Kategori: <span>Kampen</span>

Publicerad 23 augusti, 2013

Anpassning


Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /var/www/jontas.com/public_html/wp-content/plugins/kk-i-like-it/kkDataBase.class.php on line 107
  • Röntgenremiss är skickad. Jag ska äntligen få undersöka huvud och rygg i jakt på ms-progredierande plack och kanske få en mer effektiv läkemedelsbehandling.
  • Adobe Acrobat 9 Pro slutade plötsligt fungera på jobbet. I tre timmar höll tekniker på att försöka felsöka, ominstallera och så vidare utan resultat. Min dator ska i nästa vecka ominstalleras och det är ett helvete att sedan få tillbaka alla specialprogram jag har.
  • De senaste fyra åren har jag inte haft tillgång till något omklädningsrum på jobbet. I och med min sjukgymnastik har det blivit nödvändigt eftersom jag behöver duscha innan jag fortsätter vidare till jobbet (även om jag är på jobbet). Det lyxiga är att jag fick plats i ett handikappsanpassat omklädningsrum där jag kommer att vara ensam härskare eftersom det tydligen bara är jag av 17000 anställda som är handikappad. Nå, men jag har nog allt sett de handikappade läkarna i rullstolar, men vet inte varför de inte är där. Det bästa är duschrummet som är tre gånger större än mitt (kommande) arbetsrum (sex dagar kvar till flytt).
  • Alltså, jag har fixat så otroligt mycket senaste dagarna – jag vet inte vad det är med mig. Flow! Jag håller också på att fixa en lösning vad gäller mina arbetskläder (vilket jag inte går in på här).

Men det där med sjukdom och handikapp. Jag har nu sett första dokumentäravsnittet som visades i går, nämligen Sveriges bästa äldreboende. Det är väldigt lätt att tänka ”jag avundas inte de gamla – jag vill inte bli ett vårdpaket”. Men anpassar man sig inte till rådande situation, så går man under. När jag fick min MS-diagnos och alla tillhörande besvär, så släppte jag mitt ego totalt. Jag var då redo för rullstol och handikappsanpassad bostad. Inget av det behövdes då och istället återgick jag till mitt vanliga jag. Men istället kom det en… Svårt att förklara… Jag började tänka ”aldrig rullstol”, ”aldrig handikappsanpassad bostad”, ”aldrig hemtjänst”, ”aldrig rollator”. Jag såg det som en enorm kräkning av min integritet. Men när man blir sjuk och inte kan göra vissa saker, så blir vissa saker… en möjlighet och inte ett hinder.

Det senaste jag fått som bistånd är rollatorn. För några år sedan kändes den tanken hemsk. Jag såg det som ett personligt nederlag samt att jag var för ung för denna pensionärsvagn. Men nu är rollator en möjlighet för mig att våga gå ut på ostadiga ben och då samtidigt träna upp min gångförmåga (med målet återgå till kryckan). Och jag är inte längre för gammal. Det märkliga är att ingen på jobbet kommenterat min rollator även om jag ser blickarna. Det är medlidande jag ser, inte ”nu gör han sig till och gör sig märkvärdig”. Men jag behöver varken medlidande eller förakt, för rollatorn är ett hjälpmedel som jag behöver och som fungerar. Och de medlidsamma blickarna rör nog inte rollatorn i sig, utan att de förstår att jag blivit sämre. Inte heller det behöver man reagera på – jag har haft ms i snart femton år och det ingår i sjukdomsbilden att jag blir både sämre och bättre. Betoning på det sistnämnda – jag blir bättre. Kan jag se möjligheterna så borde andra också göra det. Kan jag tycka.

Och jag har hemtjänst, färdtjänst, gånghjälpmedel men inte så mycket mer. Det är små insatser som gör skillnad. Självklart anpassar man sig! Man måste. Hur jobbigt jag än kan känna det vad gäller ms-besvär och tillhörande biståndsinsatser, så har jag i slutändan ändå valt att se möjligheterna och det positiva. Allting kan alltid vara värre än vad det är. Jag kunde varit sämre i ms. Jag kunde ha fått avslag på biståndet och hjälpmedlen.

Visst, det gör ont när man ser hur de gamla i dokumentären lider och känner sig förminskade. Det är svårt att ta ifrån dem den upplevelsen, för den är deras sanning och ofta också ett reellt problem som inte hade behövt existera. De har inte haft någon valmöjlighet eller något alternativ till sin situation då det varit yttre krafter som inverkat på deras liv (ekonomi, politiker, kommun, personal, boende, rehabilitering och så vidare). Drar jag paralleller till min egen situation så har jag det bättre förspänt. Jag kan påverka min omgivning och har alternativ att välja på. Jag kan också välja hur jag upplever min situation och inrikta mig på det positiva och till möjligheterna.

Så den enda likheten mellan äldreboende och min ms är att innan man befinner sig i ålderdom eller sjukdom, så vill man aldrig hamna där. Dock har vi tyvärr inget att säga till om – vi hamnar där vi hamnar.

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg Byråkrati Hälso- och sjukvård Kampen Multipel skleros (ms) Omvärldsbevakning Övertygelse Personligt Självinsikt Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 22 augusti, 2013

Utvecklande

På Twitter har jag sammanfattat dagen bäst. Men naturligtvis kan jag skriva mer utförligt än så.

Smärtan har idag nästan däckat mig. Neurogena magsmärtan. Som nästan hade gett med sig. Ingen medicinering har hjälpt idag.

Jag misstänker att sjukgymnastiken har frestat på och gjort att smärtan återkommit med full styrka. Trots allt så har jag inte varit försiktig och kanske jag inte ska behöva vara det heller. Smärtan är kronisk även om den nästan var borta. Kroniskt betyder inte ”för evigt”, bara att det är något som varar väldigt, väldigt länge. Jag får försöka komma ihåg att inte göra rörelser som ”misshandlar” de nervtrådar som sitter till höger i magen.

Vårdcentralen ringde. ”Du har hjärtbesvär”. Nej! Det var ett felkopplat EKG i maj! När ska de fatta?

De hade hittat min avbokade remiss men inte dokumenterat anledningen till varför jag inte ville följa upp min hjärtinfarkt. Nå, jag fick ännu en gång förklara att akutens klantarslen i maj kopplade EKG:t fel men att jag direkt fattade misstanke och tog om ett nytt EKG som har helt normalt. Jag vet inte hur länge det här ska förfölja mig. Jag har anmält händelsen utan reaktion och det felaktiga EKG:t finns så vackert inskannat i min journal för evigt.

Ska på magnetkamera. 12 mil bort. Så är det att bo i Gbg.

Tyvärr måste jag något förläget erkänna att min kroppshydda i kombination av panikångest gör att jag inte kommer in i någon magnetkamera i regionen. Förutom en i hela regionen som då ligger 12 mil bort och där de bara utför undersökningar en gång per månad. Jag lär få vänta på kallelse. Först och främst måste jag vänta på att röntgenremissen skrivs. Undersökningen där de ”röntgar” (magnetkamera, eller magnetresonans som det heter, är ingen vanligt ”röntgen röntgen” även om strålningen i en MR är väsentligt högre än vanlig röntgen) huvud och rygg för att se vilken annan behandling jag kan få för min ms.

Rumsflytten på jobbet närmar sig. Idag upptäckte de att jag inte får något skrivbord. Men de hittade ett. Om en vecka flyttar jag 2 meter.

Det börjar hända saker nu, det är rena kaoset. Först måste fyra personer flytta innan jag kan få mitt nya rum (katten på råttan, råttan på repet och allt det där – en dominoeffekt). Diskussionerna var en annan i måndags, men nu är det torsdag och nya bud gäller. För min del trodde jag att bord ordnats, men det visade sig att vi plötsligt saknar ett skrivbord – till mig! Men vi lyckades hitta ett som kanske blir ett bättre alternativ än det vi först sa. Nästa torsdag ska jag flytta alla mina saker samt iordningsställa mitt nuvarande rum till en ny kollega. Hur jag nu ska orka. Jag kan som bekant inte ta många steg trots att jag håller båda händerna om rollatorn.

Snusleveransen har hittat fram. Äntligen!

Ja, äntligen! Tyvärr kan jag inte hämta mitt paket utan att först försöka få tag i hämndtjänsten som får fixa detta åt mig.

Och i morgon får jag FK-pengarna som skulle varit utbetalt för senast en vecka sedan. Pengar som går oavkortat till studieskuld och hemförsäkring. Som tur är får jag också en normal månadslön den här månaden.

Men jag måste säga att dagen varit vedervärdig p.g.a. smärtan.

||||| 0 I Like It! |||||

Hälso- och sjukvård Hälsohistoria Kampen Medicinering Multipel skleros (ms) Personligt Twitter Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 18 augusti, 2013

Sammanfattande

Efter månader med öppet fönster i alla rum, så var jag i dag tvungen att stänga. Till och med vädringsfönsterna fick stängas. Blåsten höll på att riva ner hela min inredning.

Ny arbetsvecka. Om jag får som jag vill innehåller den även denna vecka en semesterdag. Anledningen är sjukgymnastiken. Jag borde ändra och ha sjukgymnastik lediga dagar istället för att ta semester arbetsdagar. Även om sjukgymnastiken är på mitt jobb så 1) jag måste arbeta in förlorad arbetstid och jag ligger väldigt minus på flexen, 2) jag har inte tillgång till dusch i anslutning till jobbet eftersom jag inte skaffa mig behörighet till de personalutrymmena och 3) jag klarar inte av att med rollatorn gå så långt som det är mellan sjukgymnastiken och min arbetsplats.

I övrigt vet jag inte riktigt… veckan… Jo, det är ju det där med snuset som aldrig kommit fram. Villvägar med DHL och där jag förskottsbetalat massor av kronor. Och så väntar jag fortfarande på sjukpenningen från sjukskrivningen 11/6. Det där med ”utbetalning inom 30 dagar” my ass! Och så ska digital-tv förhoppningsvis anlända så jag kan se på tv:n jag köpte för en månad sedan, även om det fungerar utmärkt med Netflix och Apple TV. Hm. Jo, så måste jag ringa röntgen annan stad för att höra om de kan tänka sig att låta mig komma dit efter att ha väntat i 13½ år på röntgen som behövs för att jag ska kunna skippa sprutorna mot ms och istället få annan och farligare behandling – som förhoppningsvis gör nytta. Och inom ett par veckor flyttar jag till nya arbetsrummet.

Det händer mycket, men jag verkar inte skriva om det. Därav denna sammanfattning.

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg Byråkrati Dravel Hälso- och sjukvård Hälsohistoria Kampen Medicinering Multipel skleros (ms) Netflix Omvärldsbevakning Personligt Teknik Tv Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 15 augusti, 2013

Jag och min rollator

Det är jobbigt. Att vara beroende av en rollator och ändå knappt kunna förflytta sig. Det har varit svårt att specificera vad det berott på. Yrsel. Panikångest. Panikångest som lett till yrsel. Känselbortfallet/domningarna i benen efter förlamningen. Efter i dag tror jag mest på stressutlöst yrsel (blir värre vid stress). Det har varit riktigt illa i dag med balansen. Riktigt illa. Och som om det skulle hindra mig…

  • Började dagen med att lasta sopor på rollatorn och gå till soprummet ute. Egentligen för långt för mig att gå, men jag var tvungen.
  • Sedan fick jag gå hem och hämta min tre (!) arbetsväskor som lastades på rollatorn innan flärdtjänsten skulle hämta mig.
  • När jag kommer till jobbet så vägrar flärdtjänsten att köra ända fram, och jag får dra mig upp för en sluttning (väskorna föll av rollatorn), vilket också är för långt för mig att gå.
  • På jobbet har jag vägrat lämna mitt rum och höll på att stupa flera gånger när jag gick till personalrummet. Andra fick köpa lunch till mig, för jag kan inte uppsöka några lunchrestauranger.
  • Samma visa på hemvägen  – flärdtjänsten vägrar köra ända fram, och nu ska jag försöka bromsa rollatorn i nedförsbacke där handbromsarna inte tar. Fördelen var att jag bara hade en väska med mig hem. Men långt att gå.
  • I dag var jag bara tvungen att gå av vid apoteket eftersom jag gjort beställning för två veckor sedan (12 förpackningar diverse läkemedel). På apoteket fick jag stå länge i kassan, vilket jag inte klarar. Jag var så darrig och yr att jag trodde jag skulle tuppa av.
  • Tyvärr måste jag gå hem från apoteket eftersom flärdtjänsten vägrar köra inom en stadsdel. Åter med en lastad rollator var det bara att börja gå på kullerstenen (ingen höjdare när man har rollator och inte känner sina fötter). För mig var det långt att gå. Ett par hundra meter är mer än vad jag klarar, men jag var bara tvungen. Jag kom hem utan missöden.
  • Hemma borde jag kunna vila? Nej. Jag har ”städat” (röjt undan saker som ligger framme), diskat, packat kasse till pappersåtervinningen, vikit tvätt.
  • Jag borde göra mer, men jag orkar och hinner inte mer i kväll.

Men jag har äntligen blivit färdig till att beställa digitalbox till tv:n! Kabel-tv och platt-tv går inte ihop. Dålig bildkvalitet. Och kabel-tv ska släckas ner.

Dagens värsta är dock att jag beställt snus för 1500 kr som inte kommit. När jag kollade upp det i kväll så har de utan orsak avbrutit min beställning. Utan att återbetala min förskottsbetalning. De har ingen kontakttelefon och ingen mejladress, bara ett formulär på sin hemsida. I många år har detta fungerat utmärkt, men som jag förstår det så har de bytt ägare 2-3 gånger senaste åren. Har de gått i konkurs kan jag känna mig blåst på både snus och pengar. Jag får väl se om de hör av sig.

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg Kampen Medicinering Multipel skleros (ms) Omvärldsbevakning Personligt Teknik Tv Vardagsblogg

2 kommentarer

Publicerad 11 augusti, 2013

Malström

Åska är inget jag bryr mig om – jag reagerar inte på att det blixtrar och dundrar omkring mig. Därför var jag bara halvt medveten om den när det började vid midnatt. Jag somnade ganska omgående. När jag vaknade några timmar senare så åskade det. Då det var dags att stiga upp på morgonen så åskade det. Jag har absolut ingen aning om det åskade hela natten eller om det bara sammanföll så att jag råkade vakna vid varje nytt åsktillfälle. Nej, jag bryr mig inte. Jag är nog mer förvånad. Över att det inte åskat mer i sommar. Media har ständigt varnat för extrem åska, men sedan – i efterhand – avblåst det då det aldrig blev någon åska. Jo, enligt radarn så har det varit många blixtnedslag i omgivningen, men det har hela tiden lyckats missa Göteborg. Så nattens åska, som ingen varnat för (media insåg väl att ropar man vargen…), var väl det största som kommit i min närhet den här sommaren. Men som sagt – jag vet inte om det åskade hela natten i en följd eller ens om det var riktigt hotfullt nära.

Dags för en ny arbetsvecka. Som innehåller 1½ arbetsdag i slutet av veckan. Innan dess har jag schemaledigt, fridagar och semester. Så här efter min sjukskrivning så har jag kastat in några semesterdagar eftersom jag 1) måste ha semester, och 2) får passa på innan jobbet sparkar igång på allvar.

Ibland funderar jag på om sommarens sjukskrivning egentligen var semester; om jag gjort något annorlunda. Det känns som om jag fuskat lite genom att ha +30 semesterdagar sparade. Nej, jag hade nog inte gjort något annorlunda om jag haft semester istället för sjukskrivning, men jag har mått dåligt i sommar. Jag gjorde rätt som sjukskrev mig. Om jag glömmer det där med semester – tar bort det ur ekvationen – skulle jag kunna arbeta om jag inte haft semester? Nej. För jag var sjuk och då ska man vara sjukskriven. Tidigare år när jag varit sjuk på sommaren, så har min doktor vägrat sjukskriva mig eftersom jag ”ändå ska ha semester”. Vilket jag tycker är en förkastlig inställning. Allt är inte arbete kontra ledighet. Och att vara sjukskriven är inte per definiton  en ledighet. Att vara sjukskriven är att inte kunna arbeta. Semester är vila från arbete. En sjukskrivning är också vila, men inte från arbete utan för att bli friskare/bättre.

Något jag också funderat på, är min syn. Synnervsinflammationen på vänster öga hade jag 1999 och jag gick under ganska månader hos ögonläkare. De konstaterade att jag hade ett synfältsbortfall på 80 %. Det är en permanent skada som blir bättre över tid, men jag återfår aldrig full syn. Men jag har inte varit hos ögonläkare nu på 14 år. Har jag fortfarande bara 20 % syn på vänster öga? Jag vet inte. Jag tror inte det. Skulle jag gissa skulle jag nog säga att de ursprungliga 80/20 % numera är 20/80 %. Om jag läser den här texten med höger öga stängt, så ser jag bara en bokstav i taget, sedan får jag flytta blicken lite för att se nästa bokstav. Jag kan inte se ett helt ord. Allt runt omkring är en grå massa som flyter ihop.

För att återgå… nej, jag lämnade ju aldrig ämnet… till hälsa. Hur mår jag nu efter sommarens sjukskrivning? Fel! Detta har varit min tredje sommar som jag varit sjuk. Frågan är kanske inte så mycket hur jag mår, utan vad jag känner för besvär i dag.

  • Fortfarande neuralgisk/neurogen smärta i magen (sedan 2010) där jag fortfarande tar helvetesmedicinen (antiepileptika mot smärta). Dosen har sänkts med en fjärdedel, men biverkningarna finns kvar.
  • Panikångesten finns kvar (också sedan 2010) där jag tar allergitabletter för att bli slö vilket ska göra att jag reagerar mindre på sådant som triggar panik. Fungerar väl kanske till hälften.
  • Ms-tröttheten har funnits där sedan 1999 men nu kan jag inte ta medicin eftersom det krockar med allergitabletternas verkan.
  • Hälseneinflammationen från 2010 är sedan länge borta, men smärtan kvarstår och jag har svårt att belasta vänster fot.
  • Sommarens förlamning gick i regress, men jag har fortfarande ingen känsel i underben och fötter. Därför kan jag inte hålla balansen – därför har jag rollator sedan ett par veckor. Rollatorn är bara tillfällig, tills jag återfått känseln. Vilket kommer att ske. Men frågan är om det tar en vecka eller tio år.
  • Om jag har några fler besvär så minns jag inte dem just nu. Förutom att 1) min tinnitus varit värre än någonsin i sommar, och 2) jag har inte haft bältros på ett halvår, och 3) i år har jag haft mycket migrän.
  • Sjukgymnastiken är igång nu. Styrketräning verkar få stå tillbaka för konditionsträning.
  • Psykologkontakt för panikångest? Glöm det. Jag får inte tag i någon trots tappra försök.

Om jag i min ms har ett normaltillstånd som är acceptabelt, där jag varit sjuk i sommar, hur återställd är jag? Gissningsvis till 80 %. Det blir bättre om än väldigt sakta. Och när jag ser framsteg har jag svårt att hålla emot, utan vill så gärna rusa framåt som om jag var helt återställd. Vilket kan ge bakslag. Balans är på så många sätt något svårt för mig.

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg Byråkrati Dravel Fundering Hälso- och sjukvård Hälsohistoria Kampen Medicinering Minne Multipel skleros (ms) Omvärldsbevakning Övertygelse Personligt Privat Självinsikt Skräp Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 20 juli, 2013

Tillstånd

Det jag ägnar mycket tid att fundera på, är hur jag ska komma tillbaka från min sjukskrivning. Hur ska jag återfå balans, kraft och ork? Hur mycket är sjukdom, hur mycket är ”otränad”? Hur mycket är fysiska begränsningar och hur mycket är mentala blockeringar? Kan jag bli bättre eller är detta något bestående?

Om en vecka är sjukskrivningen över och det har då gått fem veckor. Där jag fortfarande inte hört ett ljud från sjukgymnasten annat än ”inom tre månader”. Jag hade hoppats på att sjukskrivningen skulle bli någon form av rehabilitering, men sånt verkar man kunna glömma i semestertider. Så jag måste antingen själv träna upp mig genom att arbeta, eller få förlängd sjukskrivning för rehabilitering. Men efter alla år som patient är jag inte hoppfull om något alls. Det hänger på mig, bara mig. Stöd, vård och rehabilitering är bara något som står i regelverk som ingen ändå bryr sig om annat än att det ser bra ut på pappret.

Men jag är trött. På att behöva hävda mig själv, mina behov och mina rättigheter.

Jag vågar inte tänka på hur jag ska klara av att jobba om en vecka. Med krycka kan jag gå en meter innan jag faller. Med rollator kan jag hasa mig fram två meter, måste sedan vila (återfå balans och få det sluta snurra i huvudet). Ändå. Jag har återfått mycket känsel i kroppen, är inte så domnad. Men balans och yrsel är det stora problemet. Fysisk styrka har jag, om än otränad efter att ha varit immobiliserad i typ 2-3 månader.

Nej, det är inte roligt nu.

||||| 0 I Like It! |||||

Byråkrati Hälso- och sjukvård Hälsohistoria Kampen Multipel skleros (ms) Personligt Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 19 juli, 2013

Fortsatt strul

Något jag inte uppskattar är kampen. Att behöva kämpa för sin rätt. I en perfekt värld ska allt gå smidigt, som på räls. Sist av allt är det motstånd jag vill ha, för allt är en kamp för mig. Jag ger mig aldrig och det är väl bra, men när min kamp består i att rätta till andras fel och inkompetens – det är då jag känner att jag fått nog.

Elgiganten… Detta sorgebarn… Jag har jagat och försökt rätta till problemen, och kanske det är bra nu. Det enda problemet är att jag inte kan få installation av tv förrän tidigast måndag eftermiddag. Säljaren lovade måndag morgon, vilket var en lögn. Jag fick ett sms om att det blir uppåt dagen. Men så ringde företaget som ska göra installationen – de hade kommit överens med säljaren om installation sen eftermiddag. Innan säljaren lovade mig ”måndag morgon”. För de var fullbokade på måndag och kan inte komma förrän sen eftermiddag.

Så. Jag har en tv stående på golven som ska installeras. Det betyder några dagar utan tv (onsdag-torsdag-fredag-lördag-söndag). Tänk om de hade gjort rätt från början!

Vad jag ska göra utan tv under så lång tid? Öh… Ha ångest och må dåligt över att jag gjort en beställning som inte blev rätt eftersom säljaren inte lyssnade eller bekräftade något i det jag betalade för. Och så får jag väl läsa de böcker som jag turligt nog fått hemlevererade. Att det blev rätt beror på att Elgiganten inte hade med saken att göra.

||||| 0 I Like It! |||||

Byråkrati Kampen Litteratur Media Omvärldsbevakning Personligt Surgubbe Teknik Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 16 juli, 2013

Prövningarnas tid

För mig har dagen varit en prövning. Med rollator kan jag försiktigt hasa mig framåt men är väldigt ostadig och yr. Ändå tvingade jag mig själv till att både shoppa kläder och ny tv i dag. Tre resor med flärdtjänsten och fyra timmar. Av den tiden var 2½-3 timmar enbart väntan på att bil skulle behaga dyka upp.

Kläder. Jag behövde byxor. Jag har inte haft riktiga byxor på mig de senaste tre åren på grund av den där hemska smärtan i magen där beröringen av byxlinning var outhärdlig. Men nu har jag sagt bye-bye till joggingbyxor och upptäckte att jag behövde lite nya jeans med mera. Tre par blev det.

Tv. Ännu en prövning. Som uppdagades först sent på kvällen. Jag köpte en 46-tums tv men upptäcker nu vid kontroll av kvittot att säljaren råkat ange och beställt en 40-tums dito. Leverans torsdag. Betalning klar, och dessutom korrekt för en 40-tummare. Jag orkar inte bry mig. Skit samma. Jag behöver en tv akut i vilket fall som helst. Och jag klarar inte av att åka till affären en gång till. Så jag tar smällen med en mindre tv. Och egentligen är det ingen större skillnad då jag mäter fysisk skärmbredd i cm. Istället för 108 cm så blir det en tv på 95 cm. I vilket fall som helst större än den tjock-tv jag har i dag och som gett upp livsgnistan.

Och så passade jag på att köpa Apple-TV. Om det är något att ha? Ingen aning. Daddy wants a new toy!

Annars händer inte så mycket. Vet inte vart ork och styrka tagit vägen. Eller varför inte sjukgymnasten har tid med mig när jag behöver dem.

||||| 0 I Like It! |||||

Kampen Personligt Teknik Tv Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 9 juli, 2013

Rock & rollator!

Som det är nu kan jag inte ens gå en meter utomhus. Jag har inte styrkan eller stabiliteten eftersom mitt skov gjort mig väldigt immobiliserad. Det försöker jag nu ändra på.

Jo, jag är sjukskriven men åkte ändå in en runda till jobbet i dag för att lämna in mitt sjukintyg till arbetsgivaren. Det var ett helvete att gå, milt uttryckt. Men efter jobbvisiten åkte jag till ett möte där jag skulle prova ut rollator. Något jag behövt i några veckor men fått vänta på. Vilket betyder att jag inte varit utomhus på 2-3 veckor.

Jag har haft rollator tidigare, närmare bestämt 2005:

Den var stor och klumpig. Men det var då. I dag fick jag en lite smäckrare sak att rulla runt på:

Även om jag inte egentligen kan stå på benen, så hjälper en rollator väldigt mycket. Det känns stabilare än med en krycka. Särskilt med tanke på yrseln så fungerar en rollator bättre även om jag får nödbromsa hela tiden. Men jag har något stabilt att hålla i då.

Ja, kryckan… Den jag haft i 14 år och fortfarande är i behov av inomhus. När jag precis skulle gå iväg med min rollator så föll kryckan av sitt stöd på rollatorn och gick sönder. Så det var bara att vända och få en ny krycka också. Men kryckhållaren är nu borttagen så den inte fungerade, vilket innebär att jag inte kan ha krycka med mig om jag har rollator samtidigt. Eventuellt får jag lämna min krycka på jobbet, bara ha rollator utomhus och hemma inte ha något annat stöd än väggarna. Fast jag har ju en oanvänd vänsterkrycka också i mina gömmor hemma.

Men där var en märklig instruktion på rollatorn:

Tydligen får jag inte köra runt gamla tanter på min rollator. Eller om det är en varning om att gå varlig fram så jag inte kör på någon gammal tant så hon landar på rollatorns ”motorhuv”. Jag kan inget lova…

Vad jag tycker om att ha rollator? Det är en väldigt känslig fråga, jag vill inte att någon kommenterar det (på typ jobbet). Klart det känns. Jag är 43 år, inte senior. Men det var jobbigare för 8 år sedan. Rollator vid 35… Men jag känner också det som något positivt, att där finns en lösning för mig. Och förhoppningsvis kan jag snart helt skippa rollatorn igen, precis som för 8 år sedan.

||||| 0 I Like It! |||||

Hälsohistoria Kampen Minne Multipel skleros (ms) Omvärldsbevakning Övertygelse Personligt Självinsikt Vardagsblogg

4 kommentarer

Publicerad 7 juli, 2013

Kanske

Det senaste är att jag börjat drömma om jobbet. Det betyder att jag saknar stället, även om drömmarna är inkonsekventa och allmänt märkliga. Temat är ändå jobbet.

Det är problematiskt att vara sjukskriven. Hade jag haft min ordinarie sommarsemester så hade jag gått in och jobbat en dag per vecka. Anledningen är att jag aldrig, aldrig, aldrig någonsin haft ersättare trots att verksamheten fortsatt bedrivs över sommaren. Visst, verksamheterna drar ner till hälften över sommarmånaderna, men inte när det gäller de arbetsuppgifter jag har. Allt samlas i ett oorganiserat kaos på mitt skrivbord. Även om min arbetstelefon är avstängd, så kan jag räkna med många meddelanden på min telefonsvarare där arga röster kommer att anklaga mig då jag inte varit anträffbar. Sedan kvittar det att jag hänvisat båda på intranätet och med autosvar på mejlen – jag kommer att anklagas. Precis som tidigare år. Eftersom jag inte har någon fysisk ersättare som kan svara i telefon.

Sedan är det inte så att det uppstår ett vakuum när jag är åter i tjänst, som innebär att jag får lättnad under några dagar då jag ska komma ikapp det som samlats på mitt skrivbord. Nej, naturligtvis är det high life från första stund när jag är åter.

Stressar detta mig? Nej, inte nämnvärt. Jag är ”ledig” (sjukskriven/semester/what ever). Men jag kommer att vara snäsig och otrevlig mot alla som försöker komma i kontakt med mig när jag är åter.

Så  varför drömmer jag om jobbet då? Bra fråga. Jag vet inte. Kanske det är den dagliga rutinen av ett arbete jag längtar efter? Något som stimulerar mitt intellekt? Social samvaro (öh?)? Kanske känslan av friskhet – på jobbet fokuserar jag på något annat än hur jag fysiskt upplever mitt skovs alla vändningar… Kanske jag tror mest på det sistnämnda. Samtidigt är där inget som får en känna sig så sjuk som att arbete när man är sjuk. Hemma känns det mest okej, om än inte bra. Men på jobbet bygger man också upp självkänsla och fysisk styrka. I förlängningen känner man sig friskare av att kunna jobba.

I veckan ska jag dock besöka jobbet igen. Jag försöker åka dit några timmar en gång per vecka, för att.. för att… Varför gör jag det egentligen? Kanske mest för att inte isolera mig själv. Det är så lätt att man fastnar i isolering och det är då så mycket svårare att komma tillbaka. För man får känslan av att ha missat något, blivit exkluderad. Och det är en vitamininjektion att se att jobbet inte avstannat. Hemma känns det som om världen avstannat, och när man kommer ut igen så känns det snarare som om alla sprungit ifrån en.

Men det börjar kännas bättre. Jag börjar återfå styrka. Jag börjar så smått känna mig redo att återgå i arbete, men ska verkligen passa på att försöka bli friskare under den sjukskrivning jag fått. Hur frestande det än kan vara att avbryta för att återgå i arbete, så är det inte det bästa för mig i nuläget. Och jag vet fortfarande inte hur det blir med sjukgymnastik. Jag hatar remissbekräftelser, för där står bara att de hör av sig inom vårdgarantins tre månader. Den informationen säger ingenting, inget om vad jag kan förvänta mig. Men jag dröjer gärna med sjukgymnastiken i ytterligare en månad. Jag vet inte om den skulle vara meningsfull just nu.

Drömmar om jobbet… Så dumt.

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg Dravel Fundering Kampen Multipel skleros (ms) Personligt Vardagsblogg

Kommentarer stängda