Kategori: <span>Självinsikt</span>

Publicerad 21 september, 2013

Modernt


Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /var/www/jontas.com/public_html/wp-content/plugins/kk-i-like-it/kkDataBase.class.php on line 107

Teknik – nödvändigt ont. Eller, hur nödvändigt är det egentligen? I dag när jag åter bråkat med Apple TV och digitalboxen har jag frestats av att bara öppna fönstret och slänga ut skiten. För det är inte värt tiden. Det finns inget mervärde i tv-tittande. Är det förströelse jag är ute efter så finns det annat än teknikrelaterade fritidsintressen.

Det jag surar över i dag är först och främst digitalboxen. Jag har testat att göra nya omkopplingar mellan tv och DVR, men det går bara att koppla på ett sätt och jag kan fortfarande endast spela in från tv den kanal digitalboxen för stunden är inställd på. Byter jag kanal under inspelning så spelar jag också in ny kanal. Inklusive programinformation och tv-tablå som visas i bild vid kanalbyte. Allt spelas in. Vilket alltså gör det omöjligt att spela in en kanal och samtidigt se på en annan. Kanske en källa till mitt förtret beror på att min DVR är bortåt 10 år gammal. Många typer av kablar som används i dag fanns inte då och därmed saknas också en del uttag i min DVR. Nåja.

Eftersom jag var så uppretad på ovan så tänkte jag hyra långfilm i iTunes och se filmen via Apple TV. Det gick väldigt bra, jag valde den senaste Star Trek-filmen. Men så pausade jag filmen och stängde av Apple TV. När jag sedan startade Apple TV igen så fanns där en programuppdatering som jag accepterade. Därefter kunde jag inte återuppta den pausade filmen. Det fick inte heller att hyra den på nytt. De anvisningar som fanns för hur man skulle återuppta filmen stämde dessutom inte. Jag provade allt! Tills jag kom fram till att Apple TV uppgraderats på mer än ett sätt. Där är nya funktioner. Alla inställningar sedan tidigare fanns sparade, men en ny inställning hade tillkommit och hade defaultinställning USA. När jag ändrade det till Sverige så fanns hyrfilmen åter tillgänglig och jag kunde återuppta filmen och se den klar.

Alltså – det där trixandet. Försöken. Dra kablar, göra omstarter, leta i menyer, ändra inställningar. Så ser ju min vardag också ut på jobbet och med datorer. Jag avskyr verkligen teknik. Just detta att man vill ha teknik och ibland ser det som något nödvändigt, resulterar också i att man får ta i problemen som uppstår. Ingen teknisk utrustning fungerar utan att någon gång behöva underhåll och en teknisk arbetsinsats. Det onda med det goda. Men när det strular så strular det rejält och kräver så mycket mer av mig som person än när det fungerar. Trots att det fungerar oftare än det strular.

Nej, jag säger inget om mobiluppgraderinar. Eller uppdateringar av appar. Eller något om min dator. Samma sov ovan gäller för detta. Insatser, tid och tekniskt kunnande. Jag höll på att säga att det är tur att man inte är teknisk support, men det är jag ju för olika mjukvaror på jobbet. Mest skit. Ingen teknik verkar vara användarvänlig.

||||| 0 I Like It! |||||

Film Kampen Omvärldsbevakning Övertygelse Personligt Självinsikt Skräp Surgubbe Teknik Tv Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 18 september, 2013

Apati

Visst, jag har varit ledig i dag men har ändå hängt över jobbmejlen. Jag saknar kallelser. Senast i går skulle jag fått kallelse till ett möte nästa vecka – en kallelse som måste komma senast exakt en vecka före mötet. Och så ska jag på konferens på fredag. Men inte heller där har kommit någon kallelse – jag vet inte var, när eller hur. Det är föga förvånande då jag sett tendensen sedan i våras. Allt verkar hänga löst i luften, man får inga besked. Jag vet inte vad det är som hänt, mer än att det verkar något som genomsyrar allt. Alla besked och kallelser jag skulle fått ska komma från olika håll, så det är inte bara en källa som strular.

Men det handlar kanske mycket också om att jag vill ha ordning och reda. När det gäller jobbet är jag pedantisk (läs: byråkratisk).

I morgon är det den otäcka dagen. Jag förstår apatiska flyktingbarn. Själv blir jag också väldigt somnolent och ouppmärksam när jag måste genomgå något otäckt. En verklighetsflykt där man drar sig inåt. Så kanske de inte behöver droga mig i morgon som planerat? Nåja.

||||| 0 I Like It! |||||

Byråkrati Hälsohistoria Kampen Multipel skleros (ms) Personligt Självinsikt Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 16 september, 2013

Teknik é skit

Nu fungerar ÄNTLIGEN digital-tv-fiberboxen efter 4½ veckas väntan på att operatören skulle göra rätt. Sent i går kväll så fungerade det bara. Men de kontaktade mig aldrig som utlovat när det skulle börja fungera. Det fick jag själv upptäcka.

Ändå är jag inte helt nöjd. Jag vet inte riktigt hur det ska fungera när man får diagital-tv genom fiber som går genom box. Jag fick ett kopplingsschema för hur man skulle koppla ihop box med DVR (min gamla inspelningsbara DVD), men det fungerade absolut inte. Jag har själv fått testa mig fram för att få det att bli rätt. Problemet, som jag uppfattar som ett stort problem, är att man inte har några kanalplatser att lägga på DVR då alla 164 kanalerna kommer in på bara en linje. Jag kan spela in tv-program, men bara den kanal som jag för stunden har aktiv (kan titta på) på boxen. Alltså kan jag inte titta på ett program och spela in ett annat samtidigt. Ska det vara så? Är det så med alla som har digital-tv, eller hänger detta ihop med att jag har fiberledning? Jag har ingen aning.

Min tv jag köpte i somras har möjlighet att spela in på extern hårddisk. I praktiken fungerar inte det (heller) eftersom det förutsätter att man har digital (check!) kabel-tv (nope!). Jag har inte kabel-tv, jag har fiber-tv. Jag hade före digitalboxen kabel-tv, men det vara analog utsändning vilket inte heller fungerade med extern hårddisk.

Jag har kanonbild nu när jag tittar på tv. Där är många fler kanaler att se på nu än tidigare. Ändå är jag inte nöjd. Det där med inspelning gör att det känns ganska misslyckat.

Och så blir jag stressad av alla kanaler plus allt som Apple-TV och Netflix ger mig. Jag tittar inte på mer tv bara för detta, utan jag blir stressad av att det stora utbudet gör att jag kanske missar något jag tänkt se men som försvinner i stora massan. Jag känner mig distraherad av alla tablåer.

||||| 0 I Like It! |||||

Kampen Netflix Omvärldsbevakning Personligt Självinsikt Teknik Teveserier Tv Vardagsblogg

2 kommentarer

Publicerad 25 augusti, 2013

Nu och sen

I en hel månad har jag nu jobbat efter (den tänkta semestern) sjukskrivningsperioden. Nu börjar jobbet ta ut sin rätt. Så fort jag är ledig måste jag bara sova. Och sova. Däremellan vila och ta en och annan tupplur. Men det gör inget att jag bara alternerar mellan arbete och sömn. För jag märker också hur jag långsamt blir bättre och bättre, orkar mer, gör mer, anstränger mig mer. Det är nog kombinationen av sjukgymnastik och arbete eftersom båda delarna tränar upp ork och balans. I dag upptäckte jag också att jag glömt ta en tablett som jag inte måste ta, men som jag tidigare känt att jag behövt. Och så är det det där med höst… Det är svalare ute och min lekamen tackar vädret.

Kommande vecka är ännu en stressvecka. Det som stressar är att jag måste få ihop mina arbetstimmar, men jag flexar mer än vad jag har tid för. Jag måste flexa. När jag arbetar har jag veckans alla timmar uppbokade men måste stå till förfogande dagtid måndag till fredag om jag vill få hemtjänst och sjukgymnastik. Sånt får man inte, och ska inte, göra på arbetstid. Men hela veckorna är arbetstid! Jag blir stressad av pusslandet samt att försöka dirigera flärdtjänsten till att passa alla mina tider. Det går sådär.

Vad händer på jobbet i veckan? Minst sex möten, men jag avbokar frankt tre av dem. Jag har inte tid. Och där är så mycket som jag lovat göra och som jag har svårt att hinna med – men jag måste. Flytten av mitt arbetsrum sker också i veckan, men där är jag lite tveksam. Kommer jag att ha ett skrivbord? Hur mycket måste jag jaga? Hur ska jag orka flytta golvhyllorna och alla pärmar? Får jag någon hjälp (nej)? Men jag koncentrerar mig för en dag i taget. Oh, och så måste jag installera mig i omklädningsrummet.

Söndag. Precis som veckans alla andra dagar så tvättar jag. Det är jätteskönt med egen tvättmaskin, men måste alla tvättprogram ta så lång tid? Jag tvättade något lätt i förra veckan, det skulle ta två timmar men tog 3½ timme. Bara det där att ett program ska ta två timmar är lite väl magstarkt. Nej, jag använder inte eco-programmet, för det lägger på ytterligare en timme. I det lilla så är nog detta jag irriterar mig mest på just nu. Eller, det har irriterat mig i de tio år jag haft egen tvättmaskin (inne på min andra).

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg Byråkrati Dravel Kampen Medicinering Personligt Självinsikt Surgubbe Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 23 augusti, 2013

Anpassning

  • Röntgenremiss är skickad. Jag ska äntligen få undersöka huvud och rygg i jakt på ms-progredierande plack och kanske få en mer effektiv läkemedelsbehandling.
  • Adobe Acrobat 9 Pro slutade plötsligt fungera på jobbet. I tre timmar höll tekniker på att försöka felsöka, ominstallera och så vidare utan resultat. Min dator ska i nästa vecka ominstalleras och det är ett helvete att sedan få tillbaka alla specialprogram jag har.
  • De senaste fyra åren har jag inte haft tillgång till något omklädningsrum på jobbet. I och med min sjukgymnastik har det blivit nödvändigt eftersom jag behöver duscha innan jag fortsätter vidare till jobbet (även om jag är på jobbet). Det lyxiga är att jag fick plats i ett handikappsanpassat omklädningsrum där jag kommer att vara ensam härskare eftersom det tydligen bara är jag av 17000 anställda som är handikappad. Nå, men jag har nog allt sett de handikappade läkarna i rullstolar, men vet inte varför de inte är där. Det bästa är duschrummet som är tre gånger större än mitt (kommande) arbetsrum (sex dagar kvar till flytt).
  • Alltså, jag har fixat så otroligt mycket senaste dagarna – jag vet inte vad det är med mig. Flow! Jag håller också på att fixa en lösning vad gäller mina arbetskläder (vilket jag inte går in på här).

Men det där med sjukdom och handikapp. Jag har nu sett första dokumentäravsnittet som visades i går, nämligen Sveriges bästa äldreboende. Det är väldigt lätt att tänka ”jag avundas inte de gamla – jag vill inte bli ett vårdpaket”. Men anpassar man sig inte till rådande situation, så går man under. När jag fick min MS-diagnos och alla tillhörande besvär, så släppte jag mitt ego totalt. Jag var då redo för rullstol och handikappsanpassad bostad. Inget av det behövdes då och istället återgick jag till mitt vanliga jag. Men istället kom det en… Svårt att förklara… Jag började tänka ”aldrig rullstol”, ”aldrig handikappsanpassad bostad”, ”aldrig hemtjänst”, ”aldrig rollator”. Jag såg det som en enorm kräkning av min integritet. Men när man blir sjuk och inte kan göra vissa saker, så blir vissa saker… en möjlighet och inte ett hinder.

Det senaste jag fått som bistånd är rollatorn. För några år sedan kändes den tanken hemsk. Jag såg det som ett personligt nederlag samt att jag var för ung för denna pensionärsvagn. Men nu är rollator en möjlighet för mig att våga gå ut på ostadiga ben och då samtidigt träna upp min gångförmåga (med målet återgå till kryckan). Och jag är inte längre för gammal. Det märkliga är att ingen på jobbet kommenterat min rollator även om jag ser blickarna. Det är medlidande jag ser, inte ”nu gör han sig till och gör sig märkvärdig”. Men jag behöver varken medlidande eller förakt, för rollatorn är ett hjälpmedel som jag behöver och som fungerar. Och de medlidsamma blickarna rör nog inte rollatorn i sig, utan att de förstår att jag blivit sämre. Inte heller det behöver man reagera på – jag har haft ms i snart femton år och det ingår i sjukdomsbilden att jag blir både sämre och bättre. Betoning på det sistnämnda – jag blir bättre. Kan jag se möjligheterna så borde andra också göra det. Kan jag tycka.

Och jag har hemtjänst, färdtjänst, gånghjälpmedel men inte så mycket mer. Det är små insatser som gör skillnad. Självklart anpassar man sig! Man måste. Hur jobbigt jag än kan känna det vad gäller ms-besvär och tillhörande biståndsinsatser, så har jag i slutändan ändå valt att se möjligheterna och det positiva. Allting kan alltid vara värre än vad det är. Jag kunde varit sämre i ms. Jag kunde ha fått avslag på biståndet och hjälpmedlen.

Visst, det gör ont när man ser hur de gamla i dokumentären lider och känner sig förminskade. Det är svårt att ta ifrån dem den upplevelsen, för den är deras sanning och ofta också ett reellt problem som inte hade behövt existera. De har inte haft någon valmöjlighet eller något alternativ till sin situation då det varit yttre krafter som inverkat på deras liv (ekonomi, politiker, kommun, personal, boende, rehabilitering och så vidare). Drar jag paralleller till min egen situation så har jag det bättre förspänt. Jag kan påverka min omgivning och har alternativ att välja på. Jag kan också välja hur jag upplever min situation och inrikta mig på det positiva och till möjligheterna.

Så den enda likheten mellan äldreboende och min ms är att innan man befinner sig i ålderdom eller sjukdom, så vill man aldrig hamna där. Dock har vi tyvärr inget att säga till om – vi hamnar där vi hamnar.

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg Byråkrati Hälso- och sjukvård Kampen Multipel skleros (ms) Omvärldsbevakning Övertygelse Personligt Självinsikt Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 11 augusti, 2013

Malström

Åska är inget jag bryr mig om – jag reagerar inte på att det blixtrar och dundrar omkring mig. Därför var jag bara halvt medveten om den när det började vid midnatt. Jag somnade ganska omgående. När jag vaknade några timmar senare så åskade det. Då det var dags att stiga upp på morgonen så åskade det. Jag har absolut ingen aning om det åskade hela natten eller om det bara sammanföll så att jag råkade vakna vid varje nytt åsktillfälle. Nej, jag bryr mig inte. Jag är nog mer förvånad. Över att det inte åskat mer i sommar. Media har ständigt varnat för extrem åska, men sedan – i efterhand – avblåst det då det aldrig blev någon åska. Jo, enligt radarn så har det varit många blixtnedslag i omgivningen, men det har hela tiden lyckats missa Göteborg. Så nattens åska, som ingen varnat för (media insåg väl att ropar man vargen…), var väl det största som kommit i min närhet den här sommaren. Men som sagt – jag vet inte om det åskade hela natten i en följd eller ens om det var riktigt hotfullt nära.

Dags för en ny arbetsvecka. Som innehåller 1½ arbetsdag i slutet av veckan. Innan dess har jag schemaledigt, fridagar och semester. Så här efter min sjukskrivning så har jag kastat in några semesterdagar eftersom jag 1) måste ha semester, och 2) får passa på innan jobbet sparkar igång på allvar.

Ibland funderar jag på om sommarens sjukskrivning egentligen var semester; om jag gjort något annorlunda. Det känns som om jag fuskat lite genom att ha +30 semesterdagar sparade. Nej, jag hade nog inte gjort något annorlunda om jag haft semester istället för sjukskrivning, men jag har mått dåligt i sommar. Jag gjorde rätt som sjukskrev mig. Om jag glömmer det där med semester – tar bort det ur ekvationen – skulle jag kunna arbeta om jag inte haft semester? Nej. För jag var sjuk och då ska man vara sjukskriven. Tidigare år när jag varit sjuk på sommaren, så har min doktor vägrat sjukskriva mig eftersom jag ”ändå ska ha semester”. Vilket jag tycker är en förkastlig inställning. Allt är inte arbete kontra ledighet. Och att vara sjukskriven är inte per definiton  en ledighet. Att vara sjukskriven är att inte kunna arbeta. Semester är vila från arbete. En sjukskrivning är också vila, men inte från arbete utan för att bli friskare/bättre.

Något jag också funderat på, är min syn. Synnervsinflammationen på vänster öga hade jag 1999 och jag gick under ganska månader hos ögonläkare. De konstaterade att jag hade ett synfältsbortfall på 80 %. Det är en permanent skada som blir bättre över tid, men jag återfår aldrig full syn. Men jag har inte varit hos ögonläkare nu på 14 år. Har jag fortfarande bara 20 % syn på vänster öga? Jag vet inte. Jag tror inte det. Skulle jag gissa skulle jag nog säga att de ursprungliga 80/20 % numera är 20/80 %. Om jag läser den här texten med höger öga stängt, så ser jag bara en bokstav i taget, sedan får jag flytta blicken lite för att se nästa bokstav. Jag kan inte se ett helt ord. Allt runt omkring är en grå massa som flyter ihop.

För att återgå… nej, jag lämnade ju aldrig ämnet… till hälsa. Hur mår jag nu efter sommarens sjukskrivning? Fel! Detta har varit min tredje sommar som jag varit sjuk. Frågan är kanske inte så mycket hur jag mår, utan vad jag känner för besvär i dag.

  • Fortfarande neuralgisk/neurogen smärta i magen (sedan 2010) där jag fortfarande tar helvetesmedicinen (antiepileptika mot smärta). Dosen har sänkts med en fjärdedel, men biverkningarna finns kvar.
  • Panikångesten finns kvar (också sedan 2010) där jag tar allergitabletter för att bli slö vilket ska göra att jag reagerar mindre på sådant som triggar panik. Fungerar väl kanske till hälften.
  • Ms-tröttheten har funnits där sedan 1999 men nu kan jag inte ta medicin eftersom det krockar med allergitabletternas verkan.
  • Hälseneinflammationen från 2010 är sedan länge borta, men smärtan kvarstår och jag har svårt att belasta vänster fot.
  • Sommarens förlamning gick i regress, men jag har fortfarande ingen känsel i underben och fötter. Därför kan jag inte hålla balansen – därför har jag rollator sedan ett par veckor. Rollatorn är bara tillfällig, tills jag återfått känseln. Vilket kommer att ske. Men frågan är om det tar en vecka eller tio år.
  • Om jag har några fler besvär så minns jag inte dem just nu. Förutom att 1) min tinnitus varit värre än någonsin i sommar, och 2) jag har inte haft bältros på ett halvår, och 3) i år har jag haft mycket migrän.
  • Sjukgymnastiken är igång nu. Styrketräning verkar få stå tillbaka för konditionsträning.
  • Psykologkontakt för panikångest? Glöm det. Jag får inte tag i någon trots tappra försök.

Om jag i min ms har ett normaltillstånd som är acceptabelt, där jag varit sjuk i sommar, hur återställd är jag? Gissningsvis till 80 %. Det blir bättre om än väldigt sakta. Och när jag ser framsteg har jag svårt att hålla emot, utan vill så gärna rusa framåt som om jag var helt återställd. Vilket kan ge bakslag. Balans är på så många sätt något svårt för mig.

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg Byråkrati Dravel Fundering Hälso- och sjukvård Hälsohistoria Kampen Medicinering Minne Multipel skleros (ms) Omvärldsbevakning Övertygelse Personligt Privat Självinsikt Skräp Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 28 juli, 2013

Mer än 140 tecken

Möjligen kan man se det som ett statement, men troligare en fundering jag burit med mig under bloggens hela existens. Något jag skrev för ett dygn sedan på Twitter.

Halvfinne blev jag inte förrän jag flyttade till Gbg. För att släta över fokus från att vara skåning.

Som skåning utanför Skåne bemöts man ständigt av hån och ännu mera hån. Eller trakasserier…

Okej, jag är halvfinne. Men det betyder egentligen inget. Definierar mig inte. Gör inte skånskan heller.

Jag har ett behov av att spä ut andras definitioner av mig. För då kanske man finner det som är essensen.

Vad det handlar om? Jo, jag kan också driva med mig själv om att vara skåning, men det är faktiskt lika sårande som att bli mobbad för vilket fysiskt attribut som helst. Det blev lite väl mycket skåningskämt när jag kom till Göteborg, men det värsta är att det fortsätter. Jag är inte ensam skåning i Göteborg. Min skånska dialekt är inte särskilt påtaglig jämfört med andras skånska. Men av någon anledning så reagerar ingen på att just de pratar skånska. Varför ska just jag behöva höra ”skämten”?

Varför jag är så lättstött? Det har kommit mer sista året. Det har blivit svårare att skaka av sig det. Jo, där är så mycket som ligger mig i fatet ändå. Kvinnodominerat yrke. Överviktig. Ms (faktiskt). Där är så mycket jag måste försvara för att hävda min rätt till existens. Många hänger upp sig på det som är ”avvikande”. Jag vill att man lyfter blicken lite och ser vilka möjligheter jag bistår med istället för att begränsa mig till sådant som jag inte ens använder till att identifiera mig själv med.

Lite undermedvetet har jag alltså också kört med kortet ”halvfinne”. Varför? För att komplicera mig själv lite. För hur kan jag vara skåning om jag samtidigt är något annat? Och vad innebär halvfinne egentligen? (retorisk fråga, det där sista).

För ett par månader sedan slutade jag definiera mig på nätet som ”skånsk halvfinne i Göteborg”. Det enda relevanta och konkreta man kan ta på är att jag befinner mig i Göteborg. Att jag för snart 15 år sedan flyttade ifrån Skåne känns inte längre relevant även om dialekten finns kvar. Att min far föddes i Finland men kom till Sverige som 2-åring och inte kunde ett ord finska, säger heller inget om mig då jag inte har några anknytningar till Finland. Jag har aldrig bott där. Kan ingen finska. Har inte växt upp i någon finsk kultur eller haft kontakt med min släkt där (förutom på Facebook på senare år). Så egentligen finns där inte något för någon att identifiera mig som. Allt är oväsentligt. Därför behöver inte heller jag framhålla det ständigt och jämnt.

Men jag kommer inte ifrån ”skämten” om att vara skåning. Det enda jag kan göra är att inte reagera. Och genom att ha skrivit om det så är det ute ur mitt system, det är historia. Kanske folk tröttnar. 12 år och 11 månader har förflutit i Göteborg. Skåningar hör inte längre att jag är skåning – de tror jag är infödd göteborgare. Vilket göteborgare (och jag) hånskrattar åt. Men min dialekt är numera en rotvälska av rikssvenska, skånska och göteborgska. Jag kan inte ens längre prata ”ren” skånska om jag så anstränger mig. Så, sluta göra narr av de skånska spår jag har kvar av min dialekt. Varför tror ni jag slipat ner den efter alla år i Göteborg?

Bonus: Ömma modern förstår inte mig om hon hör mig prata med någon i Göteborg. Tydligen skiftar min dialekt beroende på vem jag pratar med, och jag kan inte styra det medvetet.

||||| 0 I Like It! |||||

Fundering Personligt Självinsikt Språkligt Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 9 juli, 2013

Rock & rollator!

Som det är nu kan jag inte ens gå en meter utomhus. Jag har inte styrkan eller stabiliteten eftersom mitt skov gjort mig väldigt immobiliserad. Det försöker jag nu ändra på.

Jo, jag är sjukskriven men åkte ändå in en runda till jobbet i dag för att lämna in mitt sjukintyg till arbetsgivaren. Det var ett helvete att gå, milt uttryckt. Men efter jobbvisiten åkte jag till ett möte där jag skulle prova ut rollator. Något jag behövt i några veckor men fått vänta på. Vilket betyder att jag inte varit utomhus på 2-3 veckor.

Jag har haft rollator tidigare, närmare bestämt 2005:

Den var stor och klumpig. Men det var då. I dag fick jag en lite smäckrare sak att rulla runt på:

Även om jag inte egentligen kan stå på benen, så hjälper en rollator väldigt mycket. Det känns stabilare än med en krycka. Särskilt med tanke på yrseln så fungerar en rollator bättre även om jag får nödbromsa hela tiden. Men jag har något stabilt att hålla i då.

Ja, kryckan… Den jag haft i 14 år och fortfarande är i behov av inomhus. När jag precis skulle gå iväg med min rollator så föll kryckan av sitt stöd på rollatorn och gick sönder. Så det var bara att vända och få en ny krycka också. Men kryckhållaren är nu borttagen så den inte fungerade, vilket innebär att jag inte kan ha krycka med mig om jag har rollator samtidigt. Eventuellt får jag lämna min krycka på jobbet, bara ha rollator utomhus och hemma inte ha något annat stöd än väggarna. Fast jag har ju en oanvänd vänsterkrycka också i mina gömmor hemma.

Men där var en märklig instruktion på rollatorn:

Tydligen får jag inte köra runt gamla tanter på min rollator. Eller om det är en varning om att gå varlig fram så jag inte kör på någon gammal tant så hon landar på rollatorns ”motorhuv”. Jag kan inget lova…

Vad jag tycker om att ha rollator? Det är en väldigt känslig fråga, jag vill inte att någon kommenterar det (på typ jobbet). Klart det känns. Jag är 43 år, inte senior. Men det var jobbigare för 8 år sedan. Rollator vid 35… Men jag känner också det som något positivt, att där finns en lösning för mig. Och förhoppningsvis kan jag snart helt skippa rollatorn igen, precis som för 8 år sedan.

||||| 0 I Like It! |||||

Hälsohistoria Kampen Minne Multipel skleros (ms) Omvärldsbevakning Övertygelse Personligt Självinsikt Vardagsblogg

4 kommentarer

Publicerad 29 juni, 2013

Ärligt

Så mycket ångest. Jag trodde inte det var möjligt? Och jag förstår inte. Jag är inte deprimerad. Ändå åker jag dit hela tiden på ångestattacker, som möjligen är panikångest. Jag vet inte säkert.

Det började med en ganska jobbig episod i morse när jag var ute med sopor. Det är inte långt, inte jobbigt, men… Halvvägs tillbaks höll jag på att tuppa av. Och har sedan varit sängliggande hela dagen. För symtomen jag får är (svårförklarade) någon form av tryck i huvudet, yrsel och hetta (flush) i ansiktet. Vad som egentligen leder till detta? Min tolkning är att jag nästan börjar hyperventilera (av panikångest) när jag 1) inte känner hur jag går då jag inte har känsel i underkroppen och 2) inte kan fästa mina skakiga ögon på något utomhus. Det är då jag håller på att falla ihop.

Under kvällen har jag suttit snällt och stilla framför teven och då känt tilltagande ångest – inte panikångest – och jag vet inte varför. Jag är stressad av situationer. Och situationen. Min semester som inleddes i torsdags avbokas till förmån av sjukskrivning. Där intyget inte stämmer. Där jag också vet att FK betalar ut felaktigt då jag tror jag råkat ange att jag arbetar mindre än vad jag gör. Och jag måste, måste, måste (tvingad) att påbörja sjukgymnastik trots att jag tror mer på behandling mot min panikångest/ångest. Dessutom är det nog dags för mig att återigen skaffa rollator då det blir för ostadigt med krycka ute i fria rymden (utomhus, öppna ytor där jag inte har väggar/stöd när jag är ostadig). Det där sista vet jag att många tolkar som torgskräck, men det är panikångesten.

Varför har jag panikångest? Den har kommit smygande under många år. Jag är väldigt aktiv, jobbar hårt (mer än läkare och FK vill), stressar och pressar mig själv, har svårt med balans och styrka, har en rädsla att falla och så vidare. Även om jag drar ner på takten så försvinner inte panikångestens intensitet som byggts upp under så lång tid.

Nu när jag blivit sjukskriven så är jag än mer stressad. För nu måste jag fixa en massa. Ändra mitt schema, avboka möten, boka in tider i primärvården, ringa FK och justera min inkomst, kontakta doktorn som skrivit fel på läkarintyget. Inget tar så mycket energi som att vara sjukskriven och ändra sin vardag. Det stressar mig. Och leder till än mer ångest och panikångest. Och så ska jag äntligen efter 13 år genomgå magnetkamera. Men måste skynda mig till en förundersökning som jag själv får ombesörja.

Min neurogena/neuralgiska magsmärta har återkommit. Förmodligen som en konsekvens av röran ovan.

Jag vill helst. Va’ själv.

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg Hälso- och sjukvård Hälsohistoria Kampen Medicinering Multipel skleros (ms) Personligt Privat Självinsikt Skräp Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 24 juni, 2013

MailWasher Pro

I dag har jag startat dator nr 4 (av 6) för att se om där fanns något som behövde sparas innan jag kasserar också den datorn. Gud, alltså! Den där fläkten! Jag förstår att jag var i behov av ny dator i december. Jag hade glömt hur den lät! Datorn har stått på köksbordet och arbetat, men jag fick stänga dörrarna till köket. När jag sedan pratade med ömma modern i telefon så undrade hon vad det var som tjöt. Och då var jag ändå inte i köket som alltså hade dörrarna stängda.

Det jag fann lite intresserant var ett program jag hade på gamla datorn. MailWasher Pro har jag använt mig av i många år, men bestämde mig för att inte installera det på nya datorn för ett halvår sedan. Dumt nog, insåg jag i dag. När jag startade programmet ramlade det in +500 mejl. Jo, MailWasher är ett program där man kan se sina mejl på mejlservern och där antingen radera eller ta hem dem till ordinarie e-postprogram.

Hur jag kunde ha så många mejl? Jo, jag använder mig bara av tre mejlkonton i mitt e-postprogram, men har sammanlagt 16 mejlkonton på min mejlserver. Varför så många konton? Jag kan inte göra så mycket åt det. Mitt webbhotell har hittat på vissa mejladresser kopplade till mina X antal domäner och dessa går inte att inaktivera. Så det strömmar in spammejl på dessa ”fiktiva” mejladresser. Som belastar mina servrar och drar ner på trafik och tar utrymme. Det är där MailWasher kommer in. Jag har koll och kan då radera efterhand. Även om det aldrig är mejl riktade till mig personligen.

Så jag gjorde det enda rätta. Jag installerade MailWasher Pro även på senaste datorn, samt lade in alla mina 16 konton.

||||| 0 I Like It! |||||

Övertygelse Personligt Självinsikt Teknik Vardagsblogg

Kommentarer stängda