Det senaste är att jag börjat drömma om jobbet. Det betyder att jag saknar stället, även om drömmarna är inkonsekventa och allmänt märkliga. Temat är ändå jobbet.
Det är problematiskt att vara sjukskriven. Hade jag haft min ordinarie sommarsemester så hade jag gått in och jobbat en dag per vecka. Anledningen är att jag aldrig, aldrig, aldrig någonsin haft ersättare trots att verksamheten fortsatt bedrivs över sommaren. Visst, verksamheterna drar ner till hälften över sommarmånaderna, men inte när det gäller de arbetsuppgifter jag har. Allt samlas i ett oorganiserat kaos på mitt skrivbord. Även om min arbetstelefon är avstängd, så kan jag räkna med många meddelanden på min telefonsvarare där arga röster kommer att anklaga mig då jag inte varit anträffbar. Sedan kvittar det att jag hänvisat båda på intranätet och med autosvar på mejlen – jag kommer att anklagas. Precis som tidigare år. Eftersom jag inte har någon fysisk ersättare som kan svara i telefon.
Sedan är det inte så att det uppstår ett vakuum när jag är åter i tjänst, som innebär att jag får lättnad under några dagar då jag ska komma ikapp det som samlats på mitt skrivbord. Nej, naturligtvis är det high life från första stund när jag är åter.
Stressar detta mig? Nej, inte nämnvärt. Jag är ”ledig” (sjukskriven/semester/what ever). Men jag kommer att vara snäsig och otrevlig mot alla som försöker komma i kontakt med mig när jag är åter.
Så varför drömmer jag om jobbet då? Bra fråga. Jag vet inte. Kanske det är den dagliga rutinen av ett arbete jag längtar efter? Något som stimulerar mitt intellekt? Social samvaro (öh?)? Kanske känslan av friskhet – på jobbet fokuserar jag på något annat än hur jag fysiskt upplever mitt skovs alla vändningar… Kanske jag tror mest på det sistnämnda. Samtidigt är där inget som får en känna sig så sjuk som att arbete när man är sjuk. Hemma känns det mest okej, om än inte bra. Men på jobbet bygger man också upp självkänsla och fysisk styrka. I förlängningen känner man sig friskare av att kunna jobba.
I veckan ska jag dock besöka jobbet igen. Jag försöker åka dit några timmar en gång per vecka, för att.. för att… Varför gör jag det egentligen? Kanske mest för att inte isolera mig själv. Det är så lätt att man fastnar i isolering och det är då så mycket svårare att komma tillbaka. För man får känslan av att ha missat något, blivit exkluderad. Och det är en vitamininjektion att se att jobbet inte avstannat. Hemma känns det som om världen avstannat, och när man kommer ut igen så känns det snarare som om alla sprungit ifrån en.
Men det börjar kännas bättre. Jag börjar återfå styrka. Jag börjar så smått känna mig redo att återgå i arbete, men ska verkligen passa på att försöka bli friskare under den sjukskrivning jag fått. Hur frestande det än kan vara att avbryta för att återgå i arbete, så är det inte det bästa för mig i nuläget. Och jag vet fortfarande inte hur det blir med sjukgymnastik. Jag hatar remissbekräftelser, för där står bara att de hör av sig inom vårdgarantins tre månader. Den informationen säger ingenting, inget om vad jag kan förvänta mig. Men jag dröjer gärna med sjukgymnastiken i ytterligare en månad. Jag vet inte om den skulle vara meningsfull just nu.
Drömmar om jobbet… Så dumt.
2 kommentarer