Kategori: <span>Personligt</span>

Publicerad 1 oktober, 2014

Personlighet #305


Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /var/www/jontas.com/public_html/wp-content/plugins/kk-i-like-it/kkDataBase.class.php on line 107

Också jag oroar mig ibland över alla de läkemedel jag stoppar i mig. Jag är så illa tvungen. Vad man kanske inte tänker på är att jag blir personlighetsförändrad om jag inte tar de läkemedel som jag ordinerats. Nej, jag tar inga mediciner som ska ”skapa balans” mentalt sett.

Om jag inte tar mina så kallade ”knarktabletter”, är jag i normaltillstånd (i ms-världen) så trött och matt att jag är avtrubbad, slö, känslolös (-kall) med mera då jag inte orkar reagera. ”Knarktabletter” är min vardagliga beskrivning av ett läkemedel som är narkotikaklassat enbart för att det har en uppiggande effekt och kan missbrukas som dopning för elitidrottare som inte vill känna av sin utmattning, utan kan fortsätta ge allt. Grundsyftet med medicinen är – främst barn – med narkolepsi (somnar i fysiskt aktivt tillstånd) ska kunna hålla sig vakna. Det sekundära syftet med läkemedlet är att de med ms ska kunna stå emot fatigue (extrem sjukdomsrelaterad trötthet) i någon grad. Så hur reagerar jag då jag tar detta läkemedel? Jag blir klarvaken mentalt även om jag fortfarande är trött (fatigue). Och jag känner, blir glad, orkar vara lite mer aktiv, kan tänka utan ”kvicksilver i teflonpanna”. Min omgivning märker på mig om jag tagit tablett eller inte. Har jag inte tagit medicinen så får jag höra att jag är negativ, tystlåten, lidande (poetiskt lidande?), allmänt otrevlig och väldigt tråkig att ha med att göra.

Fortfarande förstår dock inte min omgivning när jag förklarar min trötthet som ms-relaterad fatigue, utan får höra ”jag är väl också trött, du har inget att klaga över”. Och om någon här är av den uppfattningen, så läs MS-guidens beskrivning av fatigue. Jag vill påstå att den som säger sig vara trött, aldrig fått känna på hur det är att trött på riktigt. Det är ni (vilka ni nu är) som ska sluta klaga!

Självklart tar jag också andra läkemedel där ms sänkt några av mina normala funktioner och där medicinen ska återskapa ett normaltillstånd. Vilket de är minns jag inte i skrivande stund. Texten ovan tog allt jag i energidepån. Nej, jag har inte tagit min ”knarktablett” i dag. En dag per vecka vill jag känna att jag inte drivs artificiellt. Den dagen i veckan är i dag. En dag då jag inte behöver lämna sängen. För det skulle jag inte orka ändå.

||||| 0 I Like It! |||||

Kampen Medicinering Multipel skleros (ms) Personligt Surgubbe Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 27 september, 2014

Mertid #301

En upprensning har skett i mitt omfångsrika tv-tittande. Jag har raderat den ena efter den andra tv-serien från min TiVo, utan att ha sett avsnitten. Serier som jag följt men tröttnat på när höstsäsongen satte igång. I våras var serierna väldigt bra och jag längtade till höstens fortsättning. Och då har jag bara tappat sugen? Eller så handlar det om två mer troliga anledningar. 1) Jag har förändrats som person sedan i våras (tv är inte så viktigt). 2) Det finns andra och bättre serier att följa (ett fåtal jämfört med mitt tidigare flöde). Det känns genast mycket lugnare att veta att jag inte behöver titta ikapp något. Och i fredags såg jag klart Pantertanter/Golden Girls (my guilty pleasure). Sju säsonger, två avsnitt per dag. Så nu känner jag mig väldigt fri.

Så vad gör jag istället? Rör på mig. Lämnar min bostad för att rulla ut till kvarterets olika butiker. Jag försöker finna en anledning att dagligen ge mig ut och träna benen. Med dagligen menar jag de dagar då jag inte jobbar, för där går jag väldigt mycket plus går på sjukgymnastiken. Men tröttheten som är så förlamande. Nu när jag har medicin igen mot detta så finns det inga ursäkter. Om jag så bara ska gå till soprummet, så måste jag ha anledningar. Dagens anledning var apoteket och snusbutiken. Inget jag hade ett behov av just i dag, men jag kom ut.

Månadens räkningar är betalda. Jag gillar att betala räkningar och se alla tusenlappar som stannar kvar på kontot månad efter månad. Nej, jag är inte sparsam – rätt som det är bränner jag alla pengar på ett bräde. En vinterjacka i min storlek går på 6000 kronor, för att nämna ett exempel. Tur jag köpte en ny förra året. Men jag går och våndas lite över nya glasögonen…

… och glasögon behöver jag. Ytterligare synnedsättning.

||||| 0 I Like It! |||||

Dravel Hälsohistoria Kampen Personligt Teveserier Tv Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 23 september, 2014

Frihet och tvång #297

Affektionsvärde är ett begrepp som gör mig konfunderad.

Som vanligt (?) pratade jag med ömma modern, eller om det var hon som pratade med mig. Hon har börjat ta upp samma sak till diskussion varje gång vi ringer varandra. Min fars dödsbo.

Det var i januari 2006 som min far dog (lung- och levercancer). Jag kunde inte vara med vid utrensningen av hans lägenhet eftersom jag var tvungen att arbeta och saknade kattvakt. Modern och moster tömde lägenheten åt mig och jag kunde per telefon ge direktiv om vad som skulle kastas eller skänkas bort. Men där var väldigt mycket som var frågetecken och som modern stuvade undan hemma hos sig med syftet att jag skulle resa ner och gå igenom det hela i lugn och ro. Problemet med det är att jag under dessa snart nio år bara varit ”hemma” en gång eftersom jag inte fysiskt kan förflytta mig dessa 30 mil. Dessutom finns där inget jag vill behålla eftersom jag 1) inte kan få det transporterat hem till mig, och 2) då jag inte har ens har plats med det jag själv äger och har. Jag kommer inte ens in i min egen ”klädkammare”. Där 90 % kan gå i soporna men som jag själv inte kan släpa ut till soprummet.

Men när modern ringer har hon alltid en ny fråga. Hon har hittat någon av de lådor som hon stuvat undan åt mig och frågar vad hon ska göra med den och den grejen. Mitt standardsvar är ”släng”. Det har ingen betydelse vad det handlar om. I kväll rörde det sig visst om någon typ av… jag vet inte ens vad det heter, men en typ av militära emblem/medaljer. Förmodligen något min far fått när han gjorde lumpen som pansarförare, men det kan knappast vara något av egentligt värde eftersom han aldrig varit i krig (annat än at han flydde från ett som 2-åring). Jag är totalt ointresserad. ”Men affektionsvärdet”, sa ömma modern.

I min värld existerar inte affektionsvärde eller nostalgi. Det är därför jag själv vantrivs så fruktansvärt av att ha en massa skit hemma. För som jag sa till modern; det enda affektionsvärde jag kan känna är över min säng, min soffa, min tv och min dator.

Jag gillar inte heller det där med att saker går i arv. Kanske det kan vara kul när man själv har efterlevande, men jag har inte barn. Så varför ska jag sitta på en hög av skit som aldrig någon kommer att sätta värde på? Min fars saker hade ett värde för honom när han levde. Jag är inte intresserad av hans skolbetyg eller gamla släktfoton på människor som jag aldrig träffat eller ens hört talas om.

Min far (liksom min mor) var (är) samlare. Inget får slängas. Aldrig någonsin slängas. Jag är tvärtom – bort med skiten! Även om jag själv också var en samlare fram tills jag flyttade till Göteborg och kunde frigöra mig även känslomässigt från ting. Det jag har i min ägo är den rock som min far hade på sig när han kom till Sverige som finskt krigsbarn, plus den lapp han då hade runt halsen (de var bagage). Som kuriosa är det kul att berätta om, men jag sliter inte fram rocken och visar upp den för folk. Jag sitter heller inte i min ensamhet på kvällarna och stryker med handen över rocken och beklagar min fars öde som finskt krigsbarn. Det vore patetiskt och ger heller inget mervärde till varken tingen eller mig.

Jag vill inte leva i någon annans minnen och liv. Är jag en hemsk och dålig person bara för att jag är pragmatisk? Själv tycker jag inte det, för det handlar också om min mentala överlevnad. Som jag tror jag berättat tidigare, så ringde en äldre bekant till mig när min far precis dött och var starkt kritisk till att jag inte tömde min egen bostad och flyttade in i min fars dödsbo och lägenhet. På allvar. Hon var av den bestämda åsikten att det var en sons skyldighet. För att hedra minnet av min far. Men då skulle jag förlorat min identitet och, faktiskt, mening.

Åh, men vill jag inte ha något som en minne av min far? Nej, det är en fråga som inte är motiverad. Jag behöver ingen sak (dött ting) för att minnas min far eller känna släktskap med honom. Ställer man frågan så som jag skriver den, så förutsätter det indirekt att jag behöver något som symboliserar honom då jag omöjligt kan relatera till honom utan en minnessak. Det vore väldigt märkligt.

Men i dödsboet fanns också sådant som var mina ägodelar som barn. Nej, inte ens det har något affektionsvärde. Släng! Har inte haft användning för, eller saknat, något de senaste fem åren så är min inställning att där inte föreligger något behov av att ha det kvar i sin ägo. Som sagt, säng, soffa, tv och dator. Det är den enda ting jag har glädje av även om inte ett behov föreligger. Märkligt nog så klarar sig de flesta människor i världen utan ägodelar. För många kanske för lite ägodelar.

För mig är saker ett tvång som begränsar min fysiska, men framförallt mentala, frihet. Jag vill inte känna mig bunden, jag vill vara fri.

||||| 0 I Like It! |||||

Fotografi Minne Övertygelse Personligt Självinsikt Vardagsblogg

4 kommentarer

Publicerad 21 september, 2014

Blind höna #294

Rollatorn håller på att falla ihop, men jag tror inte det beror på utmattning. Trots att jag bara haft den i ett halvår (utomhusrollatorn) så verkar den inte riktigt klara av den misshandel den utsätts för av oaktsamma flärdtjänstchaufförer. De dänger den ganska hårt, både in i bilens bagageutrymme, men också när de ska ta fram den ur nämnda utrymme. Skruvar och muttrar håller på att flyga sin väg och ganska snart kommer jag att falla ihop över en rollator som kommer att falla ihop i en hög av stålrör. Förmodligen blir jag samtidigt spetsad.

Jag skulle nog kunna spänna lite muttrar och så, men tyvärr ser jag så dåligt att jag inte ens ser var de sitter. Vem kan sköta service åt mig? Det kommer att bli ett detektivarbete då jag inte vet vem som ansvarar för rollatorn eftersom jag fått den på lite omvägar.

På jobbet frågade de i fredags vid flera tillfällen hur mina helgplaner såg ut. Mitt standardsvar är också sanning. Jag har aldrig några helgplaner. För min del är det arbete och sömn som gäller. Utöver det orkar jag faktiskt inget. Även om vissa antyder det, så är det inte på grund av lathet. Det beror inte ens på att jag inte har något socialt umgänge. Jag trodde aldrig att kampen skulle bli så utdragen att jag fortfarande efter tre år inte klarar av att förflytta mig obehindrat. Men jag kämpar vidare och gör framsteg. Kondition och styrka finns till över 100 % jämfört med andra i min (ms-)situation. Dessutom är det lite bättre de dagar jag tar min ”knark”-tablett. Men den där mentala tröttheten som bara fullständigt jämnar mig med marken är obeskrivlig. Trots mina bekymmer så har jag varit ute dagligen och har inte handlat om att ta sig till eller från jobbet/hemmet. I fredags var jag i snusbutiken. I lördags i soprummet (en bit att traska utomhus). I dag var jag både i soprummet (igen) och på Ica. I morgon ska jag hämta ett paket på postutlämningen.

Jag förstår verkligen inte. Jag har styrka och kondition. Jag tar ”knark” för att orka och då främst för att få mental vakenhet. Ändå knäcker det mig nästan att (med rollator) ta mig till affären och gå en kort runda där. Nej, det är varken stress eller panikångest. Något händer. Kanske något kognitivt. Jag vet inte så noga. Det blir bara kaos i mitt huvud och det är kopplat till någon form av utmattning. Jag minns inte vad som händer efter att jag kommit till kassan. Hemkommen får jag börja fundera på om jag verkligen packade ner allt jag handlat och om jag har plånboken med mig (jag brukar förlägga plånboken, mest på jobbet och glömma betalkortet på Pressbyrån). Nope, jag kan varken förklara eller beskriva vad det är som händer. Men det stör mig enormt.

Annars har helgen mest varit sängläge och tvätt. Och en del Diana Gabaldon. I förmiddags såg jag ännu ett avsnitt av Outlander, men jag har i helgen läst mycket i böckerna (Främlingen avklarad, nu inne på Slända i bärnsten). Eller som jag skrev på Facebook:

Sett gårdagens bröllopsavsnitt för Outlander. Bara ett avsnitt kvar för i år. Det som sändes i går kväll i USA visas textat här ett par timmar senare. Bra så, men… Om de bara kunde speeda upp produktionen! Inser nu att ett avsnitt motsvarar en scen ur boken och inte följer kapitel eller rakt berättande. I en scen/avsnitt pratas det väldigt lite och inget händer. Men de väver in korta tillbakablickar som ska förklara den långsamma dialogen som hoppar och är osammanhängande. Om boken är action och djuplodande, så är serien långsam, sensuell och händelsefattig. Ojämförbara men båda med kvaliteter. Och frustrerande.

Jag tror jag läst Främlingen fem gånger nu. Och jag har läst sammanlagt 4 av 8 böcker, så jag har lite att ta igen. Tyvärr måste jag läsa från början innan jag kan läsa de senare böcker jag inte hunnit med. Det går för många år mellan böckernas utgivning. Särskilt som det är över 15 år sedan jag läste Främlingen första gången. Och bok 8 är nyutgiven.

Okej, jag har enorma problem med att läsa böckerna. Min syn, ni vet…

Ack, för 25 år sedan hade jag perfekt syn. Det jag inte vågat antyda är att jag är mer än halvblind just nu. Om det går att korrigera med glasögon? Det är det jag ska få veta närmaste månaden. Eller om jag verkligen är på väg att bli blind. Har enorm ögonsmärta också (inte näthinneavlossning eller annat – vad jag vet).

Åh! Normal arbetsvecka?! Jag är chockad.

||||| 0 I Like It! |||||

Dravel Kampen Medicinering Multipel skleros (ms) Personligt Teveserier Tv Vardagsblogg Viaplay

Kommentarer stängda

Publicerad 5 september, 2014

En massa val #277

Det är en samvetsfråga. I dag har jag förtidsröstat. Nej, det är inte en samvetsfråga i sig då alla som inte röstar borde lida alla helvetes kval. Vad jag menar är att jag också fick rösta i den där folkomröstningen vi har i Göteborg gällande fortsatt trängelskatt. Min känsla (möjligen en åsikt) i frågan är att jag fullständigt skiter i trängselskatten eftersom det inte är något som belastar min ekonomi då jag inte har bil och inte heller åker kollektivt eller ens har behov av cykelbanor. Jag kan intellektuellt förstå en trängselskatt i sig, att man vill minska biltrafiken då här är lite med vägar som inte går att bygga ut på grund av geografisk brist på utrymme. Att det skulle ge dålig luft med mycket trafik förstår jag också samtidigt som jag tror att avgaser minskar då bensinbilar verkar fasas ut över tid. Och dålig luft får vi då fortsatt av bildäckens slitage. Och trängselskatten ska också finansiera utbyggnad av järnvägar, kollektivtrafik och så vidare, men som sagt inget jag har något personligt behov av.

Eftersom jag är en surgubbe så är jag alltså emot trängselskatt. Men ändå inte. Jag resonerar som så att om trängselskatt ska finansiera utbyggnad av infrastruktur och är villkoret för också få statliga pengar, så kan jag inte vara annat än för trängselskatt. Ja, jag röstade ”ja” för fortsatt trängselskatt. Varför då jag egentligen inte bryr mig? Jo, om trängselskatten avskaffas måste pengarna hämtas hem på annat sätt. Det finns bara ett annat sätt. Höjda skatter. Då lär jag drabbas rejält jämfört med att jag i dag inte betalar ett öre för trängselskatt. Låt andra betala sin trängselskatt för sitt nyttjande av gatorna, så slipper jag skattehöjning. Egoistiskt av mig samtidigt som en konsekvens blir att jag ändå bidrar. Genom att vara passiv och inte bry mig, så bidrar jag till en (tänkt) bättre miljö och (tror de) bättre kollektivtrafik.

Det som annars känns så meningslöst med folkomröstningar, är att oavsett utfall så är det i slutändan ändå politikerna som bestämmer. En folkomrösning är inte beslutande. Så egentligen kvittade det vad jag röstade i det här fallet. Tyvärr får man  inte rösta blankt här då man måste välja ”ja” eller ”nej” för att rösten ska vara giltig. Okej, en ogiltig röst är i praktiken en blank röst, men markerar ändå inte mitt missnöje. För missnöjd är jag av andra anledningar också. Hela frågan kring Västsvenska paketet och (varav) trängselskatt (är en del) är mycket illa skött. Förutom att man inte vet vad kalaset kommer att kosta, så är alla partier (utom lokala) för där de halshugger enskilda politiska partimedlemmar som har en åsikt annan än huvudpartiets. Det tycker jag också är märkligt. I den här frågan kan där inte vara en partilinje, utan åsikten måste vara personlig utan partipolitiska förtecken. Trots allt – det hela är en samvetsfråga.

Supervalåret. Fem röstsedlar har jag i år stoppat ner i kuvert. Det är skönt att inte behöva gå till valurnan så ofta. Men ärligt… Det kommer att bli nyval ganska snart ändå…

||||| 0 I Like It! |||||

Dravel Omvärldsbevakning Övertygelse Personligt Privat Självinsikt Surgubbe Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 25 augusti, 2014

Dystergök #266

Det har varit en dålig dag. Tröttheten motsvarar tre sömnlösa dygn och jag kan inte ens säga att jag varit seg i dag. Jag har varit obefintlig, har inte existerat. Förmodligen påverkas jag mer än bara av att ha jobbat helg, då det också i dag varit regnigt och därmed väldigt fuktig luft (mår lika dålig av värme som av fukt). Jag blir utslagen. Hade jag varit sömnig hade jag kunnat sova, men den är tröttheten gör en mer passiv och frustrerad över att vilja göra saker, men inte ha förmågan att göra något.

Därför funderar jag på att åter testa mina knarktabletter trots att de inte kommer överens med min helvetesmedicinering. Jag vet inte ens om jag har några knarktabletter där utgångsdatum inte passerat då det är tre år sedan jag tog denna medicin. Förmodligen behöver jag förnya recepten, men det känns dumt om jag fortfarande inte kan ta knarktabletterna tillsammans med helvetesmedicinen. Frågan är om min läkare kan tänka sig skriva ut licens för amfetamin? I juni ignorerades det önskemålet, men jag måste ha något som gör att jag fungerar i vardagen. Trots allt har jag varit passiv i tre år just på grund av att jag inte har någon medicin som håller mig upprätt.

Nu när sommaren och semestern tillhör det förgångna, och den underbara hösten är här, så känner jag att jag är mentalt utvilad och redo för lite energisk handlingskraft. Men det går inte, jag är paralyserad av tröttheten som också är mental. Ja, jag är mentalt både utvilad och trött, en paradox för alla som inte besitter ms-erfarenhet.

Och synen försämras gradvis. Hur trött jag än är så kan jag inte sätta mig i något hörn för att läsa. Jag ser inte. Än har inte ögonläkaren kallat mig. Om de kan hålla vårdgarantin så bör besöket bli av senast under september. För en bedömning. Därefter kan jag själv vända mig till optiker om det är något som kan åtgärdas den vägen. Kanske synen är förlorad för alltid? Här kan jag läsa rätt hyfsat (då datorns bildskärm), men på mobiltelefonerna har jag fått förstora texten till det största.

Så. Trist. Men i morgon… en knarktablett…

Uppdatering: Nix, går inte. Knarktabletterna är mer än tre månader för gamla.

||||| 0 I Like It! |||||

Hälso- och sjukvård Hälsohistoria Kampen Multipel skleros (ms) Personligt Vardagsblogg

3 kommentarer

Publicerad 21 augusti, 2014

Teknik och tv #262

En månad för tidigt. Klar hög luft med omväxlande sol, blåst och regn. Det gör mig nostalgisk. Sådant var vädret när livet bara var helt underbart när jag för fjorton år sedan flyttade till Göteborg. Därför känns det också nu ganska härligt att jag är ledig, precis som då. Jag tror det är viktigt för mig att på något sätt återuppleva det jag gick igenom då, på ett känslomässigt plan. För det ger mig en frihetskänsla som jag behöver nu när semestern är slut (sedan en vecka) och jag återgår i normal tjänst (i morgon) med all stress och vardag som en sådan pålagring innebär. För nu är det dags att fokusera tanken och gå till handling.

Andersson Sm@art-TV fungerade i ett dygn, sedan lade skiten av och kan inte ta emot signal alls från mitt eller annans trådlösa nätverk. Liksom, orka bry sig! Men det hindrar mig inte från att se Viaplay på min tv. Jag använder helt enkelt min dator och kopplar in HDMI-kabel till tv:n. Det jobbiga är att jag varje gång måste koppla loss datorn (bärbar som jag använder som stationär i form av extern skärm, extern mus, externt tangentbord, externa högtalare, extern strömkälla och externa hårddiskar) och sedan får en massa snubbelsladdar över golven (datorbatteriet varar bara i 2 timmar på full laddning, strömmande media slukar ström).

Trots ett medelmåttigt betyg så tycker jag att Crossbones är riktigt bra som finns på Viaplay. Kanske beroende på att John Malkovich spelar huvudrollen som Svartskägg. Västindien på 1700-talet ligger i tiden. Åtminstone 1700-talet, som nu börjar komma i allt fler tv-serier (som Outlander, Viaplay den 10 september). När det gäller Outlander så sägs den serien vara den bästa 1700-talsskildringen just nu i tv och det tror jag vi kan tacka Gabaldon för som skrivit böckerna och gjort extensiv research. I och för sig betyder det ingenting när något ska överföras till tv-rutan.

Enligt IMDb ges betygen:

Outlander 9,0

Crossbones 6,6

||||| 0 I Like It! |||||

Personligt Teknik Teveserier Tv Viaplay

Kommentarer stängda

Publicerad 18 augusti, 2014

Fuck! #258

Det märktes inte nämnvärt i min jobbmejl att alla var tillbaka från semestern i dag, men i och för sig har jag inte lyssnat av min röstbrevlåda. Kanske det är chocken över att vara tillbaka på jobbet som gör att ingen försöker kontakta mig? Jag var duktig som inte kollade min mejl de veckorna jag hade semester och skulle gärna vilja fortsätta vara duktig, men officiellt är jag i tjänst. Okej, bara nästan. Och inte på så sätt att det föranleder mig att kolla mejlen på min fritid. Ja, jag är ledig efter arbetshelg. Och nej, det finns inget krav på att jag ska vara tillgänglig när jag är ledig. Men det känns fortfarande bäst att försöka ha kontroll över vad som dimper ner i mejlen när jag är ledig även om jag inte kan åtgärda mejlen. För det mesta förpassar jag dem till historikfolder utan åtgärd då det är för ointressant för mig att någonsin bry mig. Japp, det är massmejl där mycket inte är riktat till mig men som ändå tar tid i anspråk att läsa igenom. Att spara alla mejl till de dagar jag är i tjänst skulle innebära att jag inte skulle hinna göra något eget arbete eller ens hinna läsa igenom alla mejl. Mejlbördan är så pass omfattande. Vilket jag är på väg att åtgärda genom en liten idé jag fått.

Annars är det som vanligt så här en fridag efter en arbetshelg. Trött, sliten, vilar, gör inget, låter tiden gå. Kanske inte någon större skillnad jämfört med alla mina övriga dagar, men jag känner skillnaden. Åh, vad jag saknar mina knarktabletter! Tre år sedan jag kunde ta dem och märkligt nog vill doktorn inte skriva ut amfetamin?! Ibland känner jag mig felfördelad jämfört med alla andra som har ms. Jag tål heller inte helvetesmedicinen jag tagit i tre år, och får ingen ersättare för detta trots att alternativet är snällare och mer effektivt. Återigen den rädda doktorn.

Egentligen tycker jag inte – som jag också alltid sagt – att ms är något märkvärdigt, hemskt eller fruktansvärt. Det jobbiga är omgivningen som bemöter mig med ifrågasättande och är oförstående och inte särskilt intresserad av fakta. Det är jag innerligt trött på. Därför har jag nu beställt en tygpåse som jag själv designat (nåja). Jag älskar tygpåsar! De använder jag på jobbet när jag släpar runt på viktiga papper och pärmar mellan alla möten jag deltar i. Med nya tygpåsen så tvingar jag min omgivning att inte ignorera mig, och kanske det också leder till adekvat diskussion. Hoppas jag.

||||| 0 I Like It! |||||

Bild Kampen Multipel skleros (ms) Personligt Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 12 augusti, 2014

Dagboksblogg #251

Åh, som jag saknar att skriva lösenordsskyddade inlägg! Mest för privat bruk, utan att andra får tillgång till det som skrivs. Men nu är den tekniska lösningen för detta borttagen från min blogg eftersom jag istället valt att ha delsidor på bloggen.

Ibland funderar jag på varför jag inte bara skriver en privat dagbok i ett Word-dokument eller i någon anteckningsbok. Men det fungerar kanske en eller två gånger, sedan finns inte den disciplinen längre. Blogg, även lösenordsskyddad sådan, känns mer naturligt som redskap efter 16 år på nätet. Frågan är… kan jag…? Det finns ju så många lediga domäner och jag är ju själv ägare av ganska många domäner inklusive subdomäner. Jag är frestad. Det händer så mycket nu som jag inte vill skriva offentligt om, men som känns viktigt för egen hågkomst och dokumentation. Som i dag – det har hänt så många omvälvande saker (egentligen diskussioner, inte av den alltför angenäma sorten) att jag nu under kvällen har svårt att bena upp allt. I morgon är det glömt om jag inte antecknar det nu. Och glömt lär det bli…

Jo, förresten – jag var bland annat på jobbet i dag efter två veckors semester. Stressigt som vanligt men under någorlunda kontroll. Och nu går jag på semester igen. 😉

||||| 0 I Like It! |||||

Fundering Personligt Privat Vardagsblogg

4 kommentarer

Publicerad 11 augusti, 2014

Läxor #250

Mina två semesterveckor är över och jag har ägnat mycket av dagen åt att skriva, skriva och skriva. Uppdrag som jag dragit ut på tiden med att genomföra och som delvis är arbetsrelaterade (inför rehabilitering). Det har hängt över mig i en månad och jag har våndats över att behöva göra det under min semester. För det innebär att jag måste tänka och rannsaka hela min situation, och det ger ångest. Riktig ångest; inte en känsla av olust. Men i dag, i sista sekund, var jag tvungen till att skriva ner allt som jag trots semester haft i bakhuvudet. Lite påminner det om hur man inte läste på inför ett prov i skolan förrän kvällen innan. Men nu är det gjort.

Ja, jag var sådan i skolan. Varför? Varför sköt jag upp något så viktigt för att i panik kvällen innan läsa på inför proven? För att jag kunde. Samma dåliga studieteknik genomsyrar även mitt arbetsliv där jag inte förbereder föreläsningar förrän dagen innan. Men som jag sagt tidigare i bloggen, så har jag alltid kunnat mina ämnen genom att bättre komma ihåg sådant jag fått lära genom att lyssna. Visst, jag läser väldigt mycket (utom läxor) studielitteratur och andra skrivelser/lagtexter med mera. Inte för att memorera, utan jag bara snappar upp saker och ting. När jag läser är det översiktligt, inte strukturerat eller ingående. Jag suger åt mig allt som jag anser vara av intresse. I dag när jag arbetar så får jag många frågor där jag kanske inte kan svaren rakt upp och ner, men jag vet vart jag läst det och kan lätt ta fram uppgifterna. Eller om jag får ett dygn på mig att tänka – jag brukar finna svaren när jag vaknar om natten. Typ.

Usch, jag är fortfarande ledbruten efter gårdagens ommöblering hemma. Förutom muskelsmärta (inte träningsvärk) så har jag blivit ostadig i benen (”spattig”). Det kan bli intressant på sjukgymnastiken i morgon som blir premiär efter sommaruppehållet.

Och så drack jag i dag åter av mitt alkoholfria rödvin som nu smakade bättre till måltid. Glaset på bild fick jag hälla ut då även fruktflugorna (eg. sorgmygg) älskade vinet som de plaskade runt i på rygg. Men flaskan är fylld och jag har fler glas.

||||| 0 I Like It! |||||

Bild Fotografi Kampen Personligt Vardagsblogg

Kommentarer stängda