Kategori: <span>Självinsikt</span>

Ofta är det som jag funderar på min roll och personlighet, och hur det hänger ihop med mitt arbetsliv.

För några år sedan fick jag och kollegor fylla i en anonym enkät om hur vi uppfattade jobbet. Det framkom då bland annat att man såg sig överkörda av mig då jag 1) var man och 2) tog på mig väldigt mycket ansvar och arbetsuppgifter. Vid diskussion visade det sig att ingen annan ville ta på sig detta ansvar eller arbetsuppgifter, men att man ändå tyckte sig förbigångna. Därför har jag alltid varit noga med att inte erbjuda mig att ta på mig några nya uppdrag utan att alla först fått säga att de avstår. Ändå kommer detta. Att jag som man roffar åt mig saker och ting på andras bekostnad.

Detta har gett mig dåligt samvete, men inte längre. För det är bara gnäll och rädsla för att själva visa framfötterna. Då är det lätt att se sig själv som offer och mig som ”manlig” förövare. Förmodligen något allmänmänskligt om än patetiskt.

Varför är jag så framåt? Därför att det ligger i min personlighet. Jag söker inte trygghet, normer eller rutin i min vardag. Jag föredrar kaos, impulsivitet, akuta nödlösningar, flexibilitet, tänka nytt, det oförutsedda och så vidare. Det ger mig mental stimulans. Jag uppskattar också alla nya bekantskaper jag gör när jag springer mellan olika möten och i olika roller. För mig är detta att nätverka. Jag får ett stort kontaktnät och får också förståelse för jobbets alla aspekter – även för sådant som jag inte till vardags kommer i kontakt med.

Jag gillar också att undervisa/utbilda andra, få dela med mig av kunskap men också få reaktioner tillbaka som kan påverka mig. Egentligen är just detta lite paradoxalt. Att jag som är fet, pratar obegriplig skånska, ständigt tappar tråden i vad jag ska ha sagt, vågar och kan stå inför människor som jag ofta inte känner. Men jag bryr mig inte – mitt ego bryr sig inte. För jag har en arbetsmässig roll där jag har ett helt annat syfte än gulla med egot.

När jag enskilt samtalar med kollegor, så brukar jag fråga hur de ser på att jag tagit på mig så mycket och gör så mycket. Är de avundsjuka? Tycker de att jag gör saker som inte är relevanta? Nej, snarare får jag höra att man är tacksam över att ha någon i gruppen som gör allt det här, som kan, som vågar och som är engagerad. Många eftersträvar den dagliga tryggheten av att veta vad som väntar och förväntas av dagen och utav en själv. Det brukar göra att jag stannar upp och förvånat konstaterar att vi alla har olika behov och önskningar. Att alla inte vill känna att de avancerar eller gör något nytt och annorlunda. Det är verkligen svårt för mig att förstå. Jo, jag förstår men det är bara så främmande för mig eftersom jag har en annan personlighet. Som jag faktiskt inte tror sitter i könet. Trots allt så träffar jag många med min motsvarighet till personlighet och de finns överallt. Oavsett kön, ålder, etnicitet och personalkategori. Men vi är ändå få sett till helheten. Frågan är om vi är ledare också? Både och, tror jag. Vi som är riktigt engagerade väljer nog att inte vara chef eftersom det begränsar. I en chefsposition måste man vara lite mer rigid och följa uppsatta regler, men sådana som jag har frihet.

Jag älskar frihet!