Månad: <span>januari 2013</span>

Publicerad 31 januari, 2013

Statistik


Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /var/www/jontas.com/public_html/wp-content/plugins/kk-i-like-it/kkDataBase.class.php on line 107

Hur många mejl får jag på en månad? Jag har räknat. 0. Jag år 0 mejl. Hur många mejl har jag skickat? 0. Jag har skickat 0 mejl. Så här ser det ut i min privata mejlkorg. På jobbet däremot…

Under januari har jag fått 228 mejl på jobbet. Alla som jag måste ta ställning till och i stor utsträckning också besvara. Och jag svarar dygnet runt på mejl, för annars skulle jag drunkna. Så hur många mejl har jag då skickat under samma period? 79. Inte så farligt, med andra ord. Men det betyder att jag får i genomsnitt 7-8 mejl per dag. Det kanske inte kan tyckas vara så mycket, men tar tid.

Hur många besök har min hemsida haft under januari? Det är inte riktigt klart än, eftersom statistiksidan inte redovisar dagens besök förrän i morgon. Men 14 700 besök har den räknat hittills för januari. Lägre siffra än så har jag inte haft sedan i juni när jag tittar bakåt. Men jag tror inte på siffrorna. Jag vet inte hur statistiksidan räknar. Kallt räknar jag bara med fem unika besökare på en månad. Det är så många som skriver kommentarer. Twingly å andra sidan säger att jag haft 103 besök sensaste veckan.

Och hur hittar man till min blogg? (Mina kommentarer till det med kursiv stil)

  1. jontas (c’est moi!)
  2. jontas blogg (japp)
  3. yrsel visdomstand (inte troligt)
  4. flärdskrivaren (ja, helt rätt!)
  5. hungerspelen 2 (läst boken, redan glömt hur den var)
  6. kan kortison hjälpa ms nystagmus (till mig har man sagt nej)
  7. kronisk synnervsinflammation (ingen aning, men det ger bestående skada)
  8. voltaren gel bältros (hjälper inte, testa kortisonsalva för lindring)
  9. betongurnor skåne (de finns nog överallt – precis som skåningar)
  10. bröst nypor machine gang bang (ja, gangbang skulle sitta fint)
  11. copaxone biverkningar trötthet (nej, det är ms som ger trötthet)
  12. instagram smyrfan (que?)
  13. lindriga symtom ms (är ändå besvärligt)
  14. loreen (imponerande)
  15. nystagmus med ms kan försvinna (nja – det återkommer och räknas som kroniskt även om det inte föreligger för stunden)
  16. skämtteckning möten (jag tar möten på dödligt allvar)
  17. storhelgstillägg telefonist (det beror på vad kollektivavtalet säger – jag får cirka 100 kr/timme)
  18. vad bör man undvika vid synnervsinflammation (först och främst – kör inte bil!)
||||| 0 I Like It! |||||

Blogg Skräp Teknik

Kommentarer stängda

Publicerad 31 januari, 2013

Skyddad: Smockan

Detta innehåll är lösenordsskyddat. För att se det, ange ditt lösenord nedan:

||||| 0 I Like It! |||||

Lösenordsskyddat

Kommentarer stängda

Publicerad 30 januari, 2013

Trash

Är det något jag tycker är pinsamt och skäms över, så är det detta att jag under två år endast gått i joggingbyxor. Det är något jag verkligen lider över. Tänk att få dra på sig ett par jeans och se ut som en normal människa! Det är inte värdigt att ha på sig joggingbyxor. Det är verkligen white trash.

Tyvärr tror nog många som ser mig klädd i jogging, att jag är så fet att jag inte får på mig ett par jeans. Visst, jag är smällfet, men jag kan faktiskt ha ”riktiga” byxor på mig. Men även om jag hade varit tunn som en sticka, så hade jag haft joggingbyxor på mig. Det hela hänger ihop med att jag för två år sedan fick den där fruktansvärda smärtan i magen som är ms-relaterad. Jag klarar inte beröring på magen eftersom jag då blir liggande i smärtsamma plågor trots att jag medicinerar med antiepilepsimedicinering som ska döva nervimpulserna till hjärnan.

Ja, hur har det gått med den neurogena/neuralgiska smärtan? Jag känner numera ingenting – om jag inte drar på mig ett par byxor med linning – även om jag fortfarande får medicinera. Så det har blivit bättre, mycket bättre. Men det är inte borta, inte helt borta. Balansgången är svår, för råkar jag bara göra något lite för mycket så kommer smärtan tillbaka. Tillfälligt. Det är svårt att förklara eller beskriva.

Men detta att jag inte kan ha ett par jeans… I många situationer så måste jag ”klä upp mig”, vilket innebär ”no-no till jogging”. I jobbet kommer jag undan väldigt lindrigt eftersom jag har arbetskläder med dragsnöre i midjan och därmed kan reglera beröringen mot magen. Problemet som jag känner just nu, är morgondagen. Jag ska på seminarium med jobbet och det ligger utanför arbetsplatsen. Alltså måste jag vara privatklädd. Och jag vill verkligen inte ha joggingbyxor på mig! Jag ska som facklig umgås med enbart chefer och andra höjdare. Då vill jag inte vara den där simpla människan i sammanhanget som dessutom är fet. Jag vill bli tagen på allvar. Joggingbyxor ger inte ett seriöst intryck.

Min lösning? Det finns tre möjliga lösningar:

1. Jag skiter i vad andra kanske tycker och tänker, drar på mig ett par joggingbyxor, och deltar som om ingenting hänt. Trots allt så är mina joggingbyxor av rak modell i benen och svarta, vilket gör det svårt att se att det är jogging.

2. Jag skiter i smärtan och drar på mig ett par snygga jeans och kommer i år framåt ha frukansvärda smärtor och får höja medicineringen som ger mig svåra biverkningar.

3. Jag skiter i snygga jeans, och drar på mig ett par slitna jeans med låg midja. Tyvärr tappar jag dessa byxor, men har hittat hängslen i garderoben.

Just nu lutar det åt punkt 3, möjligen punkt 2, i panik i morgon förmodligen punkt 1. Jag testar under kvällen punkt 3 med hängslen för att se 1) om hängslen känns bra, och 2) om jag känner någon smärta. Får jag ont lär jag inte kunna ta på mig jeans alls i morgon och då har problemet löst sig. Då blir det fet, ful och joggingbyxor.

Två år av smärta. Jag vill verkligen att den ska försvinna nu. Jag vill ha livet åter. Jag kämpar fortfarande med styrka och mot panikångest. Och kanska en dag kunna gå till Ica utan att behöva skicka någon annan i mitt ställe.

Ha! Coolt… Hängslen…

||||| 0 I Like It! |||||

Dravel Hälso- och sjukvård Hälsohistoria Kampen Medicinering Minne Multipel skleros (ms) Omvärldsbevakning Personligt Vardagsblogg

4 kommentarer

Publicerad 30 januari, 2013

Med andan i halsen

För tre dagar sedan skrev jag:

För mer än ett år sedan fick jag en medlemstidning där det stod att de slutar skicka ut fakturor. De skriver i sitt nummer december/januari när det är dags för medlemmarna att betala. Och en sådan annons stod i förra årets januarinummer. Men i år? Inte ett ord.

I dag den 30 januari 2013 fick jag en pappersfaktura skickat med A-post där de vill att årsavgiften ska betalas senast 31 januari 2013.

Det går utför…

||||| 0 I Like It! |||||

Surgubbe Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 29 januari, 2013

Positiv slutkläm

Det är inte möjligt att jag skulle vara odelat positivt inställd till allting. Som fackombud ska jag vara lojal, vilket jag är, men jag säger också ifrån när jag tycker att man får sansa sig. Samma sak vad gäller mina ”högre” funktioner och roller i yrkeslivet. Visst, jag kan vara representativ och framföra det som är gott, men jag yttrar också kritik när den är befogad. Det där med lojalitet för mig är inte att blint förespråka allting som enbart positivt. Svärtan måste också fram för att ge en rättvis bild. För då har man också något att arbeta med, förbättringsarbete.

Något speciellt som hänt och som jag syftar till ovan? Nej, inte egentligen. Mitt dravel grundar sig på att jag är trött, slutkörd, energidränerad. Jag orkar då inte vara så förlåtande eller accepterande, utan säger ifrån när jag tycker att något skönmålas i för stor omfattning – så det inte blir trovärdigt. Jag blir också elak, för jag har inte tålamod att stryka medhårs. För det jag ständigt slås av, är att vissa ibland saknar kompetens eller inte tänker. Då är jag där direkt som ett ifrågasättande samvete som inte kan hålla tyst. Och jag lindar inte in det.

Jag vet inte om detta ligger mig i fatet, att jag i vissa sammanhang uppfattas som illojal, men jag orkar inte bry mig. Ibland känner jag mig som en bromskloss, men tror att det också är viktigt innan allt och alla drar åt ett håll som sedan inte går att backa när man inser misstaget.

Det jag främst blir trött på, är att jag nu bjuds in till möten som just detta medvetande, att det blivit mer av en funktion för mig. Jag gillar inte att vara dagisfröken som ska hålla ordning på bångstyriga barn (metafor – Gud, det här är en metafor – jag skulle aldrig vilja ha med barn att göra!). Att i grupp vara sansade fungerar inte när man utser någon som ska hålla ordning och reda – för då ger man indirekt klartecken till ”hela havet stormar” (metafor igen) där alla dämningar rämnar.

Usch, vad jag är irriterad. Det är vecka 5. Hittills har jag inte hunnit påbörja mina egna arbetsuppgifter för året. Traven med ej utfört arbete växer lavinartat och rasar snart över mig (Gud, ännu en metafor!).

Och jag har sovit väldigt lite/dåligt i natt eftersom det var sju år sedan min far dog.

Och tanden spökar fortfarande, men har blivit mycket bättre (minskat på Alvedon).

Och jag är frustrerad.

Men snus är gott.

||||| 0 I Like It! |||||

Dravel

Kommentarer stängda

Publicerad 28 januari, 2013

Vem – jag?

”Hur tyckte du mötet var i fredags?”

Ja’ då ba’`: ”Va'”?

Det börjar bli extremt nu med alla möten jag springer mellan. Jag har ingen koll på sammanhang längre. Och jag orkar knappt bry mig heller, för jag får fortfarande febertoppar mitt på dagen på grund av tandextraktionen i förra veckan. Tydligen måste jag ta Alvedon exakt efter fyra timmar. Ändå så verkar det inte inflammerat eller svullet i lilla munnen. Men det känns som tandvärk/inflammation och jag bara undrar hur länge efteråt man ska behöva ha känningar?

Och så hastar jag vidare… Hungrig, trött…

||||| 0 I Like It! |||||

Fundering Hälsohistoria Medicinering Minne Personligt Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 27 januari, 2013

Dröjesmål

Nej, jag gillar verkligen inte att betala räkningar. Det är en teknisk grej, jag har inte tålamod. Sitta och slå in koder, siffror, summor, gironummer, OCR och så vidare. Och vissa fakturor finns på papper, andra som e-fakturor. Och så är där autogiro och händelsedatum. Jag blir irriterad av allt det där tekniska och över att behöva hålla koll. Annars känner jag inget motstånd vad gäller att göra rätt för sig. Med mina inkomster (ja, plural) är det självklart att lägga det på varor och tjänster som ska betalas.

Extra irriterad är jag över att jag inte kan se min e-fakturor som jag vet finns. Men de är lost in space. Jag gillar inte att behöva avvakta ett problem som jag inte vet om eller när det åtgärdas. Blir jag som bankkund kompenserad om jag missar någon räkning? Nej, självklart inte! Det åligger mig, och bara mig, att se till att räkningar betalas i tid. Tekniska problem är ingen ursäkt. Jag ska själv hålla koll på vilka räkningar som ska betalas när och själv efterlysa saknade fakturor genom att kontakta företaget jag står i skuld hos. Så var det även på den tiden när Posten slarvade bort brev med räkningar.

Det jag främst är trött på, är att så mycket ska åligga mig som privatperson att hålla koll på. Då pratar jag inte bara om räkningar. Men om vi nu pratar räkningar ändå… För mer än ett år sedan fick jag en medlemstidning där det stod att de slutar skicka ut fakturor. De skriver i sitt nummer december/januari när det är dags för medlemmarna att betala. Och en sådan annons stod i förra årets januarinummer. Men i år? Inte ett ord. Jag har fått både december- och januarinumret. De har meddelat att årsavgiften höjts, men inte hur medlemmar ska betala in – inga betalningsdatum, inga gironummer, ingen information alls. Betyder det att jag nu blir utesluten som medlem? Jag bryr mig inte. De lär tappa alla sina medlemmar i ett slag då de glömt (?) annonsera om årsavgiften. Men ska verkligen jag hålla koll på detta också? För att de är både lata och glömska?

Jag är sur!

||||| 0 I Like It! |||||

Byråkrati Omvärldsbevakning Skräp Surgubbe Teknik Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 26 januari, 2013

Motsatsen till livet

I dag var där en sådan där dödsannons igen i tidningen. En dubbelannons över ett gammalt gift par som dött med dagars mellanrum. Den här gången var det lite mer uppseendeväckande. De var födda på 20-talet med fyra dagars mellanrum. De dog med sju dagars mellanrum. Eller om det bara är jag som tycker att det är lite… märkvärdigt. Att de var så jämspelta, eller hur man ska säga.

Men det är ganska vanligt att gamla gifta par avlider med några dagars mellanrum. Min tolkning av det är att den överlevande ger upp livet mentalt och fysiskt och tillåter sig dö när livspartnern efter så många år tillsammans avlider. Jag tror inte att det är av chock eller sorg som den efterlevande dör. Efter ett helt liv tillsammans tror jag att den efterlevande bara släpper taget och känner sig färdig med livet. Det verkar så.

Jag tror också att det mentalt går att ställa om sitt fysiska jag till att dö. En form av viljekraft, eller orkeslöshet, hur man nu vill se på det. Och samtidigt tror jag också att det bara fungerar om man verkligen är redo för det. På något högre plan tror jag att det är omöjligt om man fortfarande har något att uträtta, där någon högre makt har en plan. Men det finns ju fler sätt att avbryta, vilket jag är motståndare till. Det finns allt som oftast något mer att uträtta.

I mitt jobb är döden vardag, vilket inte kan sägas om så många andras vardag. En sanning, som verkligen är en sanning, är att dödsfall kommer i tretal. Först var det bara ett rykte jag hört och som var ett konstaterande. Men jag började kolla upp det. Jo, det stämmer. Och eftersom jag är inne på jobbet, så utvecklar jag det inte närmare.

En avlägsen släkting (sidogren – minsta gemensamma nämnare är mormors föräldrar) var jag tvungen att kolla upp under kvällen. Tack vare internet så kunde jag via gravar.se se att han avlidit redan 1998 (46 år gammal). Min släktgren kände inte till detta. Det stör mig lite. Jag vill verkligen hålla koll på släkten, särskilt efter att jag förrförra sommaren släktforskade lite. Kanske är det så att jag vill känna mig nära min släkt genom släktforskning eftersom jag själv inte har någon familj?

Jag har en jobbig period, eller dagar, just nu. Natten mellan måndag och tisdag är det sju år sedan min far dog. Alla minnen är inte av godo, vissa är direkt jobbiga. Det har inget med sorg att göra, bara ångest.

||||| 0 I Like It! |||||

Fundering Minne Övertygelse Personligt Självinsikt Spooky

4 kommentarer

Publicerad 26 januari, 2013

Mina vänner

Nog har jag berättat om mina skator? Jag hade ju två par med skator på gården som umgicks mycket förrförra året. I somras fick de ungar som aldrig flyttat hemifrån. De bor i min murgröna under köksfönstret. Varje morgon kl. 07 flyger de ut en och en och sätter sig i trädet innan de sticker till jobbet var för sig under dagen (eller vad nu skator gör). På kvällen, precis innan mörkret faller, så återvänder de till trädet för att samlas och prata om dagen (jo, de pratar med varandra). När det sedan blivit mörkt flyger de in en och en i murgrönan.

Det är svårt att säga hur många de är. Någon morgon har jag räknat till 18 skator i trädet. Under kvällen lyckades jag fånga dem på bild, men två blev ovänner och flög sin väg. Men här är 14 av mina skator…

Men visst är det konstigt? Jag vet att skator lever i par och ibland allierar sig med andra skator. Men att ungarna aldrig flyttar hemifrån för att bilda nya par? Jag vet inte varför jag fått så många skator eller varför de stannar kvar. Ändå så gillar jag skator, har alltid gjort. Och mina skator gillar jag extra mycket. Det är roligt att lyssna på dem när de vaknar på morgonen och är allmänt morgontrötta och lite smågruffiga. Och hur de kuttrar kärvänligt med varandra. De verkar vara väldigt sociala och trofasta. Någonstans har de blivit mitt substitut efter Gazzy (som också älskade skator men av andra anledningar).

||||| 0 I Like It! |||||

Personligt Vardagsblogg

2 kommentarer

Publicerad 25 januari, 2013

Upprepning

I går inledde jag med:

En halv arbetsdag. Det var vad jag orkade innan jag började känna mig kass i form av frossa, feberkänsla, yrsel och trötthet.

I dag inleder jag med:

En halv arbetsdag. Det var vad jag orkade innan jag började känna mig kass i form av frossa, feberkänsla, yrsel och trötthet.

Det är lite mystiskt. Om jag nu i övrigt inte har några besvär eller någon smärta efter onsdagens ingrepp då visdomstanden drogs, så varför får jag då det här andra? Jag ser ett samband, att det hänger ihop. Men hur och varför? Och trots högdos Alvedon så har jag feber, inte bara feberkänsla. Värst är timmarna innan jag får ta en ny omgång med Alvedon. Sjukdomskänslan. Utan att kunna specificera den annat än febern som är melan 11-16. Sömn är det enda som fungerar under de timmarna.

Om jag drar fler visdomständer i framtiden så är detta mental note to self: 1. Kräv förebyggande antibiotikabehandling. 2. Sjukskrivning en vecka.

||||| 0 I Like It! |||||

Hälso- och sjukvård Medicinering Vardagsblogg

Kommentarer stängda