrativ nörd som också intresserat mig för att förstå organisationsstrukturer och hur allt hänger ihop vad gäller personal, ekonomi, politik, vårdpersonal, vård och beslutsfattande. Utan att vara expert på ett enda område (av det uppräknade) så har jag förståelse och ser samband och sammanhang. Jag påtalar, visar, förklarar, beskriver möjligheter och konsekvenser där jag inkluderar alla delarna jag inte är expert på. Av den anledningen tycker man att jag är värdefull som arbetat så länge på golvet men också utbildar och undervisar studenter och personal samt varit systemadministratör för våra två största system. Och jag har genom åren fått ett brett kontaktnät inom alla nivåer långt upp på chefsnivåer. Man lyssnar på mig. Jag kan vara stolt.

Ibland drabbas jag av frustration. Av allt ovan, att behöva vara den om ifrågasätter. Ibland möts jag enbart av förvåning när jag yttrar mig. För då är det någon som kommit till ny insikt igen att jag borde kanske inkluderas än mer, även när det gäller sådant som inte är officiellt ännu. Sånt som ska bli realitet där man drar upp riktlinjer för något som jag genast ser som ”ogenomtänkt och orealistiskt”. För samtidigt som jag framför negativitet så påtalar jag också möjliga lösningar samt föreslår att man kanske också borde prata med profession X och ekonom Y. Frustrationen grundar sig i att jag inte har någon officiell roll, jag är inte rådgivande per automatik, jag har inte heller någon beslutsrätt eller titel som kan lägga tyngd bakom det jag säger (andrar tar åt sig äran, till och med dokument jag författar tar man bort mitt namn och skriver dit sitt eget). Kanske det är jag som ska vara förvånad? Eller inte. Som sagt är jag en lågt stående varelse i organisationshierarkin som saknar nödvändigt ego och inte tillhör en profession.

Så varför kämpar jag i något som både ger mot- och medvind? För jag ser nyttan i det jag bidragit till i form av förbättringar i vården som leder till förbättring både för patient och organisation. Men jag hade önskat lite bättre uppskattning i form av tydlig roll, kanske mer anpassad titel, och kanske också motsvarande i lönekuvertet. Känner mig lite utnyttjad också…

0 I Like It!

Hälso- och sjukvård Yrkesliv

Kommentarer stängda

Publicerad 17 november, 2017

Värre än befarat

Skillnaden nu och då är påtaglig vad gäller säkerhetsläget i världen. Jag ser utifrån perspektivet bloggstart 1999 och i dag 2017. Det är inte ofta jag skriver något i bloggen som handlar om världshändelser. Men det jag reagerat starkast på är något som hände 2001. Mindre än ett år efter att jag flyttat till Göteborg. Under 2001 var det både EU-kravaller här, samt att 9/11 inträffade. Minnen som väcks till liv, särskilt nu när vi åter haft EU-toppmöte i Göteborg. Det är väldigt mycket diskussioner i media om detta där göteborgare anklagas för att vara otacksamma. Särskilt från Stockholm håll förstår man inte varför vi klagar.

Det är berättigat att klaga. Visst, man har lärt sig läxan från 2001 samt att terrorhoten mot stats- och regeringschefer blivit påtagligare. Säkerhetstänket har vi inget problem med, utan proportionerna. Dagens GP har rubriken En stängd stad. För det är verkligen så. Under tre dagar har det inte gått att förflytta sig inom stan. Avstängningarna har varit många, många mil stort område geografiskt som inkluderat Göteborg, Mölndal (söder om Mölndal och Göteborg), vägen till Landvetter (mot Borås) och Hisingen centrum. Kollektivtrafik har fungerat till och från, olika sträckor, ibland inte alls funnits. Skolor och arbetsplatser har varit stängda då ingen kan förflytta sig. Inte ens gående eller cyklister har kunnat ta sig fram. Patienter har inte kunnat nå sjukvård trots att de varit ute i god tid före behandling. Alla som kan arbeta på distans har uppmanats göra det eller ta semester.

Detta för ett toppmöte som handlat om sociala rättigheter till arbete och tillväxt. Här har vi varit totalt bakbundna under tre dygn och det har kostat enorma mängder pengar i form av förlorad ”tillväxt”. Men vi ska tydligen ändå vara tacksamma, för nu vet heeeeela Europa att Göteborg existerar och det kommer leda till att vår tillväxt ökar.

Folk är förbannade. Åtminstone flertalet göteborgare är förbannade. För ett möte som handlade om att EU-människorna skulle samlas under 2-3 timmar för ett möte. Klimatpåverkan för alla transporter till flygplats kan inte vara liten om man ser till hur länge de faktiskt stannade i stan. Och är det onödig tid för avlönade politiker att inte ha sitt möte i Bryssel där dessa möten brukar hållas? Göteborgare har inte haft tillgång till politikerna och de i sin tur har inte kunnat röra sig bland vanligt folk då de varit inlåsta på hotell och sedan i en möteslokal. Jag förstår inte vem som är vinnare på detta, men jag kan se många förlorare.

En person är skyldig som anser sig var vinnaren, men som alltid varit och förblir en förlorare. Statsministern som gav detta i uppdrag till regeringskansliet att anordna. Något man inte involverade polisen i och som hela tiden protesterat mot att det är ett för stort operativt ingrepp som drabbar för många och under för lång tid.

Och det blev faktiskt värre än befarat så tillvida att man på grund av säkerhetsskäl inte kunnat gå ut med hur stora avspärrningarna faktiskt sedan blev. Det man pratat om var mest i diffusa termer för att vi skulle förstå att det skulle bli kaos. Men att man utökade geografiska området för avspärrning var värre än att man ”bara” förlängt tiderna för avspärrning.

Jag gillar verkligen inte detta. Mitt politikerförakt har spätts på. Hur har jag själv drabbats? För det första gick det inte boka flärdtjänst dessa dagar. Jag försökte och fick kl. 5.55 och kl. 18.10. Helt omöjliga klockslag för mig med tanke på att jag inte får ha långa dagar (ms-vila behövs) samt att jag måste passa klockslag (både arbete och min medicinering). Jag hade tvingats till obetald ledighet om jag inte hade kunnat arbeta på distans. Så jag har inte kunnat vara fysiskt på jobbet mellan onsdag-fredag. Visst, jag kan göra en del arbete hemifrån, men jag behöver vara fysiskt på jobbet. Särskilt denna vecka har det varit nödvändigt. Men det sket sig. Så nu väntar kaos på jobbet nästa vecka.

Så dålig planering av EU-toppmötet! Sittande regering – avgå! Ovan var droppen, bägaren har varit full i tre år.

0 I Like It!

Dumheter Politik Surgubbe Vardagsblogg Yrkesliv

Kommentarer stängda

Publicerad 11 november, 2017

Min sanning

Två gånger i år har jag varit hos barberare. Efter de putsningarna är nu skägget längre än det någonsin varit. Som skäggig karl måste jag känna till min skägglängd, eftersom det är en återkommande fråga jag får besvara. Senast jag mätte var skägget 25 cm, men i dag är det 30 cm. Men detta var bara en inledning, för nu byter jag fokus.

Så för ett tag sedan kom jag ut även här i bloggen officiellt som bög. Ändå skriver jag enormt lite kring det. Kanske anledning inte finns, för det är ett icke-ämne. För det skulle innebära att det är något avvikande som måste förklaras. Men sanningen är att jag undanhåller enormt mycket kring det hela, och då i alla sammanhang och inte enbart i bloggen.

Nu lät jag som värsta drama queen, med mörka hemligheter (eller oanständigheter som får mammor att rodna). Nej. Dock är det lite tveeggat – jag har inga problem med att berätta varken det ena eller det andra gällande mitt liv. Samtidigt har jag också en tro på att man måste vara öppen för inte mystifiera eller nära fördomar, särskilt om man vill att mänskliga rättigheter fortsatt ska inkludera sexualitet i vårt samhälle. Men. Jag måste skydda mig, begränsa mig, visa på omdöme. Min försiktighet grundar sig på reaktioner jag mött. Jag kan stå upp för allas lika värde när jag ikläder mig rollen som medmänniska eller fackombud. Men när det handlar om mitt privata jag, mitt liv, mina rättigheter, min vardag, så blir det genast lite svårare.

Jag har lärt mig att inte lita på någon. Om jag varit med om något för länge sedan, eller i går, har ingen betydelse även om attityd förändrats genom lagstiftning eller upplysthet. För man råkar fortfarande illa ut som bög. Det är min sanning.

Vem vet att jag är bög? Alla och ingen. På nätet måste jag säga att alla vet som känner till mina nätalias (som Jontas, Nile, Nilekil). Utom Facebook. Jag har aldrig nämnt det på Facebook då jag har släkten där. På Facebook länkar jag inte till några andra sociala medier eller blogg. Även om jag är lätt att hitta.

Vad vet släkten? Inte mycket. Ömma modern vet (liksom hennes sambo med familj) samt en kusin. I övrigt har jag fått munkavel för att skydda modern. Märkligt, jag vet, men hennes önskan – och ingen viktigt för mig då jag inte har någon kontakt med släkten. Hade jag umgåtts och varit i kontakt med min släkt så hade jag inte smugit med vem jag är. Men som det är i dag finns inget syfte att outa sig själv för människor jag inte har samröre med.

Jobbet? Sex personer, varav tre inte längre är arbetskamrater. För detta är personer jag litar på och som stöttar mig (inkl. chef och fack). Jag hade gärna varit mer öppen på jobbet, men fördomarna är fruktansvärda inom vården trots att så många är öppet homosexuella (bögar och flator). Jag får höra gliringar konstant trots att vi har både lagstiftning och policydokument om bemötande (och föreskrifter kring kräkningar). Gliringarna är elaka, inte skämtsamma dumheter. Och jag vill inte degraderas till min sexualitet som jag säkerligen då får slängt i ansiktet när jag framför något arbetsrelaterat som inte faller i god jord. Hellre att man ogillar mig som person, än för min sexualitet. Med detta sagt – jag står verkligen upp för sexualitet på jobbet när det kommer till kränkningar, men jag har ingen anledning att berätta om mig själv för en hel arbetsplats. Jag kommer göra det om jag blir trängd till det, för jag accepterar inte skit. Kan jag använda min egen sexualitet som ett argument för styra upp förutfattade meningar, så gör jag det.

I min vardag är jag alltså begränsad. Jag har blivit mordhotad och hotad på andra sätt, och det enbart utifrån homosexualitet. Hotad inom familjen, men också av människor jag är i beroendeställning till vad gäller till exempel flärdtjänst (de chaufförerna anmäler jag, vilket leder till att de inte får köra flärdtjänst efter det).

Ändå… Jag har många vänner – väldigt många vänner (av alla sexualiteter); ytligt bekanta, nära vänner, vänner på nätet, vänner även utanför nätet, som vet allt om mig där jag inte behöver dölja vem jag är. Därför känner jag mig inte så begränsad, även om jag är avvaktande och misstänksam i vissa nya sammanhang. Som sagt – det hela är lite tveeggat, aningens komplicerat. Jag kan vara ärlig och uppriktig, men allting har sin plats. Det har blivit viktigare att vara öppen nu när vi har ett tuffare samhällsklimat och ett spänt världsläge där mycket som tagit ett kliv framåt, nu tagit två steg bakåt.

Och allt är egentligen bara väldigt sorgligt. Det finns ingen quick fix. Det som gör mig mest ont i hela sammanhanget, är att det blivit så tydlig skiljedelare mellan för och emot när det gäller lika rättigheter utifrån etnicitet, religion, ålder, kultur och sexualitet. Enda fördelen är att de som är emot så tydligt gör sin röst hörd, att det nu går bemöta det istället för när det var tyst och allt hat skedde i lönndom.

På ett personligt plan – jag mår bra, är glad att jag är bög. För jag har inget att skämmas för.

0 I Like It!

Bearded Bild Blogg Fackligt Hälso- och sjukvård Kampen Omvärldsbevakning Övertygelse Personligt Politik Privat Rättvisa Skägg Vardagsblogg Yrkesliv

En kommentar

Publicerad 30 augusti, 2017

Svänger

Det går någon dag, och plötsligt finns ny information.

En annan student kommer om ett par veckor, väldigt oplanerat och oväntat. Vi fick en förfrågan från en student som går i en skola som vi inte har avtal med att ta studenter ifrån. Självklart! sa jag.
Japp. Nu har jag endast en arbetshelg kvar innan det är över. Om ett par veckor påbörjar jag nytt schema utan helgtjänstgöring. Jag fick igenom mitt krav att varannan fredag arbeta på distans hemifrån.
I går fick jag beviljat elscooter som hjälpmedel. Utprovning sker om tre veckor. Jag har väldigt blandade känslor inför detta, är egentligen ganska upprörd. För det jag fått beviljat är ”den billigaste och enklaste modellen”. Fick också höra ”du får inte använda den för mycket, för efter 3 km tar batteriet slut och kräver ny uppladdning”. Alltså. Det som står i ansökan och som alltså är beviljad, är att jag kommer att använda den utomhus i kvarteren hemmavid, men också på jobbet där jag i dag springer ständigt mellan olika enheter som är utspridda på olika huskroppar på norra Europas största sjukhus. Självklart kan jag inte ha något som är så klent att den inte kan köra längre än 3 km! Dessutom – den måste ju tåla min vikt, klara uppförsbackar och gå in genom dörrar och in i hissar! Jag nöjer mig inte med någon liten skitsak.

I morgon ska jag informera (miniföreläsning) inför samtliga kollegor. Förutom att jag ska dra lite rutiner, så ska jag visa struktur och innehåll på vårt intranät då många struntar i att läsa där trots att information vi behöver veta (arbetsbeskrivningar) finns där. Samtidigt är det mycket information på intranätet och svårt att hitta. De behöver vägledning. Jag roade mig med att räkna lite…

Jag ansvarar (mer eller mindre ensam) om informationen för 54 sidor, 138 dokument och 180 länkar. Många blir så förvånade när jag säger att webbsidorna tar tid. Jag ska se vad de säger när jag säger hur mycket information jag ständigt måste uppdatera.

I dag var jag tvungen att gå till bokhandeln och införskaffa ny kalender. Ett nytt schema kräver alltid ny kalender, för jag kan inte tolka alla pilar hit och dit om jag ska uppdatera en kalender som redan är fullsmockad av anteckningar, mötestider och så vidare. Egentligen använder jag inte papperskalender då jag använder kalendern i Outlook. Men ibland har jag inte tillgång till en dator och då är det svårt veta så jag inte dubbelbokar mig. Det där med att använda kalender i mobiltelefonen… Nej! Jä*la pilligt skit!

0 I Like It!

Hälso- och sjukvård Hälsohistoria Kampen Multipel skleros (ms) Vardagsblogg Yrkesliv

Kommentarer stängda

Publicerad 27 augusti, 2017

No action

Morgondagen blir spännande. På omvägar har jag fått höra att den planerade studenten dragit sig ur. I somras skickade jag brev och informationsmaterial, innehållande kontaktuppgifter till mig. Så… inte ta kontakt med den som lagt ner timmar av möda att skapa ett material och välkomstbrev? Jag är ett mejl bort, eller ett sms… Det som är spännande är att jag inte vet om vi får någon ersättare. Man vet aldrig. Det kan stå en okänd på tröskeln till mitt jobb i morgon. Som jag inte alls förberett något för. Jag vägrar planera utifrån ”kanske, möjligen, eller inte”. Jag har annat för mig.

Ett annat rykte säger att jag förlorar mina arbetshelger från och med om två veckor. Schemaändring ska enligt Allmänna bestämmelser meddelas minst 2 veckor i förväg. Den deadlinen är härmed passerad. Jag kommer protestera om jag inte får igenom mitt krav på hur nya schemat ska se ut. Det negativa är också att jag förlorar en tusenlapp i månaden när helgerna försvinner, men det har jag varit medveten om i 17 år.

Mitt nya arbetsrum jag fick i våras har jag bara till låns i ett halvår. Det halvåret börjar väl gå mot sitt slut? Det finns ingen plan för det. Krasst så finns det inga alternativ.

Är det missnöje jag känner? Något skaver åtminstone.

0 I Like It!

Yrkesliv

Kommentarer stängda

Publicerad 24 augusti, 2017

Vet och kan allt under protest

Första arbetsveckan efter semester är avklarad. Självklart har jag inte hunnit uträtta något, för det är lika obegripligt som tidigare. Jag är jagad av telefon (nu när jag sitter off). Ändå händer inget, känns det som. Tiden bara går, och jag har jobbat över en timme per dag. Sedan i juni.

En liten förskjutning i arbetsuppgifter. Jag lägger nog alltför mycket tid på att skriva lathundar och instruktioner. Och mycket tid går åt till att uppdatera intranätet. Jag diskuterade om detta med en kollega i dag, som också är lika konfunderad som jag. Varför ska man behöva skapa skriftliga rutiner för något alla redan ska kunna i sin grundkompetens? Och varför följer man inte rutinerna?

Det var något som också diskuterades på utbildningsdagen tidigare i veckan. Folk har ärthjärnor. Man minns lite av det man hört. Lite mer än så minns man om man fått det skriftligt. Ytterligare om man läst det som en PowerPoint på storskärm. Men det mesta minns man om man på en föreläsning både sett och hört informationen samt får en åhörarkopia av den. Vilket är precis så som jag utbildar. Plus att jag tar samma information flera gånger vid olika tillfällen med samma personer. Hjälper inte?!

Så varför lägger jag ned så mycket tid på något som inte uppskattas eller används? Jo, för att ha en källa att hänvisa till när jag ständigt möts av ”det har du aldrig sagt eller förklarat”.

Varför är jag den som framför rutiner då? Några påstår att det beror på att jag har en märklig förmåga att veta saker som ingen annan kan förstå hur jag tagit del av. Öh? Vi har samma utbildning, arbetar på samma ställe. Varför har andra inte kunnat ta till sig den information som jag har? Men vad skulle hända om jag släppte detta, inte förklarade hur vi ska arbeta? Jag vet inte riktigt. Sämre ekonomi och statistik för verksamheten. Sämre flyt i utförande av arbete. Ökade risker. Nu kan jag faktiskt inte vara överallt och göra allt, även om jag får städa upp väldigt mycket av alla felaktigheter, och jag ser att det blir ungefär de här konsekvenserna. Det tråkiga är att ingen heller verkar bry sig om konsekvenserna. Kanske för att de flesta får höra att det räcker att de gör ”good enough”, vilket triggar mig och gör mig förbannad. För det tar udden av yrkesstolthet och kompetens samt utförande. Vem ska reagera? Nu råkade det bli jag.

Om vi pratar konsekvenser. Man är rädd för mig. Just för att jag är engagerad, går igång, blir till synes väldigt arg (tomtebloss) och kommer med pekpinnar (som de upplever det, och det stämmer men är nödvändigt). Själv önskar jag bara att allt kunde flyta på och att jag inte behövde vara överallt för att styra upp. Men det stödet har jag aldrig haft och lär aldrig få.

Trött och irriterad. En vecka efter semestern. Vänta. Jag har arbetat två dagar. Det räckte.

0 I Like It!

Vardagsblogg Yrkesliv

Kommentarer stängda

Publicerad 22 augusti, 2017

Söndag, måndag, tisdag

Hösten är här, vilket innebär action. Med det menar jag att jag får lämna soffan lite oftare jämfört med då jag har sommarsemester. Nu var jag tvungen att kolla när jag skrev senast och om vad. Äh, lördagsjobbet. Det är väl bara att haka på det?

Söndag

Ännu en dag på jobbet. Det jag möttes av där var att jag var tvungen att skriva ett väldigt brådskande intyg på engelska. Det hör till ovanligheterna, och kanske är det tur att sådant här dyker upp när jag arbetar. Jag är lite osäker på om alla ensamarbetande kollegor skulle klara av det. Tidspressen. Inte bara att det är på engelska, utan på medicinsk engelska. Egentligen är det inget svårt, men det många nog inte känner till är att man inte kan skriva svenska läkemedelsnamn då det är unikt för Sverige vad vi döper dem till. Till exempel min gamla MS-medicinering jag slutade med för 15 år sedan, heter i Sverige Betaferon. I USA heter det Betaseron. Vad det heter i andra länder vet jag inte, men man ska istället översätta läkemedelsnamn till substans (verksamma ämnet) på engelska och inom parentes skriva det svenska läkemedelsnamnet så tullen kan jämföra intyg med läkemedelsförpackningarna i resväskan. Aktiv substans i mitt exempel är interferon beta, vilket på engelska blir interferon beta-1b. Men när läkare dikterar säger de bara svenska läkemedelsnamnet (oftast). Det tar tid att komplettera intyget med rätt information. Och helgens intyg var lååångt! Extremt långt. Det gäller att ha nerver av stål när man vet att någon ska ha intyget i handen som har transport till utlandet om 50 minuter (som ett exempel). Men jag fixade det.

Måndag

I fredags fick jag en ingivelse. Jag tog och bokade tid till barberare då jag var trött på polisonger som ständigt krullar sig in i öronen och en mustasch som drunknar i alla drycker jag för till munnen. Den här gången blev det en ny barberare jämfört med i januari, och så himla mycket bättre! Jag fick en del förklarat för mig gällande mitt skägg, men också hans upplevelse av mitt skägg. Som att det var det näst längsta skägg han sett/arbetat med. På frågan hur länge jag hade låtit skägget växa, blev han imponerad över mina två år då det är ett snabbväxande skägg. 1 cm/månad är extremt och få som klarar av (tack genetiska förutsättningar, fast det var väl det som gav mig MS också). Det blev skäggtrimning plus att det formades lite (rundning i underkanten), vilket gjordes på frihand med rakapparat. Förklaringen jag fick var att stora skägg är svåra att trimma då det inte handlar så mycket om precisionsarbete som med mindre skägg. Skäggstråna är väldigt ojämnt långa även efter trimning och man klipper bara ytskiktet, inte det som finns under i skägget. Eftersom långa skägg blir tunna ytterst, så ser det fylligare ut om ”underskägget” är orört. Ett tips jag fick var att sluta med olja i skägget om det inte kliade, och istället uteslutande köra med skäggvax som ger stadga och gör att man kan forma skägget lite (och dölja om underskägget vill spreta ut). Dessutom kom vi fram till att inga linjer skulle rakas (skäggkniv för att markera linjen mellan hud och skägg på kinderna) då stora skägg utan linje ser mer naturliga ut. Japp, dit kommer jag gå fler gånger. Men 30 minuter (tiden som sker per trimning) tog 60 minuter. Jag har ett stort skägg. Även om jag tycker det är pinsamt lite.

Tisdag

Utbildningsdag med jobbet. Föreläsningar, rollspel och grupparbete. Redan glömt. Förutom utsikten på lunchen.

Våning 29. Med lilla Liseberg nedanför.

0 I Like It!

Skägg Vardagsblogg Yrkesliv

Kommentarer stängda

Publicerad 19 augusti, 2017

Lördagsjobb

Årets första åska och första officiella arbetsdagen efter sommarsemester.

Det var ganska mysigt med åskan, även om det bara vara intensivt i tio minuter (och ändå inte särskilt nära). Kolsvart himmel, regnet det öste ner, åskan omkring mig – men solen lyste! Effekten är väldigt…. Nja, det närmaste jag kan komma en beskrivning, är som vid solförmörkelse. Det ser skumt ut (inte mörker-skumt, mer misstänksamt). I like it!

Det var lite chockartat att komma till jobbet. Nej, inte så. Jag har faktiskt längtat till jobbet! Men det första jag möttes av var en lapp på hissen. ”För din säkerhet har vi stängt av alla hissar”. Hissar är alltid ur funktion. Rättelse: En hiss är alltid ur funktion, de alternerar. Den här gången hade man bestämt sig för att stänga av alla hissar i väntan på reparation av en trasig hiss (som därmed är automatiskt avstängd). Och detta är på ett sjukhus?! Och tidigare erfarenhet har lärt oss att laga en hiss, det görs om cirka en månad.

Alltså fick jag darrbent vända, gå ut och försöka hitta en annan ingång till andra hissar. Kämpigt. Jag väntar som sagt på permobil/elscooter. Jag fick gå in den vägen där Lisbeth Salander leddes ut för att forslas till häktet i Stockholm. Alltså, min gamla ingång som jag inte gått genom på 15 år. Jag lyckades ta mig till mina andra hissar. Av möts av en ny avstängning av också det andra hisscentrumet. ”Just nu håller vi på att uppgradera era hissar. Hoppas ni blir nöjda med vårt arbete”. Men, va? Jag fick tag på en minihiss och det är tur jag tog lilla rollatorn i dag. Annars hade jag inte kommit in i hissarna här heller. Jag är upprörd. Lindrigt uttryckt. Att det ska vara så omöjligt att på ett sjukhus! Jag har jobbiga månader framför mig. Får jag elscooter så finns inga sänghissar att åka i. Och sängar med patienter är precis vad vi har. På hela sjukhuset. Hur tänker man här?!

Det var annars extremt lugnt på jobbet i dag. Det som varit lite jobbigt i sommar är att det inte städats på fem veckor. Trots full verksamhet. En chef tyckte det var för dyrt att ha städpersonal under semestertid trots att vi jobbar alternerande. Det stinker sopor. Överfulla papperskorgar. Skitiga toaletter. Golven är hemska. Som sagt. Ett sjukhus.En vårdmiljö.

Passa på och njut av mitt skägg. På måndag ska jag till barberare! Nä, jag ska inte korta det, det ska bara jämnas till lite. Men man vet aldrig vad som händer när saxar och rakknivar swishar genom luften. Halverat normalpris och på halva tiden. Vågar man lita på utförandet då? Fast jag blev väldigt missnöjd i januari när jag senast var hos barberare. Det var dubbelt så dyrt och blev fruktansvärt ojämnt. Och då var jag ändå hos en av de populäraste barberarna i stan på fina salongen. Tur att utbudet är stort av barberare samt att skägg växer ut igen.

0 I Like It!

TubeNile Vardagsblogg Yrkesliv

Kommentarer stängda

Publicerad 11 augusti, 2017

I tillägg till 1999

När jag nu sitter och rättar mitt gamla bloggarkiv, så upptäcker jag också saker som jag inte minns. November 1999:

En doktor kom och satte sig hos mig i dag. Satt länge och pratade med mig. Jag tror att jag berättade om henne någon gång i somras, för då gjorde hon samma sak när jag satt på sjukhuset och fick kortisondropp. Hon tycker att jag har drabbats av all världens värsta elände vad gäller sjukdomar. På ett mycket påtagligt sätt har hon varit inblandad de flesta gångerna jag varit sjuk. Det var nämligen hon som stått på akuten eller jourläkarcentralen varje gång jag kommit in akut. Det var hon som konstaterade att jag behövde opereras akut för några år sedan när jag fick gallstensanfall. Det var hon som fick ta emot mig i smittskyddsrummet när jag hade vattkoppor och hamnade på infektionskliniken för två år sedan. Det var åt henna jag var sekreterare när jag fick min MS-diagnos. Jag vet inte om det var hon som tog emot mig när jag fick perikardit också (hade 0,5 liter vätska i hjärtsäcken som sluter tätt om hjärtmuskeln). Hon tycker att det för min del nu får räcka med sjukdomar. Också hon noterade märkligheten i att jag inte varit förtvivlad över min diagnos som kroniskt sjuk. Jag tror att detta är den trevligaste doktorn jag känner till. Inte bara för att hon varit som snäll mot mig. Vi har genom åren jobbat mycket bra ihop och kunnat skämta väldigt hjärtligt/rått tillsammans. Så många läkare tar allt på dödligt allvar. De saknar självironi – även privat.

Vad var detta för doktor?! Jag har absolut inget minne utav henne, men det kan bero på att jag mina första sex månader var sekreterare åt 200 läkare som kom och gick (korta AT-tjänstgöringar). Sedan orkade jag inte räkna dem längre. Och jag har nu funnits inom yrket i 25 år. Men när jag försöker ådraga mig minnet av vem det kan vara, så ser jag framför mig en kort, mörkhårig kvinna. Vilket kan vara en efterkonstruktion.
Nej, läkare saknar inte självironi eller distans. Visst, det finns undantag, men vi är alla olika och bara människor. Sedan kan det också vara så att miljön vi vistas i inte direkt är idealisk för att knyta an i. Även om vi inte blir bästis och bundis, så brukar vi kunna vara sociala med varandra. Och jag har fortfarande läkare omkring mig som plötsligt slår sig ner i min besöksstol då de är nyfikna över mitt mående. För att de bryr sig. Särskilt nu när jag varit borta några månader under våren samt att de hört talas om min stundande käkoperation. Sjukdomar och hälsotillstånd är ett safe samtalsämne, då det faktiskt också är ett intresse för oss alla. Annars hade vi inte arbetat där vi är.
Förtvivlad över mina diagnoser? Nej, faktiskt inte. Det har jag förklarat tidigare här i bloggen. 1) Jag har ingen familj, samt känner inte att jag gör avkall på något. Hade jag varit idrottare hade det varit jobbigt att bli så här immobiliserad, kan jag tänka mig. Eller om jag haft ett mer fysiskt arbete som jag brann för. 2) Min inblick i diagnoser och behandlingar är relativt god. Jag överraskas inte nämnvärt. Som sagt – efter 25 år i vården har jag god inblick, främst genom att jag varit resurspersonal och gått runt väldigt mycket samt har en väldigt övergripande utbildning. Hade jag specialiserat mig inom ett område hade jag nog begränsat min erfarenhet. Samt att jag är nyfiken, alltid frågat om sådant jag inte förstått riktigt, eller själv suttit och läst läkarlitteratur. 3) När jag tänker lite närmre på det där med avkall… När patienter känner chock eller förtvivlan över sin diagnos, är det oftast då de inte ser en framtid annorlunda än den nuvarande. Det är inte så mycket sjukdomen i sig som skrämmer, utan det är hur deras liv kommer te sig från och med nu, vilka uppoffringar de måste göra.
Men där finns emellanåt en sorg. För jag har bra perioder. Och sämre perioder, där jag inte vet vart det kommer att leda mig. Som detta att jag inväntar elscooter eller permobil. Det är ett nederlag, men samtidigt har det varit större nederlag med rollator som gör att jag känner mig gammal samtidigt som jag också ständigt påminns om mina svårigheter då jag tvingas använda den förbannande rollatorn. Permobil är mer som en elektrisk rullstol, mer accepterat och kommer göra underverk då mina dåliga balans inte blir något jag måste parerar med rollatorn. Orken, både fysisk och mental, kommer att bli bättre. En annan sorg, är det där med… familj eller förhållanden. Inte omöjligt men svårt. Även om jag i början av min MS-diagnos var ung och obunden, så har jag på senare år både saknat det ena och det andra. Typ barn. Vilket är egoistiskt då jag inte vill föra genetiken vidare eller vara pappan som ständigt är trött, inte orkar eller kan vara fysisk. Med detta sagt – det är inget jag konstant går och funderar över, eller hyser agg mot. Jag är inte bitter. Livet har olika stadier.

En liten kommentar till bara… Det där med bitter. Nej, jag är inte heller arg, besviken, ledsen. Jag får ständigt höra hur negativ jag är, att jag ser så nedstämd ut. Jo, det får man väl tro om man vill, men jag är trött på att förklara att jag är kroniskt trött. Fatigue gör att jag är hjärntrött. Jag orkar inte föreställa mig. Ärligt så är jag väldigt fnissig av mig och ser ofta det absurda i allting. Jag har roligt. Men det syns inte på mig och jag säger inget. För jag ser mycket som onödigt dravel, och då lägger jag inte energi på det. Fast det beror naturligtvis på sammanhang. Så – jag är påverkad av sjukdom, men försöker finns en balans i tillvaron som passar mig.

0 I Like It!

Blogg Hälso- och sjukvård Hälsohistoria Kampen Minne Multipel skleros (ms) Personligt Privat Vardagsblogg Yrkesliv

Kommentarer stängda

Publicerad 24 juni, 2017

Kommunen borde skämmas

Lugn midsommarhelg. Inte träffat eller pratat med någon hela midsommarhelgen (okej, söndagen återstår). Som bekant firar jag aldrig högtider och uppskattar heller inte den typ av mat som varje högtid har att erbjuda. Eller. Sill äter jag året om.

Då kan jag ta tillfället i akt och skriva om flärdtjänsten. Efter 18 år med kommunal färdtjänst, så har det nog aldrig varit så illa som det är nu. Jag förstår att kommunen upphandlar tjänsten från taxibolag som får slåss om att buda så lågt som möjligt. Självklart blir det problem, och ingen tar sitt ansvar utan tvår sina händer och skyller på motparter.

Det finns två sätt att boka flärdtjänst – antingen önskar man en hämttid eller en senast framme-tid. Önskar man en viss hämttid så kan man bli bokad +-1 timme från den tiden. Vilket man får reda på direkt vid bokning, hur dags bilen kommer. Sedan säger regelverket att bilen får lov att vara 10 minuter försenad innan man ringer och efterlyser den. Däremot så får man själv endast vara 1 minut försenad, sedan avbokar chauffören en och kan vägra köra en.

Själv bokar jag alltid med senast framme-tid. Då kan jag få en bil som är så tidig att jag är framme en timme innan önskad tid. Men jag åker bara till och från jobbet, samt har ett beslut om att åka ensam utan samåkning vilket blir en direktåkning från dörr till dörr. Därmed brukar jag bli hämtad 20-35 minuter innan jag ska vara framme, vilket är perfekt. Om det hade fungerat.

Bilarna kommer inte. Så har det varit i ett år nu. När 10 minuter gått utan att en bil kommit, får jag ringa och det gör jag. Jag kan se vart min bil är enligt GPS som är kopplat till min bokning. Sex minuter innan jag ska bli hämtad kan jag se var bilen finns. Eller inte. Numera skickar inte taxibolagen ut flärdtjänstens bokningstid till chauffören alls i mitt fall. För det finns inga bilar, eller också har chauffören tackat nej till mig. Märkligt hur de kan neka utföra ett uppdrag som de får betalt för?

Jag har pratat en del med chaufförerna. Några är faktiskt vettiga och de berättar hur det ligger till. Taxibolaget har upphandlat färdtjänst till ett så lågt pris att chaufförerna (som äger sina egna bilar) inte får täckning för att köra färdtjänst. Chaufförerna går personligen minus i inkomst om de ska köra och hämta mig. Hade chauffören varit i närheten av där jag är, så hade de kunnat ”göra det på vägen”, hämta upp mig alltså. Men det är för få bilar och de är aldrig i närheten av där jag ska hämtas (som är i centrala Göteborg oavsett om jag är hemma eller på jobbet). En chaufför berättade i höstas att han var en timme försenad till mig, eftersom han var den sjätte chauffören som fått min körorder då föregående fem tackat nej. För det kompenserar kommunen mig med ett presentkort på 50 kr på Ica. Om jag anmäler det särskilt (annan instans än när jag ringer och efterlyser bilen). Däremot så ersätter kommunen mig inte för förlorad arbetsinkomst.

Och det är problemet. Väntan på bilar som aldrig kommer. Bilarna kommer först efter att jag redan skulle varit framme vid min destination. Cirka två timmar per dag är väntan på bilar som jag redan skulle suttit i. Jag är aldrig framme i tid. Eftersom jag får klockslag vid bokning att hålla (där jag inte kan styra hämttiderna) så får jag inte ihop min arbetstid. Och sedan sitter jag bara och väntar på bilar som aldrig kommer. Och detta är inget jag kompenseras för på något sätt. Presentkort skiter jag i, jag kan inte ta mig till Ica ändå.

Enligt kommunen så finns inga problem, åtminstone är det vad politikerna i kommunen säger. Flärdtjänstens tjänstemän är väl…. Nja. Hälften av dem fixar fram akutbilar när bil inte kommit, vilket gör att jag ”bara” blir 20 minuter försenad. Men andra halvan vägrar fixa fram akutbilar, utan säger att jag får vänta på den bil som var tänkt att komma. Vilket gör att det är rena turen om jag sitter i bilen en timme efter jag skulle hämtats.

Det verkar inte finnas någon lösning på detta. Den dagliga väntan sliter hårt fysiskt på mig, men hälsotillstånd verkar inte vara ett skäl till flärdtjänst (eller hur det nu var). Och som inte det vore nog så har chaufförerna redan slagit sönder 2-3 rollatorer för mig. De är inte särskilt varsamma. De är mest förbannade över att behöva köra flärdtjänst.

18 år kvar till pension…

0 I Like It!

Färdtjänst Göteborg Kampen Omvärldsbevakning Vardagsblogg Yrkesliv

Kommentarer stängda

Kategori: <span>Yrkesliv</span>