Kategori: <span>Vardagsblogg</span>


Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /var/www/jontas.com/public_html/wp-content/plugins/kk-i-like-it/kkDataBase.class.php on line 107

Från och med nu och under hela sommaren så ska min innergård byggas om. Det stod så på en lapp i trappuppgången, men ingen mer information än så. Vad är det de ska göra? Förra sommaren lade de om all gatsten (fast annat material) som är precis framför ytterdörrarna. Sommaren före det så asfalterade de om alla gångar. Åren tidigare har de planterat om i rabatterna. Vad mer finns att göra?

Jag oroar mig mest över att inte kunna ta mig in eller ut. Gud nåde om flärdtjänsten inte kan stannar precis utanför dörren! Så ostadig är jag just nu i benen, att jag inte kan gå över en byggarbetsplats och ut till någon angränsande gata.

Annars händer väl inte så mycket… I morgon kommer fönsterputsarna i hällregn. Hade jag inte varit sjukskriven just nu så hade jag inte fått fönsterputs förrän till hösten. Jag är nog ganska upprörd (som vanligt) på hämndtjänsten. Där är väldigt många problem och jag hade ett långt samtal i dag med dem. Det de inte kan förstå – vill inte förstå? – är att jag arbetar 30 timmar per vecka. De kan inte förstå varför jag inte kan vara hemma de tider som de önskar. Nej, jag har ingen Samhall-tjänst där jag åker iväg några timmar per dag för att utföra meningslösa och enklare uppgifter. Jag försörjer mig på att arbeta! Jag har ett riktigt jobb, med riktiga arbetsuppgifter och ansvar. Jag har också riktiga arbetstider där jag inte bara kan säga att jag ska vara hemma en viss dag eller till ett visst klockslag. Nej, det förstår verkligen inte. De jämför med att alla pensionärer är ju hemma? Och andra med handikapp har ju inga jobb? Detta tycker jag är ytterst märkligt som argument. Både pensionärer och handikappade har faktiskt ett liv som inte kretsar kring hämndtjänsten. De kanske har lättare att planera sina dagar, men jag har inte den möjligheten om jag 1) ska kunna jobba 75 % och 2) har ett ansvar att vara på jobbet bestämda dagar/tider.

Däremot så tycker jag att hämndtjänsten skulle kunna pussla betydligt bättre. De har vilka förutsättningar som gäller för mig – det vill säga, de vet exakt vilken dag per vecka jag är ledig och kan vara hemma och ta emot dem. Och om nu pensionärer och handikappade i övrigt aldrig ”klagar” över vilka tider de får sina hämndtjänstsbesök, så kan de väl prioritera in mig på rätt dag i veckan? Nej, istället ska jag ringa, varje vecka, och ifrågasätta de tider jag fått. Och jag får mothugg med att de redan bokat in sig hos andra (som tydligen är hemma dagarna igenom årets alla dagar). Ja? Men det är väl inte mitt fel? Lös det! Ni har förutsättningarna som gäller?

Det senaste är att de vill att jag alltid ska vara hemma torsdagar och kan jag inte det ska jag vara hemma senast vid 15-tiden. Omöjligt, var mitt svar. Och så hade de planerat in besök hos mig midsommarafton.  Aldrig, höll jag på att säga när de plötsligt insåg att de faktiskt inte jobbar midsommarafton (vilket jag gör). Och bokade in mig en arbetsdag. Aldrig! fick jag äntligen säga.

I tretton år. Så länge har jag haft någon form av hämndtjänst eller flärdtjänst. I olika städer. Olika stadsdelar. Olika insatser. Och det har aldrig fungerat! Där verkar vara något ruttet med den kommunala organisationen. De kan inte planera. Logik och logistik fungerar inte. Administrativt är det väldigt enkelt (bör ju jag veta). Ändå får jag ständigt brev med datum som inte matschar veckodag (onsdag 14 maj får jag fönsterputs) och så vidare. Och får jag rätt datum så uteblir de då de i sin egen planering skrivit in ett annat datum. Miss match in absurdum.

Nej, enda lösningen som inte är ett alternativ är att helt säga upp bekantskapen med dem. Och jag tycker det är dyrt att betala 800 kr/månad för 10 minut dammsugning en gång per månad plus inköp som blir fel och som inte rättas.

Privata alternativ? Politiskt beslut i Göteborg säger att inga privata alternativ får finnas i hämndtjänsten. Ja, men det fungerar ju inte?! Med ett privat alternativ hade allt fungerat – garanterat! För annars hade det privata alternativet inte överlevt på arbetsmarknaden.

Nå, men så är det i en stad som politiskt styrts i 20 år av inkompetens och nepotism. Vem som har yttersta ansvaret för problemen? Göran Johanssons dotter… Som säger att allting fungerar perfekt.

||||| 0 I Like It! |||||

Byråkrati Omvärldsbevakning Övertygelse Personligt Skräp Surgubbe Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Den här dagen bara försvann. Jag har sovit ikapp förlorad nattsömn och fortsatte sedan på den inslagna vägen – sovit! Tydligen är det något jag behöver och jag märker fysisk förbättring om jag sover. Nackdelen i dag är att jag sov till 15.30 och sedan fick migrän en timme senare (sovit för mycket). Så vad gör man då? Jo…

Senaste halvtimmen (när jag inget såg) diskade jag, vek tvätt, sorterade tidningar, delade upp veckans piller (8-9 per dag + sprutan) och sitter nu framför datorn. Ja, jag kunde se igen när jag började dela piller – annars hade det varit lite… farligt.

Så! Nu har jag en kväll framför mig med djävulsk huvudvärk och kan bara göra en sak… Mitt terapiarbete med att lägga tillbaka bloggtext här från 1999-2012. Hur lång tid det tar? En månad per dag. Alltså lär det ta minst ett halvår. Eh! Ja, om jag hade varit fortsatt sjukskriven efter den här vecken, men det hoppas jag verkligen inte!

En veckas sjukskrivning avklarad, en vecka kvarstår. Hur fungerar jag så här långt? Tja. Jag har skov i benen som är väldigt slängiga och jag har svårt med balansen. Jag har ingen känsel alls i vänsterfoten. När det gäller panikångesten så kan jag handskas med den och allergimedicineringen har en bra effekt mot panikångest. Blir lite trött av den, men det var värst dag 1 och 2. Så den här veckan handlar allt om att vila och inte anstränga mig när jag har skov. Nästa vecka hoppas jag det mesta är borta och att jag då kan gå in i nästa fas – träna vardagskonditionen som försvinner på 2-3 dagar när man är immobiliserad. Nästa vecka blir därmed tuff – och jag ser fram mot det!

Jag har också haft tid att fundera på hur jag ska lösa mina stressituation på jobbet. Belastningen kan jag inte göra så mycket med, men jag kan sätta gränser tydligare och inte acceptera intoleransen jag möts i form av ”svängdörrar” trots att jag sitter med stängd arbetsdörr. Jag behöver arbetsro.

 

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg Dravel Kampen Medicinering Multipel skleros (ms) Omvärldsbevakning Personligt Självinsikt Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Vardagen är här igen. Och självklart kan jag inte låta bli att både läsa och besvara jobbmejl. Vad är det för fel på mig? (Retorisk fråga). Okej, det är väl inte så farligt egentligen, jag fortsätter bara delegera saker och ting under min sjukskrivning. Även om det bara gäller för ett par veckor, så är där mycket som jag inte kan ignorera. Och jag känner min mindre stressad än om jag just bara ignorerat. Dessutom är det lättare med mejl eftersom jag annars hade fått lägga tid på att ringa runt och jaga folk. Där går min gräns.

I förra veckan uppgraderade jag Internet Explorer till IE10. Det känns fortfarande väldigt ”buggigt”. Eller om det är omvärlden som inte hunnit anpassa sig. Till exempel så försvann de rundade hörnen i mitt bloggtema (men fungerar i andra webbläsare). Sedan vet jag att Twitter ändrat sina inställningar för inlänkning i bloggen, men där verkar också vara något strul periodvis trots att jag anpassat mig till inställningarna. Frågan är om det är ett IE-problem också? Och kopplingen mellan Spotify och Scrobbler/Last FM har inte fungerat på ett par veckor. Jag blir väldigt trött på att behöva fixa och trixa med sådant som tidigare fungerat.

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg Dravel Musik Omvärldsbevakning Personligt Surgubbe Teknik Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Besöket på vårdcentralen gick bra. Ja, vi kom väl inte fram till något annat än det jag redan visste (och bloggat om). Resultatet blev ett par veckors sjukskrivning (för vila, typ stressa av) samt en medicinering som matchar min helvetesmedicinering. Nej, jag ska inte gå på psykofarmaka, utan jag får något annat.

Doktorn gick över en gräns. Den om god sed. Men när h*n hörde om vad jag hade för yrke så fick jag ett tips ”som inte diskuteras med patienter”. Jag har svårt för att förklara det här, men som patient vill man inte höra vissa saker då man inte kan hantera det. Och en läkare kan inte veta hur jag som patient kan handskas med viss information. Lyckligtvis kan jag hantera, ta in och förstå när det gäller sjukdomar. Nej, det var väl egentligen inget märkvärdigt, men min doktor ifrågasätter starkt min MS-diagnos och tycker att jag ska läsa in mig på en differentialdiagnos som jag kanske borde diskutera tillsammans med min ordinarie neurolog. Tja, kanske? Jag vet inte hur troligt det är, men visst – kanske jag istället har neuromyelitis optica (NMO)? Jag tog faktiskt inte illa upp att läkaren kanske gick över en gräns. H*n lästa av mig rätt.

Det enda bekymmersamma med NMO och att jag inte fått den diagnosen istället, är att artikelförfattaren var den läkare som verifierade min MS. Nog måste väl han kunna sätta rätt diagnos? Men jag kan ju fråga min nya neurolog nästa jag ska dit. I september.

Jaha? Vad fick jag för diagnos i dag då? Nej, ingen förklaring till mina kollapser, inga provtagningar eller så. Det blev lite diffust ”stressrelaterad panikångest”.

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg Fundering Hälso- och sjukvård Hälsohistoria Kampen Medicinering Multipel skleros (ms) Privat Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Panikångest är känslan av att vara beredd att fly. Instinktivt reagerar musklerna och hjärnan på alla ljud och synintryck. Det är därför jag också blir så yr och känner mig svimfärdig. Pulsen går upp, hjärtat slår lite fortare och logiken säger att jag inte borde reagera så här. I veckan när jag jobbade så lugnade det mig om jag pratade med någon om vad som helst. När jag nu är i min trygga hemmiljö så blir effekten den motsatta om någon pratar med mig. Det stör.

Det finns mycket varningar vad gäller panikångest. Att man inte ska isolera sig, för då kan istället fobier komma in i bilden. Som rädsla för folksamlingar. Min ”halvfobi” är att gå utomhus. Jag är väldigt ostadig på benen och det är obehagligt att gå ute med syn- och ljudintrycken samtidigt som jag är yr. Det triggar panikångesten som ligger och lurar under ytan. Egentligen bryr jag mig inte så mycket, det vill säga att jag inte tolkar detta som en fobi. Problemet är att jag senaste veckan blivit sämre i benen på grund av min ms. När jag kollapsade förra veckan så drog det igång adrenalinet och jag tror det startade ett pseudoskov. Så att ha både panikångest och ett ms-skov ser jag som ett dubbelfel. Där det är svårt att avgöra vad som är vad, men jag tror ändå jag ser skillnaden. Jag är inte rädd för att få panikångest ute, jag är rädd för mitt pseudoskov. Inomhus har jag väggar att förlita mig till.

Men jag utmanar mig själv ändå. I dag har jag gjort mer än vad jag egentligen klarar av. Jag har varit väldigt fysisk och ansträngt mig rejält trots allt ovan. För ett par veckor sedan var jag väldigt starkt, gick mycket, orkade mycket. Nu har all fysisk kraft försvunnit i benen (pseudoskovet), men sådant får inte stoppa mig. Jag fortsätter att försöka vara fysiskt aktiv, eftersom det är enda vägen. Enda sättet för mig att återhämta mig är paradoxalt nog att anstränga mig fysiskt samtidigt som jag måste vila för att få ur mig stressen som lett till panikångest.

Och nej, jag skäms inte ett dugg för panikångest även om det ses som ett psykiatriskt problem. Det enda verkligt dumma är att jag varit stressad och överbelastad utan att jag känt av det förrän panikångesten återkom.

Återkom? Jo, jag börjar känna igen mönster. Min neurolog har sagt att jag haft panikångest nu i snart 15 år. Men jag ser själv bara tre tillfällen där det varit mer än antydan till det. 2006, 2011 och 2013. Det bara smäller till. Första gången, 2006, gjorde jag ett neuropsykiatriskt test eftersom jag hade minnesstörningar (typiskt utbrändhet) där det framkom att jag är överpresterande och tenderar att bränna ut mig eftersom jag är så ambitiös. Och ändå ser jag aldrig några varningstecken förrän det är för sent. Återhämtningsperioderna är långa, dryga och svåra. Samtidigt samlar jag på mig erfarenhet, så kanske min återhämtning den här gången, förhoppningsvis, inte blir så långvarig.

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg Hälsohistoria Kampen Minne Multipel skleros (ms) Personligt Självinsikt Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Placeboeffekt? I morse var det ett helvete att göra sig klar inför arbetsdagen. Det tog tre timmar att duscha fem minuter, eftersom jag behövde vila både före och efter. Ändå satt jag på en duschpall (som jag använde när jag hade hälseneinflammationen för två år sedan) för att spara mig. Spara? Energi? Nej, lite fysisk ansträngning som att stå gör att jag spänner mig, får panikångest och blir yr.

Det var lika jobbigt i dag på arbetet som den senaste veckan. Trots att jag sitter still på mitt rum. Dock tog jag och gick till bankomaten ett par hundra bort. Där fick jag sätta mig på en bänk för att åter inte få panikångest av trötthet (eller vad det nu är). Sedan gick jag tillbaka till jobbet och sjukskrev mig omgående.

Och det är här jag undrar om placeboeffekten kommer in. När jag sedan satt och väntade på bil kändes allt ganska bra. Lugnt och fint, kontroll över mina känsloyttringar. Och så åkte jag hem, gick också väldigt bra. Kom in hemma och fick för mig att vattna alla +25 krukväxterna. Helt okej. Jag är lite darrig, yr och har huvudvärk (spänningsdito?), men det känns ändå som en enorm lättnad att tagit beslutet att vara sjukskriven och gå på akuttid till vårdcentr… närhälsan på måndag.

Detta är ett bevis. När jag känner att ”nu släpper jag jobbet” för att gå in i en sjukskrivning, så lättar allt som under lång tid stressat mig. Överbelastningen.

Jag har också i dag suttit och räknat på vilka arbetsuppgifter jag kan sälja till någon annan, och vad jag kan behålla och i vilken omfattning. Jag kommer inte ner på rätt nivå, men jag kan ändå halvera dagens börda.

Men frågan är vad doktorn säger? Vila? Återuppta terapi mot panikångest? Annan medicinering (som är förbjuden närmaste fem veckorna p.g.a. antiepileptika)? Utredning av något slag? Skit samma! Just nu känner jag mig lugn. Placeboeffekten gör underverk.

||||| 0 I Like It! |||||

Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Ett bevis för att tiden går fort, är att det i dag är 25 år sedan mormor dog hos oss när jag fortfarande bodde hemma. Det har alltid känts så nära i tiden. Men ett kvarts sekel?!

I dag skulle min far fyllt 74 år, också något som känns märkligt. Jag har så svårt att visualisera honom som 74-åring trots att det bara är sju år sedan han dog. Fast… sju år?! Tiden går verkligen fort!

För ett par dagar sedan fick jag höra ”Han är väldigt ung, bara ett par år äldre än du”. Alltså, jag är 43 och räknar mig inte till ung. Någon som är äldre än jag är då heller inte speciellt ung. Alltså, jag har jämnåriga som är mormor/morfar/farmor/farfar. Och i 25 år har jag tilltalats som farbror av skolbarn.

Det där med tid och ålder är inte att lita på. Jag tror nog lite på tesen att tiden inte är linjär, utan att allting existerar samtidigt i ett enda ögonblick. Varför skulle annars minnet fortfarande kunna ta en tillbaka i det vi kallar för tid? Nej, jag menar nog inget… Kan inte stärka några teorier, vet inte vad jag menar.

I morgon är det dags för arbete igen efter en semesterdag och en fridag (som råkade vara en helgdag). Det oroar mig lite, för jag är verkligen inte kry. Jag behöver mycket mer vila än så här. Samtidigt måste jag pressa mig själv så långt det går och verkligen försöka övervinna mina begränsningar. Jag tror att min begränsning just nu är ett skov. Jag har fått kuddkänsla i fötterna (känns som att gå på en luftmadrass). Och att nystagmus (ögonskakningarna) ingår i skovet. Och att detta ger yrsel. Som triggar panikångest. Och kanske det är därför jag också är så matt och trött? Eller – jag vet verkligen inte. Jag borde söka vård men vet hur meningslöst det är att komma i kontakt med sjukvården.

||||| 0 I Like It! |||||

Dravel Fundering Hälso- och sjukvård Hälsohistoria Kampen Minne Multipel skleros (ms) Omvärldsbevakning Övertygelse Personligt Självinsikt Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Det var tur att jag var ledig i går enligt schema. För i dag mår jag bra, men kunde ha blivit sjukskriven efter dehydreringen. Nej, jag förstår fortfarande inte vad som hände. Jag har inte druckit mindre än normalt, men har nu istället druckit mer än normalt. Och det har bevisligen vätskat upp mig så pass att jag inte längre känner några symtom. Det var lite otäckt.

Dagen har varit väldigt intensiv och det är först nu efter jobbet som jag kan börja fundera på ”vad hände egentligen i dag”. Jag avverkade möten i rask takt och försökte parallellt besvara mejlen i inkorgen, där det de senaste dagarna börjat rassla till ordentligt. Det är numera också ett väldigt pusslande av tid för att få allting att gå ihop. Jag får ständigt frågan när jag har tid att sitta ner 5 minuter med någon som behöver hjälp, och mitt senaste standardsvar är ”kanske någon gång veckan före midsommar, annars får det vänta till september”. Det är verkligen så tjockt i min kalender. Dessutom har jag börjat få den misstrogna frågan ”jobbar du verkligen bara 75%”. Man antyder att jag har mycket att göra.

En fråga som jag också fick i dag, eller snarare ett påstående med en bakomliggande fråga, ”du ser inte stressad ut”. Nej, och jag är väl egentligen inte särskilt stressad. Visst, jag har bråttom och flänger mellan möten och skrivbord, men stressad? Nej. Förr var jag det, när jag inte hade lika mycket som nu att utföra, eftersom allting var en planering framåt. ”Nu måste jag hinna det innan dess”, typ. I dag är det mer ”jag är här, jag är nu, come whatever may”. Jag tar mig an problem allt eftersom de dyker upp och avverkar dem också på löpande band. Den enda planering jag har är det som är inskrivet i form av möten i min kalender.

Min sommarsemester har förresten blivit beviljad. Sju veckor i sommar – semester som sträcker sig över tre månader. Plus att jag då ändå går in och jobbar en dag per vecka. Perfekt! Jo, jag börjar nog så smått längta efter ledighet, men inget överhängande.

Vädret har blivit kallt och regnigt. Det är nästan så jag funderar på långärmat under sommarjackan.

||||| 0 I Like It! |||||

Dravel Kampen Övertygelse Självinsikt Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Det som börjat framkomma nu, är att ingen egentligen trott på mig när jag sagt att jag har mycket att göra på jobbet. Man har noterat att det är svårt att komma i kontakt med mig eftersom jag sällan är på mitt rum och oftast har telefonen avstängd. Inte många har sett det som ett synligt bevis för att jag sliter häcken av mig.

Jag har reagerat lite på detta att ingen verkar lyssna på mig när jag försöker förklara att jag har väldigt många möten att gå på. För alla vet väl hur ineffektiva mötesmänniskor är?

Därför har jag börjat visa min kalender när någon ifrågasätter varför det är så svårt att få tag i mig. Då inser de flesta att det är ganska komplicerade saker jag utför och att alla dessa möten är för att få ihop samstämmighet och fördela uppgifter. Det som dock får alla att baxna är när de ser vad alla dessa möten innehåller. Där finns nämligen ingen annan gemensam nämnare än jag. Uppgifterna jag utför är verkligen så vitt åtskilda från varandra.

Om jag nu går på en massa möten – när hinner jag utföra mitt jobb? Tja, det är problematiskt. Vissa veckor hinner jag inte utföra någonting. Andra veckor känner jag att det finns tid, och det är då alla springer och stör mig med saker som inte ligger på min nivå. Och det är då jag sliter fram min kalender. Men ett par dagar senare är det glömt och jag blir åter ifrågasatt och ockuperad.

I dag blev jag lite rädd när jag nästan svimmade efter lunch. Sedan dess mår jag väldigt dåligt på ett ospecifikt sätt. Min egen tolkning av det som hände, är att jag är dehydrerad (vätskebrist/uttorkad). Varför vet jag inte riktigt, jag förstår det inte. Så lite har jag inte druckit. Däremot så har jag timmarna efter incidenten druckit två liter vatten, samt fortsatt dricka ännu mer i kväll. Törstig! Fick märklig huvudvärk och stickningar i benen direkt efter min presyncope (förkänning svimning).  Och det sitter i. Men bättre. Behöver nog nu vila och ännu mer vätska.

Men… Vad hände egentligen?

||||| 0 I Like It! |||||

Fundering Personligt Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Det var ett tag sedan, men jag var tvungen att åter testa att gå till affären för egen maskin. Det är fortfarande jobbigt med lite obalans och yrsel, men jag är åtminstone inte rädd. Skulle jag falla kan jag ta upp mig igen. Så var nog inte fallet *ähum* tidigare.

Jag är en snabbshoppare och har så alltid varit. Dagens runda tog 24 minuter. Okej, att gå runt på Ica i en kvart kanske är lång tid, särskilt när man blir trött av fysisk ansträngning. Men jag tog lite längre tid på mig när jag hamnade framför krukväxterna. För nog var det väl dags…? Visst är jag värd en krukväxt nr 24? Urvalet var inte stort, men till slut fastnade jag för en fredskalla. Hemkommen blev jag tveksam… Har jag inte ganska fullt med krukväxter ändå i mina tre fönster? Därför blir det nog så att jag tar med mig den till jobbet i morgon där jag bara har två krukväxter i mitt fönster.

När jag stod på Ica och packade ner mina varor så gick brandlarmet. Lyckligtvis hann jag packa ner allt innan hela affären utrymdes. Om det brann visste ingen vid tillfället, och jag har sedan inget hört på några nyheter i dag, så förmodligen var det falskt larm. Där fick lite mysko människor i affären, så förmodligen är det någon av de som utlöst brandlarmet.

På tal om mysko människor… Framför mig i kön stod en… vandrande plyschkondom? En tjej som var mentalt ganska väck (droger?). Vad hon hade på sig? Typ:

Och jag som skäms för att visa mig ute i joggingbyxor. Det här var strået vassare värre. Själv hade jag jeans på mig.

||||| 0 I Like It! |||||

Kampen Multipel skleros (ms) Omvärldsbevakning Personligt Surgubbe Vardagsblogg