Minne – Sida 3

Publicerad 16 november, 2014

Det flammande korset #355

Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /var/www/jontas.com/public_html/wp-content/plugins/kk-i-like-it/kkDataBase.class.php on line 107

Det var i slutet av 90-talet som en arbetskollega gjorde mig uppmärksam gällande Diana Gabaldons böcker. Jag fick låna Främlingen och gillade det jag läste. Spänning. Historia. Komplicerade förhållanden. Häxor. Läkemedel. Sjukdomar. Våld. Men visst, i första hand en kärlekshistoria förankrad i både 1700- och 1900-tal med inslag av fantasygenrens förtecken.

Förmodligen hade jag efter Främlingen inte läst fortsättningarna, eftersom inslaget av fantasy inte var så stort. I slutet av 90-talet läste jag enbart renodlad fantasy om andra världar (inte science fiction). Men som jag nu skrivit några gånger i bloggen, så fick jag synnervsinflammation i januari 1999, blev sjukskriven, kunde bara läsa text som fanns på en bildskärm. Nätet blev räddningen för mig som så gärna ville läsa. Då var det också ganska populärt med mailinglistor eftersom nätforum egentligen inte fanns (krångligt, allmänna skript fanns inte, gratis hemsidor inkluderade inte tillgång till servern annat än att ladda upp enklare html-filer). Jag som precis före synnervsinflammationen läst Främlingen, fann Gabaldons fanclub. Där var jag ganska aktiv och hade lite diskussioner med Gabaldon själv som ibland dök upp. Det var nog detta som sporrade mig till att även köpa fortsättningarna efter Främlingen, så snart synnervsinflammationens akuta skede försvann. Och tid hade jag eftersom jag istället blev sjukskriven för ms.

Så jag läste om Främlingen (eller, originalet på engelska, Outlander), läste Slända i bärnsten, Sjöfararna och Trummornas dån. För sedan tog det stopp i utgivningen (Dianas pappa dog och hon tog några sabbatsår från skrivandet). Själv ryckte jag upp bopålarna och flyttade till Göteborg. Och Gabaldons böcker har jag lånat ut högt och lågt, några av exemplaren har jag fått tillbaka, andra inte – jag har dock köpt på mig nya upplagor då jag vill äga böckerna och ha dem stående i bokhyllan.

Nu har det gått drygt 15 år. Fortsättningarna har jag köpt men aldrig blivit färdig att läsa. Det flammande korset står i bokhyllan, oläst. Snö och aska står i bokhyllan, oläst. Som ett eko står i bokhyllan, oläst. Och snart kommer bok nr 8 (av sex, men trycket från fansen har gjort att serien bara fortsätter) på svenska.

I somras kom tv-serien Outlander där första halvan av säsong 1 visats (på amerikansk tv och på ViaPlay). Det inspirerade mig att återuppta böckerna, men eftersom det gått 15 år sedan jag läste böckerna så fick jag snällt börja om från början. Varje bok är på cirka 1000 sidor och det tar sin lilla tid att läsa igenom de 7000 sidor jag har i bokhyllan. Men det förde med sig en positiv sak – jag var tvungen att köpa läsglasögon.

Och efter denna långa inledning kommer jag äntligen fram till det jag vill ha sagt: Jag är chockad! Bok nr 4 (Trummornas dån) som jag ägt i alla femton åren… jag hade inte ens läst halva boken?! Jag var så säker… och jag visste ju vad som hände i handlingen… Min gissning är att jag blev så upptagen av flytten till Göteborg för 15 år sedan, social samvaro och (då) nya jobbet, att jag bara släppte Gabaldon även om jag alltid talat gott om böckerna. Att jag kände till vad som hände i bok 4 utan att ha läst den, beror säkerligen på att ömma modern läst och skvallrat för mig. Men jag är ändå chockad över att inte läst ut en bok jag haft i femton år.

Just nu är jag inne på bok 5 (Det flammande korset) och har inte en aning om vad som nu kommer att ske i handlingen. Jag har sedan i september försökt läsa 100 sidor varje kväll efter att jag lagt mig. Synen är fortfarande ganska dålig och det tar mig tre timmar att läsa 100 sidor, så jag hinner inte så mycket annat om kvällarna (som att titta på tv – glöm det). Jag är rädd för att komma av mig i mitt läsande och har målet att nu sträckläsa alla böcker, och då jag kommit mer än halvvägs, så verkar det inte så omöjligt. Och jag vill bli klar med böckerna så jag kan läsa de där andra böckerna som väntar (Coben, Ajvinde Lindqvist), samt få återgå till alla mina tv-serier.

I över 15 år har Claire och Jamie varit en del av mitt liv. Det känns tryggt.

0 I Like It!

Litteratur Minne Multipel skleros (ms) Personligt Teveserier Tv Vardagsblogg Viaplay

Kommentarer stängda

Publicerad 14 oktober, 2014

Händelser #320

Lyckligtvis behövde jag inte ange medicinska skäl, men på jobbet ska jag få beställa två nya bildskärmar som är större än de nuvarande två som jag har. Min syn har blivit så pass dålig. Det går inte att ändra upplösning på skärmarna eller använda sig av förstoringsinställningen då våra dataprogram är konstruerade så att information försvinner om inte specifik skärmupplösning används.
Nu har jag väntat på ögonspecialist i fyra månader. För en månad sedan fick jag ett brev om att kallelse ska skickas till mig med bokad tid inom 30 dagar. Vi har passerat det nu. Dags att ringa någonstans?
Mina gångstavar kom i dag – till ett utlämningsställe dit jag inte kan ta mig. Ska försöka lirka med hämndtjänsten om de inte kan göra en insats.
Jo, sjukgymnastiken i dag var lite lugnare eftersom jag blev så dålig fredag-lördag-söndag efter förra torsdagens träningspass. Men lugnare? Jag känner i kväll av träningsvärk igen.
Hur många månader sedan var det som jag var på företagshälsovården som skulle skriva intyg till Försäkringskassan om rehab-penning? Augusti någon gång? I dag fick jag intyget med posten. Att jag själv får skicka det till Försäkringskassan. Så längre har det inte kommit. För något som skulle börja gälla efter sommaren och där jag lämnat in önskemål om intyg i juni. Ska det behöva ta mer än ett halvår innan jag får besked från FK?
Just nu håller jag på att förbereda en students ankomst till jobbet. Placering, utrymme och arbetsplats är så problematiskt att jag håller på att skapa en extra arbetsplats inne på mitt lilla rum. Just nu jagar jag datatekniker, dator, skrivbord och stol.
Men ännu en dator lär jag inte få, så jag får göra om den bärbara datorn till stationär dator – när jag får mina bildskärmar så blir en skärm över. Jag har redan ett extra tangentbord. Och mus är beställd. Datorn är trådlös men jag har så tjock väg att ingen signal går igenom. Därför jagar jag datatekniker som ska aktivera nätuttaget i väggen som redan finns. Och den här halvvettiga arbetsplatsen ska jag använda när studenterna (som står på kö) kommer och tar min ordinarie arbetsplats. Som jag ser det kommer jag att dela rum med olika stundeter sammanhängande i tre år – åtminstone så lång tid som jag vet vi har avtal om att ta emot studenter.
Att få student tycker jag är kul. Frågan är hur kul studenterna tycker det är, att dela ett trångt rum med mig och mina två rollatorer, samt att jag ständigt får besök och sitter i telefon. Och hur mycket kan jag själv åstadkomma vid en dator när jag inte sitter ostörd? Det här kan bli spännande.
Nu när jag skapar två arbetsplatser i mitt rum så misstänker jag att jag snart får ett annat och eget rum, och att någon annan ordinarie får mitt rum och student. Tja… Under de fjorton år jag arbetat på samma ställe, så har jag flyttat runt och suttit på 10 olika rum. Så det är väl dags igen…
Dagen har varit händelserik, men det jag ändå mest minns av dagen är ett oväntat möte. En arbetskamrat jag inte träffat på 12 år och som jag tidigare arbetat väldigt nära. Vi hann bara prata ett par minuter, men det minner mig om en mer bekymmerslös tid som var lite roligare. Sådana påminnelser behöver jag.

0 I Like It!

Blogg Dravel Hälso- och sjukvård Kampen Minne Multipel skleros (ms) Personligt Teknik Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 23 september, 2014

Frihet och tvång #297

Affektionsvärde är ett begrepp som gör mig konfunderad.

Som vanligt (?) pratade jag med ömma modern, eller om det var hon som pratade med mig. Hon har börjat ta upp samma sak till diskussion varje gång vi ringer varandra. Min fars dödsbo.

Det var i januari 2006 som min far dog (lung- och levercancer). Jag kunde inte vara med vid utrensningen av hans lägenhet eftersom jag var tvungen att arbeta och saknade kattvakt. Modern och moster tömde lägenheten åt mig och jag kunde per telefon ge direktiv om vad som skulle kastas eller skänkas bort. Men där var väldigt mycket som var frågetecken och som modern stuvade undan hemma hos sig med syftet att jag skulle resa ner och gå igenom det hela i lugn och ro. Problemet med det är att jag under dessa snart nio år bara varit ”hemma” en gång eftersom jag inte fysiskt kan förflytta mig dessa 30 mil. Dessutom finns där inget jag vill behålla eftersom jag 1) inte kan få det transporterat hem till mig, och 2) då jag inte har ens har plats med det jag själv äger och har. Jag kommer inte ens in i min egen ”klädkammare”. Där 90 % kan gå i soporna men som jag själv inte kan släpa ut till soprummet.

Men när modern ringer har hon alltid en ny fråga. Hon har hittat någon av de lådor som hon stuvat undan åt mig och frågar vad hon ska göra med den och den grejen. Mitt standardsvar är ”släng”. Det har ingen betydelse vad det handlar om. I kväll rörde det sig visst om någon typ av… jag vet inte ens vad det heter, men en typ av militära emblem/medaljer. Förmodligen något min far fått när han gjorde lumpen som pansarförare, men det kan knappast vara något av egentligt värde eftersom han aldrig varit i krig (annat än at han flydde från ett som 2-åring). Jag är totalt ointresserad. ”Men affektionsvärdet”, sa ömma modern.

I min värld existerar inte affektionsvärde eller nostalgi. Det är därför jag själv vantrivs så fruktansvärt av att ha en massa skit hemma. För som jag sa till modern; det enda affektionsvärde jag kan känna är över min säng, min soffa, min tv och min dator.

Jag gillar inte heller det där med att saker går i arv. Kanske det kan vara kul när man själv har efterlevande, men jag har inte barn. Så varför ska jag sitta på en hög av skit som aldrig någon kommer att sätta värde på? Min fars saker hade ett värde för honom när han levde. Jag är inte intresserad av hans skolbetyg eller gamla släktfoton på människor som jag aldrig träffat eller ens hört talas om.

Min far (liksom min mor) var (är) samlare. Inget får slängas. Aldrig någonsin slängas. Jag är tvärtom – bort med skiten! Även om jag själv också var en samlare fram tills jag flyttade till Göteborg och kunde frigöra mig även känslomässigt från ting. Det jag har i min ägo är den rock som min far hade på sig när han kom till Sverige som finskt krigsbarn, plus den lapp han då hade runt halsen (de var bagage). Som kuriosa är det kul att berätta om, men jag sliter inte fram rocken och visar upp den för folk. Jag sitter heller inte i min ensamhet på kvällarna och stryker med handen över rocken och beklagar min fars öde som finskt krigsbarn. Det vore patetiskt och ger heller inget mervärde till varken tingen eller mig.

Jag vill inte leva i någon annans minnen och liv. Är jag en hemsk och dålig person bara för att jag är pragmatisk? Själv tycker jag inte det, för det handlar också om min mentala överlevnad. Som jag tror jag berättat tidigare, så ringde en äldre bekant till mig när min far precis dött och var starkt kritisk till att jag inte tömde min egen bostad och flyttade in i min fars dödsbo och lägenhet. På allvar. Hon var av den bestämda åsikten att det var en sons skyldighet. För att hedra minnet av min far. Men då skulle jag förlorat min identitet och, faktiskt, mening.

Åh, men vill jag inte ha något som en minne av min far? Nej, det är en fråga som inte är motiverad. Jag behöver ingen sak (dött ting) för att minnas min far eller känna släktskap med honom. Ställer man frågan så som jag skriver den, så förutsätter det indirekt att jag behöver något som symboliserar honom då jag omöjligt kan relatera till honom utan en minnessak. Det vore väldigt märkligt.

Men i dödsboet fanns också sådant som var mina ägodelar som barn. Nej, inte ens det har något affektionsvärde. Släng! Har inte haft användning för, eller saknat, något de senaste fem åren så är min inställning att där inte föreligger något behov av att ha det kvar i sin ägo. Som sagt, säng, soffa, tv och dator. Det är den enda ting jag har glädje av även om inte ett behov föreligger. Märkligt nog så klarar sig de flesta människor i världen utan ägodelar. För många kanske för lite ägodelar.

För mig är saker ett tvång som begränsar min fysiska, men framförallt mentala, frihet. Jag vill inte känna mig bunden, jag vill vara fri.

0 I Like It!

Fotografi Minne Övertygelse Personligt Självinsikt Vardagsblogg

4 kommentarer

Publicerad 15 september, 2014

En härlig tid #288

Den 15 september.

Den 15 september 1999 hade jag i ett drygt halvår haft ms. När jag läser min blogg från den dagen beskriver jag hur förolämpad jag blev av att höra ”men du ser ju pigg ut” när någon förstod att jag hade ms. Just då gick jag med kryckor och var ganska trött och påverkad av årets alla återkommande skov och jag hade ännu inte fått påbörja någon behandling. Om jag inte minns fel så var jag sjukskriven, eller möjligen börjat arbeta 25 %. Jag var väldigt osäker på hur min ms skulle utvecklas, om jag skulle kunna återgå i arbete på heltid, om rullstol väntade. Därför var jag också ganska angelägen om att finna en ny bostad, helst en marklägenhet, eftersom lilla Kristianstad med sina hyreshus antingen saknade hiss, eller hade en trappa upp till en hiss. Jag åkte runt mycket för att se vart dessa marklägenheter fanns och vart jag skulle ringa för att hamna i bostadskö. Jag kände mig väldigt fjättrad vid min ms och ovissheten om utvecklingen. På ett sätt var jag på väg att ge upp och falla till föga för min sjukdom och de eventuella problem som skulle kunna dyka upp på vägen. Men just den 15 september 1999 var en dag av både glädje och sorg. Det roliga var att jag på kvällen var ute med alla mina arbetskamrater, för jag hade mer eller mindre i ett halvår varit isolerad. Det som var mindre roligt var att det rörde sig om en avtackning, där en nära kollega skulle sluta och flytta (cirka 8 mil) då hon funnit kärleken. För att ingen ska missförstå – ja, en nära kollega som jag kunde prata med, och jag hade hejat på henne att gå vidare med sin nyfunna kärlek. För hennes skull var jag väldigt glad även om det innebar att jag förlorade en nära arbetskamrat. Och i dag är det 15 år sedan.

Men…

Den 15 september 2000, ett år senare och i dag fjorton år sedan, var min situation en annan. Jag packade. Flyttlådor. Glöm allt ovan med att jag fallit till föga för ms! Jag var inte på väg till någon marklägenhet i lilla Kristianstad. Det här var sista dagen i Kristianstad, ja Skåne överhuvudtaget! Det här var en fredag och på lördagen skulle jag flytta 30 mil till Göteborg. Lägenheten var uppsagd, jobbet hade jag sagt upp, ny lägenhet väntade i Göteborg men något jobb fanns inte i sikte. Tänk så mycket saker och ting kan ändras på ett år! Vid det här laget hade jag börjat medicinera med bromsmedicin, gick med en krycka eller helt utan. Och tryggheten jag känt på jobbet var som bortblåst – det betydde inget. Jag sökte inte längre trygghet. Jag vågade göra något väldigt oväntat. Och det hade jag gjort oavsett ms eller inte.

Vad hände det där året mellan 1999 och 2000? Jag tror att jag blev trött på att vara ms. Jag ville ha förändring. Jag hade också varit väldigt mycket och länge sjukskriven. Det som också inträffat var att jag hittade ut på nätet med blogg (nätdagbok) och fått väldigt mycket nätvänner. Det tillsammans gjorde att jag bestämde mig för att våga. Och varför Göteborg? En stad som jag aldrig tidigare ens besök? Tja, jag hade nätvänner här (då) som också fungerade som ett skyddsnät. Trots svår bostadsbrist och arbetslöshet, så såg jag aldrig några begränsningar. Bostad fixade jag på en vecka genom att bara ringa en hyresvärd. Jobb fick jag också genom att bara ringa ett samtal efter att jag bott i Göteborg i en vecka. Och nya jobbet kunde jag börja redan efter ytterligare en vecka. Så här fjorton år senare… Jag är kvar på samma arbetsplats. Men har flyttat till annan lägenhet (för åtta år sedan).

Natt och dag, skillnaden mellan 1999 och 2000 är som natt och dag. Och en rejäl boost. Jag behövde detta.

Så här fjorton år senare – ångrar jag mig? Nej, det här är det bästa jag någonsin gjort. Det enda som tillkommit är lite ångest över att just på grund av ms inte kunna åka hem och hälsa på. Vill jag flytta tillbaka? Jag funderar på det, om man säger så. Men det känns inte lockande.

Det jag däremot kan sakna är den där sorglösheten som infann sig när jag bestämde mig för att bara lämna allt för Göteborg utan att ha något att komma till. Och jag sparkar mig själv mentalt varje gång jag skriver om min ms här i bloggen. För jag är inte så fokuserad kring ms som det kan verka. Det har mest bara blivit ett signum för bloggen då jag blivit så försiktig med vad jag bloggar om. Bränt barn skyr elden. Jag vill blogga. Men jag har inget annat jag ”vågar” blogga om. Så där har jag blivit lite patetisk.

Men förändringar är kul, särskilt när man gör något som är väldigt oväntat för ens karaktär. Och i morgon är det fjorton år sedan flyttlasset gick till Göteborg. Varför jag uppmärksammar det? Jo, det är nu liksom då helt underbara höstdagar med mycket sol, skiftningar i trädkronorna, klarblå himmel och sval luft med kalla morgnar. Det påminner så mycket om lyckan jag kände 2000. För jag känner fortfarande samma lycka och kärlek till livet.

0 I Like It!

Minne

Kommentarer stängda

Publicerad 7 augusti, 2014

Farbror stor näsa #245

När jag var riktigt liten, så fanns det ingen vårdcentral att gå till. Istället var det provinsialläkaren som gällde i byn. Märkligt nog minns jag en händelse där jag inte vet hur gammal jag var. När börjar man prata? I vilket fall som helst hade jag en envis förkylning med hosta och skulle få träffa doktor Holmqvist. Ute i väntrummet satt jag i min fars knä. Det var där jag såg en medpatient. Jag var fascinerad. ”Farbror stor näsa” var det enda jag upprepade om och om igen. ”Tyst, unge!”, sa min far som skämdes över mitt oförskämda uppförande. (Farbrorn hade en väldigt stor köttig näsa, så mitt konstaterande var korrekt).

Varför jag kom tänka på denna anekdot? Säg det…

Något helt annat. Lite chockad upptäckte jag i natt en bild i mitt Facebook-flöde. En naken karl! Chocken berodde mest på att någon vågade lägga ut en sådan bild på Facebook som är kända för att censurera det mesta som i deras värld är stötande. Åtminstone tidigare hade de nära på autocensur där bilder av grisar försvann då de visade för mycket hud. I dag måste någon gör en anmälan om olämpligt innehåll och då är det inte bara en bild som kan försvinna – ett helt konto kan gå upp i rök. (Däremot går det bra att skriva kränkande saker på FB?).

Jag var tvungen att ta en skärmdump. För hur länge skulle en sådan här bild tillåtas ligga uppe?

Mycket riktigt, när jag kollade en timme senare så var bilden borttagen.

Det som är lite kul är också att bilden är av dålig kvalitet, även om man kan se att killen förmodligen är mer en grower än en shower. Shower or grower.

Men tre timmar senare var bilden tillbaka på Facebook, om än något modifierad.

FARBROR STOR NÄSA!

0 I Like It!

Bild Blogg Dumheter Minne

Kommentarer stängda

Publicerad 28 juni, 2014

Peak #200

Så här 24 år senare blir jag fortfarande väldigt ledsen när jag hör signaturmelodin (till eftertexterna). Den gör något med en.

Twin Peaks följde jag slaviskt och såg samma avsnitt minst tre gånger per vecka. På svensk, norsk och dansk tv. Den har sedan gått i repris på flera svenska kanaler, och man kan i dag se den på Netflix. Men det är inget jag kommer att göra. Däremot hade jag gärna sett en fortsättning 25 år senare. Där finns mycket mer att berätta. Serien borde aldrig lagts ner med så många obesvarade frågor.

0 I Like It!

Blogg Minne Musik Netflix Teveserier Tv

Kommentarer stängda

Publicerad 19 juni, 2014

Living on the edge #190

Den 7 november 2012. Det var när jag senast var förkyld. Ja, jag klarade mig nästan i två år. Förmodligen är det därför jag varit yr i ett par dagar. I dag fullständigt bara hoppade det halsonda på mig. Någon timme senare har jag blivit snuvig och känner mig febrig (har säkert inte feber – bara känslan). Och morgonen började med att jag fick migrän (igen).

Förkylning är något jag drabbats hårt av i hela mitt liv. Under skolåren var jag konstant förkyld och hemma. Till och med när vi kommer upp till åren som yrkesverksam. Alltid förkyld och fick emellanåt stanna hemma på grund av det. Och så plötsligt…

December 1998 fick jag en fruktansvärd influensa som teoretiskt sett däckade mig. Tyvärr var jag tvungen att arbeta då jag ersatte många jullediga på jobbet. Straffet för det? Början på ms – jag tror att det var detta som triggade igång en latent ms. Jag vilade aldrig. Och jag borde ju lärt mig – några år tidigare arbetade jag också under en (vanlig) förkylning, med följden att jag hamnade på hjärtintensiven då jag fick perikardit (jag fick 0,5 liter vätska mellan hinna och hjärtmuskel) och jag hade en vilopuls på 220 slag per minut.

Fördelen med ms har jag nu erfarit i över 15 år. Jag blir väldigt, väldigt sällan infekterad. Mitt immunförsvar är enormt starkt vilket är ms; alla ms-relaterade besvär beror på att mitt starka immunförsvar attackerar min lekamen (enkelt uttryckt, orkar inte förklara myelin, plack och så vidare).

Nackdelen är alltså när jag väl får en infektion som en förkylning. Jag känner mig inte ”bara” förkyld, utan det förstärker känslan av alla ms-problem – även de som inte är aktuella men som funnits. En risk är också att min grundsjukdom ms förvärras av en infektion. Därför är det alltid lite otäckt att bli förkyld – för jag vet inte om det blir mer än en förkylning av det hela.

Kan jag vila? Nej! Som vanligt ersätter jag sommarledigt folk på jobbet. Jag varken kan eller får vara hemma.

Ja, det är farligt när jag blir förkyld. Ja, det är farligt när jag måste arbeta och är förkyld.

0 I Like It!

Blogg Hälsohistoria Kampen Minne Multipel skleros (ms) Personligt Självinsikt Vardagsblogg

2 kommentarer

Publicerad 29 maj, 2014

Bloggarkiv (165)

Det går långsamt framåt vad gäller att sammanställa hela bloggens alla år. Man kan undra varför jag någonsin tagit bort flera år när jag nu ändå får sådant jobb med att samla ihop allt igen? Men bloggen har aldrig varit linjär eller konstant.

Första åren hade jag inget bloggskript, utan knackade gammal hederlig html. Och dessa filer flyttade jag runt mellan olika gratisdomäner som ibland försvann eller som inte tillhandahöll tillräckligt med utrymme. Det var först för tio år sedan som jag köpte egen domän och installerade bloggskript. Och innan dess hann jag göra ett uppehåll på två månader också, så jag har inte dagliga anteckningar från 1999 utan avbrott. Senare har jag vid två tillfällen slutat blogga och tagit bort bloggen – eller rättare sagt databaserna/skripten – utan att spara databaserna. Och för något år sedan raderade jag allt eftersom jag var så trött på min ständiga upprepning och särskilda fokusering på sjukdom. Och så är där det där problemet med att jag bytt plattform för bloggen och skripten/databaserna var inte kompatibla.

Egentligen har jag inte raderat någonting. Jag har faktiskt ett komplett bloggarkiv, men väldigt utspritt bland mina säkerhetskopior. Och inte som (sagt) databasinformation. Istället har jag en del som html, en annan del som Word, en annan del som pdf, en del på gamlasynder.info och en del i nuvarande blogg.

Frågan är bara vad jag ska göra när jag sammanställt det totala bloggarkivet? Ska jag lägga ut det här? Samla allt i ny blogg? Lägga det på annan domän? Korrigera i texterna? Jag vet inte. Det går att lägga hur mycket tid som helst på detta och då lär jag aldrig komma till skott med något.

Jag har inte gillat min blogg på senare år. Cirka 2010-2012 skrev jag bara om sjukdom. Sedan 2013 skriver jag bara om arbete. Det är därför jag saknar mitt arkiv samlat då det som helhet ger en mer komplett bild av vad jag skriver om. Och om någon läser gamla arkiverade anteckningar? Nej, jag tror inte det. Det är väl mer en mental grej att själv känna att det finns en helhet och att den är samlad.

0 I Like It!

Blogg Dravel Minne Vardagsblogg

#blogg100

En kommentar

Publicerad 29 maj, 2014

Boende (164)

Hur många folkbokförda adresser har jag bott på? Nio, tror jag. Nuvarande adress har jag bott på sedan åtta år tillbaka vilket gör att den kommer på andraplats vad gäller att ha bott länge på en adress. Som längst har jag bott på en adress i tolv år, kortast tid nio månader.

Det är inte på något sätt ett rekord i antalet flyttar på 44 år, men tillräckligt för att jag inte ska veta i vilken av bostäderna jag befinner mig i om jag sluter ögonen. Utan det visuella intrycket är jag lost. Fullständigt.

Och jag drömmer väldigt mycket om tidigare bostäder. Den känsla jag har i drömmen avspeglar också vad jag kände när jag bodde ”där”. Barndomshemmet; ångest. Nästsista lägenheten i Kristianstad; övervakad. De månader jag bodde i centrala Kristianstad; förvirring. Övriga sex bostäder drömmer jag inte om, men kan vara tillbaka där direkt om jag blundar.

Ibland funderar jag på att flytta en tionde gång. Men orka! Det enda jag är missnöjd beträffande nuvarande bostad, är att jag gärna hade haft en trea. Varför? Ingen anledning alls. För det handlar inte om att jag har för få rum, utan problemet är snarare layouten. Små rum. Väldigt mycket dörrar. Onödiga extrautrymmen (varför ska jag ha två hallar i en tvåa som bara har en ytterdörr?).

Ändå har jag nog aldrig bott bättre än vad jag gör nu om man ser till läge och kostnad. Om jag bara kunde få den där inglasningen av balkongen.

0 I Like It!

Blogg Dravel Fundering Minne Personligt

#blogg100

Kommentarer stängda

Publicerad 21 maj, 2014

Datormatrisen (155)

Det tog tio timmar att säkerhetskopiera alla filer jag har på datorn hemma. Av någon märklig anledning så tar det längre och längre tid trots snabbare datorer. Kan det bero på att jag sparat filer nu i 18 år? Och, ja -jag tar kopia på kopian plus allt det nytillagda. Så jag multiplicerar själv alla filer i det oändliga varje gång jag gör en säkerhetskopia. Så är det när man inte har riktigt koll på läget. Jag skulle tro att min första dagbok från 1999 finns i minst 100 säkerhetskopior.

På tal om 1999. Jag har i dag tagit mig tiden att också se om Matrix (från 1999). Filmen har nu 15 år på nacken och ett tag var jag ganska trött på den. Men varje gång inser jag djupet, upptäcker något nytt. Manuset är verkligen genomtänkt och filmen har inte åldrats trots sina år. Snarare är det så att jag åldrats. Det jag lade märke till lite extra i dag, är rinnande vatten. Fönsterputsarna där vattnet rinner längs fönsterrutorna. Vattensprinkler som gör att vatten forsar. Och själva Matrix-kodningen – de där gröna tecknen på svart bakgrund – som också rör sig som rinnande vatten nedåt. Det är genomgående. Jag noterade också att hela filmen har grönt filter över sig eftersom färgen symboliserar Matrix. Och alla passager om Alice i Underlandet. Förutom att Neo ska följa den vita kaninen, så är där väldigt mycket speglar och avspeglingar. Neo syns ofta väldigt klart som avspegling i Morpheus solglasögon. Och att bli visad dörrar att själv gå igenom. En sak som var både bra och dåligt med dagens återseende, var HD. Skarpare bild med HD, men man såg också tydligare allas hudstatus.

Netflix… Funderar på om jag också ska se del 2 och 3 av Matrix. Självklart har jag sett de delarna också, men aldrig sammanhängande från början till slut.

0 I Like It!

Blogg Film Minne Netflix Tv Vardagsblogg

#blogg100

Kommentarer stängda

Kategori: <span>Minne</span>