Minne – Sida 9

Publicerad 9 december, 2012

Rött – olust

Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /var/www/jontas.com/public_html/wp-content/plugins/kk-i-like-it/kkDataBase.class.php on line 107

I en vecka har jag tänkt en hel del på min far. Jag gör alltid det vid den här tiden på året. Anledning:

Min röda adventsstjärna. För sju år sedan hade jag den i sovrummet (aldrig) och hade den tänd nätterna igenom. Telefonen brukade ringa nattetid och detta var lagom sken för att jag skulle kunna orientera mig och finna telefonen.

Jag har funderat på att sammanställa alla blogginlägg jag gjort om min far, från då för sju år sedan. Det hände så mycket, jag skrev ner allting, och nu kommer jag inte ihåg så mycket.

Jag känner mig ganska låg när jag tänker på min far. I helgen har jag läst Johan Theorins Blodläge och relationen mellan Per och Jerry påminde mycket om min krystade relation med min egen far. Det spädde på olustkänslan.

Varför jag associerar adventsstjärnan så starkt med min far? Det var kring Lucia 2005 som han blev så sjuk. Perforerad tarm. Akut operation. Levercancer. Metastaser. Lungcancer. Två månader senare var han död. Men vid den här tiden för sju år sedan fick jag mycket samtal nattetid. Min far som ringde från sjukhussängen när han hade dödsångest och kände sig ensam. Vårdpersonal för att berätta att åkte mellan olika avdelningar då något nytt inträffat. Läkare jag kände som ringde för att ge mig äkta ”inside information”.

Och den där förbannade adventsstjärnan som kändes illavarslande varje gång jag vaknade av att telefonen ringde.

Men Blodläge är en bra bok. Johan Theorin kan sitt hantverk.

Helgen har varit lugn. Brukar jag sova mycket i vanliga fall så gjorde jag det desto mer den här helgen. Jag har sett alla filmer och tv-boxen jag fick i onsdags. Och så hörde jag att min kusin åter är i Afganistan och krigar.

Ny vecka. Några dagar där jag får vara social och skingra lite jobbiga tankar. Sedan går jag på julsemester. Ett par veckor för tidigt, men jag har inte tid sen.

0 I Like It!

Blogg Litteratur Minne Privat Teveserier Tv Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 5 december, 2012

Kaoset i snökaos

Vem har fått mest problem med snön? Stockholm eller Göteborg? Pest eller kolera? Nej, det går inte att jämföra, då olika problem uppstår oavsett hur mycket eller hur lite snö som kommit. Nu kan jag bara prata för egen del, om hur det är i Göteborg.

Först på tredje dygnet av snöfall nonstop, så fann man fram plogbilarna i morse. Men jag har inte varit ute i trafiken i dag, så jag vet inte hur det varit. Måndag och tisdag har jag dock en del erfarenhet av. Måndagen har jag redan glömt och tisdagen skrev jag (väl?) om i går.

Det är helt sanslöst att jag i går fick stå och vänta på min taxibil/flärdtjänsten i en hel timme. Trots allt har det inte kommit mer än 15-20 cm. Ändå ställer det till problem, och det handlar inte bara om bristen på plogförsedda bilar.

Framkomligheten i Göteborg är just nu obefintlig, och det innan ens snön kom. Finns det tre körfält så får bara ett användas av bilister, då körfält 2 är till för vägarbets personal och maskiner. Körfält 3 är uppgrävt då där ska bli bussfil. Är där två körfält, är ett för bilister, det andra grävs upp för att bli bussfil. Är där bara ett körfält så får man köra sicksack med mötande bilar, då körfältet ska breddas för att få plats med bussfil. Allt på grund av trängselskatten som ska införas vid årsskiftet.
Göteborg har många backar, eller snarare sluttningar. Bussar står bara och slirar, kommer inte uppför sluttningarna. Bussarna ställer sig då på snedden över alla körfält och blockerar all trafik. Spårvagnarna kan inte köra på grund av isbildning i rälsen med långa spårvagnsköer som resultat, och blockar då ibland korsande vägar för bilister.
När snön kom vågade få åka kollektivt, för den fungerar inte i Göteborg. Alltså tog folk bilen. På oplogade gator och ½-1 körfält, skulle alltså nu alla – bilar och bussar slira runt i snön med slitna sommardäck. Kan det bli annat än kaos?

Jag tror inte på trängselskatt. Jag tror inte att kollektivtrafiken får så värst många fler resenärer. För där är alltid någonting som strular med kollektivtrafiken. Skillnaden kommer att vara att samma antal bilar nu ska samsas i färre körfält samtidigt som där glest kommer att gå tomma bussar i de nya bussfilerna.

Största problemet ser jag med färdtjänsten. Som jag tidigare vid flera tillfällen (om och om och om igen) påtalat här i min blogg, så är färdtjänst enligt lag jämställt med kollektivtrafik. Men i Göteborg har man bestämt att färdtjänst inte får köra i bussfiler, för då plötsligt är inte färdtjänst kollektivtrafik. Med tanke på den ökade trängseln i vanliga bilfiler, så kommer det i praktiken innebära mindre tillgängliga färdtjänstbilar och längre restider. Färdtjänsten slipper inte undan trängselskatt, eller rättare sagt – taxichaufförerna som kör färdtjänst äger sina bilar och får själva betala trängselskatt. Värst är det för de åkare som äger mer än en bil. Det blir svindyrt för dem och kommunen betalar utefter hur många resenärer de kör. Men de kommer att köra färre eftersom de inte hinner med så många då de mesta av tiden kommer att stå i bilköer eftersom bussfilerna ska vara fredade.

Så detta att jag fick vänta en timme längre än avtalad tid med färdtjänsten, tror jag kommer att bli min vardag. Snön har bara gett en hint om det kaos som kommer att uppstå vid trängselskatt. Eller – snön gjorde nog ingen större skillnad. Annat än att det tog chauffören i går en timme att köra ett par kilometer genom stan – på öppen fyr-filsled där man inte gör bussfil.

Det är med oro jag tänker på morgondagens resa till jobbet. Hur många timmar för sent ska jag komma i morgon? Behöver jag stå ute i snöstorm i en timme och vänta på bil? Hur mycket mer klarar mina ben av att stå? Att man har färdtjänst beror uteslutande på sjukdom/handikapp. Och då vill man bara att bilarna ska fungera som tänkt.

Kommer det mer snö än så här, så bryr jag mig inte. Jag tror inte det kan bli värre vad gäller trafiken. Nästa steg är nämligen att alla gator stängs av och att inga bilar får vistas ute. På ett sätt är det bättre, för då behöver man inte kämpa med att försöka ta sig någonstans – då är det sjukskrivning som gäller. Det enda som skulle kunna bli bekymmersamt i snökaos, är om strömmen går en längre tid. Har jag mat som jag kan äta utan att jag behöver el för att tillaga/värma? Har jag laddat mina batterier i mobil och dator så jag inte blir totalt avskuren från omvärlden (nej, det har jag inte)? Har jag ljus och varma täcken (ja, det har jag)? Är jag redo för allt som vädermässigt kan drabba min tillvaro? Nej, det är nog inte snön i sig som jag behöver oroa mig för. Det jag ska oroa mig för (för att förbereda mig) är hur jag fysiskt mår. Risken är dessutom värre beträffande att vattennivån stiger i älven, och det är Vänerns fel. Drunkning verkar vara värre än snön.

Ändå är det märkligt hur mycket stryk infrastrukturen alltid tar varje vinter när det kommer snö. Kommer det mycket snö på en gång, förstår jag att det kan vara svårt att mota den. Och i andra fall är det väl så att vi (främst kommun) köper tjänster där andra ska utföra arbetet med snöröjning och så vidare. Och lägsta anbudet vann, så vi kan glömma det där med service. Vi är snåla och får det vi betalat för, men inte mer än så. Och faktiskt – med det är jag nöjd. För skattemedel ska räcka till mycket och det är löjligt att budgetera i förväg för något som vi inte vet om det inträffar – som snökaos. Vissa vintrar snöar det inte alls.

Oavsett vad man har för definition av snökaos, så vet jag att det kan vara värre än hur det är i dag. Jag minns 70-talet i Skåne (egenupplevt) när det kom metervis med snö där snödjupen på sina håll var lika djupt som hus var höga. Och hur ingen kunde ta sig till eller från sina arbeten. Och hur bandvagnar fick köra runt på Österlen. Men jag bodde inte i Göteborg den vintern på 90-talet då trafiken stod stilla och folk bara kunde ta sig fram i snön genom att köra skidor.

Så än så länge finns det egentligen inget att klaga på – bara att gnälla på. Snön kan vi inget göra åt – den kommer oavsett vad vi tycker. Och självklart ställer det till problem, men allt brukar ordna sig ändå. Men det är besvärligt och det är gnälligt. Värst av alla är jag på att gnälla. I’m a man – hear me whine!

Om jag ska säga något mer om dagen…

Äntligen fick jag tag i stearinljus! Min adventsljusstake har varit tom på ljus. Jag har letat och jagat ljus, men fick i dag tag i fyra små stearinljus. Dessa fyra ljus kostade 60 kr. Skandal!
Äntligen fick jag mina filmer som kommit till fel postombud två gånger innan de i dag kom rätt! Så jag har i kväll hunnit med 3 avsnitt United States of Tara och filmen The Others.

0 I Like It!

Kampen Minne Omvärldsbevakning Övertygelse Personligt Surgubbe Teveserier Tv Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 1 december, 2012

2004

Sitter och läser i mitt omfattande dagboksarkiv och upptäcker ett par saker när jag läser 2004 års blogg…

Ett tecken på att man blivit vuxen är när man inte ändrar datorns upplösning, inte ändrar fönsterfärg och utseende, samt inte har någon skrivbordsbild. Jag blev vuxen för typ 2-3 år sedan. Det viktigaste med en dator är att den 1) fungerar och 2) har rätt program.

Jag har inte haft hål i tänderna sedan 1997. Det är något jag fortfarande inte vant mig vid eftersom jag alltid hade 3-6 hål varje år att laga i skolåldern. Numera är det bara rotfyllningar som gäller (har tre) och utbyte av trasiga plomber.

Något jag totalt glömt är att jag suttit med i manligt nätverk på jobbet. Vad hände med det nätverket? Det lustiga är att jag nu börjar återfå minnet av det efter att ha läst om det. Och plötsligt lägger jag ihop ett och ett. För ett par månader sedan träffade jag en manlig sjuksköterska som är chef. Jag kände igen honom men kunde inte placera varifrån… Manligt nätverk! Jag tror det var han som för åtta år sedan sa ”man måste anstränga sig som man inom sjukvården att inte avancera”. Han har inte ansträngt sig. Och jag kände inte igen mig i det uttalandet då, och inte nu heller. För jag kämpar. Inte så mycket för att avancera, men för att få hävda min rätt, min person och min kompetens. Jag blev under så många år illa bemött och det sitter delvis i ännu. Ibland när jag fortfarande hör ”vi kan inte ge dig mer i lön, för då kommer dina kvinnliga kollegor att klaga då de också vill ha mer i lön”, så kan jag bemöta det. Med ”enligt kollektivavtalet så ska lönen vara individuell och inte jämföras med någon annans”. Jag behöver inte kämpa lika hårt som tidigare, men kämpa måste jag. Om det borde jag återkomma till en annan dag.

Men något mer att säga har jag inte i dag.

0 I Like It!

Dravel Minne

Kommentarer stängda

Publicerad 4 november, 2012

Fyra åren

Ibland är det ganska intressant att läsa gamla blogginlägg. Jag glömmer väldigt fort situationer som varit. Det jag precis upptäckte är att jag december 2008 inte hade något att göra på mitt jobb. Åtminstone skrev jag så då. Varför det var så hade jag inte skrivit, men jag minns när jag läser blogginlägget. Jag fick efter fyra år lämna tillbaka mina arbetsuppgifter till kollega som varit långtidssjukskriven. Mina tidigare arbetsuppgifter kunde jag inte återgå till eftersom min tjänst ersatts av annan person. Eftersom jag blir galen av att inte ha något att göra, så anmälde jag mig att vara till förfogande på arbetsplatsen. Men jag fick inga andra arbetsuppgifter. Jag hade mitt bord, min stol och min arbetstid – men absolut ingenting att göra!

Det gick några månader, sedan tog jag för mig. Jag roffade åt mig nya arbetsuppgifter, vilket låter lite dramatiskt. På ett sätt var det dramatiskt, för jag bestämde mig för att hoppa in på en vakant tjänst som uppstått något år innan när en kollega dog.

Och där satt jag något år. Jag hade väl att göra men det blev enformigt. Jag blir inte bara galen av att inte ha några arbetsuppgifter, jag blir också galen av att utföra ett monotont arbete där jag inte får någon stimulans. Därför har jag under årens lopp sedan tagit på mig mer och mer arbete som ingen annan varit intresserad av eller haft kompetensen till. Sedan ett par år har min tjänst omvandlats till att innehålla enbart de saker jag tagit på mig. Jag har helt enkelt uppfunnit en ny tjänst som inte fanns. Det är lite så jag fungerar. Jag behöver väldigt mycket stimulans. Kanske det handlar om att jag behöver mental stimulans desto mer när jag rent fysiskt inte kan vara så aktiv.

Men jag känner en viss grad av oro. Förutom att jag kanske har för mycket att göra, så är jag rädd att komma till den punkt där jag känner att jag behöver utvecklas ännu mer. För vad är nästa steg då?

0 I Like It!

Dravel Minne Självinsikt

Kommentarer stängda

Publicerad 2 november, 2012

HTLV III

Ärligt talat så är detta inlägg en upprepning av något jag skrivit om under många år den 1 december när det är Internationella aidsdagen. Och ärligt talat så är det svårt att lägga in känsla i det jag skriver, även om det på ett personligt plan berör mig otroligt mycket.

När HTLV III blev den där förkortningen som man var tvungen att lära sig, var det tidigt 80-tal. Trots att 30 år gått så minns jag en hel del av hur jag upplevde det i tonåren.

Jag är lite osäker på exakta årtalet, men jag förutsätter att det var våren 1984 när jag var 13/14 år gammal. Hur jag kan vara så säker? Jo, jag gick på högstadiet. Jag gick i sjuan. Skolan var nybyggd och de tre parallellklasserna blev kallade till uppehållsrummet som ännu var så nytt att möbler saknades. Möblerna kom inte förrän jag började i åttan.

Jo, jag och alla mina klasskamrater fick sitta på golvet i uppehållsrummet. Sammankallande var skolläkaren (distriktsläkare) och skolsköterskan. De skulle informera oss om den nya fruktansvärda sjukdomen som vi alla skulle dö av. I princip var det så man uttryckte sig. Det var då ännu väldigt oklart på vilket sätt sjukdomen smittade, men man misstänkte ändå någon form av blodsmitta men trodde också att den möjligen var luftburen. Vi skulle till exempel undvika följane:

1) Prata inte med ”fula gubbar”, för de har aids och det smittade om man kom för nära.

2) Handskakning, kramar, pussar, petting och sex ger smitta.

3) Husflugor och mygg är direkt dödliga.

Jag vet inte, men… Hur ska man som tonåring förhålla sig till sådan här skrämselpropaganda? Särskilt om man plötsligt börjat upptäcka sin egen och andras sexualitet? Själv blev jag skräckslagen. Några kunde slå det ifrån sig, några bröt ihop totalt. Själv blev jag bara handlingsförlamad, eller hur jag ska uttrycka det. Några år tidigare var där kärnkraftspropagandan som sa att vi alla skulle dö i av strålning. Jag bar på väldigt mycket skräck och rädsla rent generellt, något som också om att öka under de kommande åren.

För på 80-talet var där också u-137 och Kalla kriget. Och Berlinmurens fall. Palmemordet. Tjernobyl. Och mycket mer. Hela 80-talet var väldigt mycket känslomässiga trauman för mig. Det var också på 80-talet jag mordhotades av min egen far och fly mitt hem för att aldrig komma tillbaka. Ett katastrofalt årtioende med andra ord. Och i grundskolan var jag otroligt psykiskt mobbad.

För att återgå till HTLV III/hiv och aids; Det var verkligen domedagskänsla vad gäller ”informationen” vi fick initialt. Vi som följde Dynastin på tv fick också veta att ”Krystle” var rädd för att ha blivit smittad av Rock Hudson som dog i aids. De hade pussats och han var homofil! Jag vet inte, men jag tror faktiskt aldrig att jag hörde orden bög eller homosexuell förrän på 90-talet. Man sa homofil vad jag kan minnas. Inte i media kanske, men när man lyssna till vad människor sa i min omgivning.

Jag minns också den där rabiata kvinnliga doktorn (vars namn jag förträngt) som förespråkade tvångstestning av alla där positiva skulle hamna i koloni på Gotland. Sedan var det diskussion om bastuklubbar som jag inte förstod någonting av. Bastu är ju finskt? Varför skulle det förbjudas att bada bastu?! Jag förstod inte mycket. Särskilt inte efter att ha läst i biologiboken att homosexuella män var pedofiler som kunde locka in pojkar i sexuella aktiviteter mot sin vilja. Det skrämde mig. Alltså borde ju barn också bli tvångsplacerade på Gotland utan sina föräldrar. Förstår ni hur förvirrad och desinformerad jag var vid den här tiden?

Kampanjer från aidsdelegationen, eller vad de hette, körde med affischer som jag inte riktigt förstod. ”Vad hände i New York 1983, Peter?” var inte avskräckande på något sätt. Det var istället lite fantasieggande. Ja, vad hände där egentligen, Peter? Jag undrar fortfarande.

Sixten Herrgård. Vår svenska version a Rock Hudson. Nu började jag förstå begreppet bög lite bättre. Och jag förstod också plötsligt att många i After Dark var bögar, samt att Gardell beskrev sig som bög. Och min bild klarnade och jag förstod inte varför samhället såg på dem som paria. Och bögar blev till kött och blod. Jag förstod nu också mer vad hiv, hur man skyddade sig, hur smitta sprids i samhället oavsett om det rör sig om sexuella förbindelser, narkomaner, ”oskyldia” via blodtransfusioner vid operation på sjukhus.

Ändå hade jag en skräck mot hiv/aids. Jag kunde bättre identifiera mig med de av kött och blod som smittades. Det handlade om människor och ingen hade bett om att få en sjukdom där det initialt inte fanns ens bromsmedicin.

När jag skriver detta kommer jag plötsligt på att där fanns en film som visades på tv som var väldigt stark med Eric Roberts där han spelade aidssmittad. It’s My Party (1996) http://www.imdb.com/title/tt0113443/

Där fanns en del saker som kom fram med tiden som gjorde att sjukdomen inte längre var abstrakt och skrämmande, bara skrämmande. Men jag kunde identifiera mig med människor och känna medlidande och sorg. Information och öppenhet vägde upp all den där smörjan som rådde i början där det nästan blev masshysteri.

Många kändisar har gått ut med sin hiv-positivitet. Men det känns inte skamligt. Ingen dömer längre (min uppfattning) den som smittats (såvida man inte medvetet smittat någon annan). Vi har mer eller mindre anpassat oss till verkligheten och för många har sjukdomen fallit i glömska då hiv/aids inte längre lyfts fram. Och många verkar tro att bromsmedicinerna löser allt. En bromsmedicin saktar bara ner ett förlopp, botar inte. Man är fortfarande smittsam och bromsmedicinernas effekt kan sluta verka. Där är också de som inte tål biverkningarna medicinerna ger. Men vi är falskt invaggade i en trygghet.

Jag är ständigt medveten om hiv/aids av flera orsaker. 1. Jag var med från början. 2. Min första ms-medicin, den första som fanns, var en konsekvens av bromsmediciner för hiv.

Ms och hiv är varandras motsats, så man upptäckte också ett läkemedel mot ms när man upptäckte läkemedel mot hiv. 3. Jag jobbar i vården och hiv är inget ovanligt. Det händer att jag får upplysa vårdpersonal om vad hiv/aids är och hur det INTE smittar! Fördomar finns fortfarande, främst hos den äldre generationen, som inte låtit sit upplysas under årens lopp. 4. Jag har arbetat på virologiskt laboratorium där vi analyserade hiv-test, på 90-talet.

Däremot är jag inte medveten om där finns/funnits någon i min bekantskapskrets med hiv. Och hittills har jag klarat mig, annars skulle jag inte varit blodgivare under 90-talet (ms stoppade mig sedan). Trots att hiv/aids inte varit fysiskt närvarande (vad jag vet) så har jag kunnat identifiera mig med människorna som drabbats. Sjukdomen känner inga gränser.

Väldigt mycket har berört mig under åren hiv/aids varit känt. Men jag kände absolut ingenting annat än intresse när jag tittade på Gardells SVT-dramatisering av Torka inga tårar utan handskar. Välgjort, men jag tyckte inte det grabbade tag om mig. Känslomässigt? Nej! Nada! Jag kunde inte identifiera mig med karaktärerna. Det var för ytligt. Jag kunde också irritera mig på hur det hoppade fram och tillbaka tidmässigt. Jag vet inte om det berodde på skådespelarna, men jag tyckte inte där fanns kemi. Och jag störde mig på Sauks peruk. Och jag såg mer ”skådespelare Sauk” än Harald. Det enda jag undrar, är om fortsättningen (del två) i trilogin fortsätter berätta om samma personer som i del ett, för det kändes magert det vi fick se. Jag önskar mer. Något som kan berör mig. Nej, jag föredrar nog både It’s My Party, och helt underbara Angels in America. http://www.imdb.com/title/tt0318997/

Hiv/aids är en del, på något sätt, av vår vardag. Och det är ingen bögpest. Numera kanske jag inte är så skrämd eller rädd, men jag känner respekt och är medveten på ett helt annat sätt.

PS! Jag går inte in på detta hur aids-smittade behandlades av sjukvården. Det var illa. Beklämmande. Också efter att smittvägar blev kända liksom att bromsmediciner kom. I dag är det väl… bättre? Men det är en stor skam hur man behandlade människor.

0 I Like It!

Hälsohistoria Minne Multipel skleros (ms) Omvärldsbevakning Personligt Teveserier Tv

2 kommentarer

Publicerad 30 oktober, 2012

Verkligen?

Ibland försår jag inte Google Translate. Jag har i dag berättat om hur man hälsar på finska, typ god morgon, god dag och så vidare. Men jag kunde plötsligt inte komma på god natt! Ah, Google Translate!

God natt = hyvää yötä – så klart!

Men så testade jag att skriva godnatt. Som på finska blir… Goodnight?

Mitä helvettiä?!

0 I Like It!

Fundering Minne Omvärldsbevakning Språkligt

Kommentarer stängda

Publicerad 16 oktober, 2012

Vänskap och misshandel

Tack vare Facebook har jag numera ganska god koll på mina tidigare skolkamrater från grundskolan. Däremot så har jag ingen kolla på alla de barn jag lekte med före skolåldern. Vad hände med Pål? Hette han så? Eller hette han Paul? Kanske det var något helt annat han hette? I vilket fall som helt fanns där många barn och jag kommer ihåg dem alla. Till utseendet och hurdana de var. Men jag minns inte vad de hette i förnamn, än mindre i efternamn. Vad blev det av dem? I dag fick jag åtminstone hör om en utav dem… Vilket jag inte går in på här.

Egentligen betydde de här barnen väldigt mycket. De var med och formade mig till den jag är i dag. Nej, kanske inte så drastiskt. Men de betyder ändå något för mig.

Oh, plötsligt kom jag ihåg en särskild episod. En äldre tjej brukade mobba och misshandla mig fysiskt. Tänk, det är först nu jag minns (i denna sekund) att jag blev fysiskt slagen! Okej, jag har alltid kommit ihåg händelsen även om jag inte direkt tänker på den eller insett att det handlat om misshandel. Hon dunkade en träsko i huvudet på mig tills skallen nästan sprack på mig. Åtminstone blödde det en hel del och bulan hade jag kvar ett bra tag. Usch, kanske inte alla barn har betytt något positivt för mig.

Nej, jag kom ifrån ämnet lite… (tusan, nu måste jag fundera mer ingående på träskoincidenten så jag kan släppa den och lägga den till handlingarna)… Ju äldre jag blivit, desto mindre har bekantskaper jag skaffat senare i livet betytt något. Grunskolekamraterna – nja. KomVux-kamraterna – nix. Yrkesutbildningen – inte alls. Att gå i skola innebär att man kommer människor nära och umgås både i skola och på fritid. Hur gammal man än varit. Men man har ett större socialt liv ju äldre man blir, så de man gått utbildning med betyder inget när man blivit äldre. Det är en konstig tanke. Att man kan komma varandra så nära men bara under en bestämd period och tidsrymd. Sedan släpper man det och går vidare. Frågan är om detta bara gäller mig eller om det är så för andra också? När det gäller arbetslivet så vägrar jag umgås med arbetskamrater på min fritid. Jag har dragit en medveten gräns där. Vi kan ha det bra och trevligt nog på arbetstid. Min fritid är min. Och jag vill inte att kollegor ska bli en del av mitt privatliv. Vilket jag inte kan förklara. Jag vill helt enkelt ha det så.

Hur har jag det med kamratskap i dag? Det är ett svårt ämne. Jag har väldigt få, men väldigt nära vänner. För jag vill ha djup i vänskapen, kunna diskutera allt och bli lyssnad till. Allt annat känns ytligt och överflödigt. På ett sätt fundamentalt motsatsen till hur det var när man var barn. Då umgicks man med allt och alla. Man var mer öppen. Varför jag nu gör val och drar gränser kan jag inte svara på.

När jag skriver detta är jag trött. Visst är det uppenbart? Jag har förlorat syftet med inlägget för länge sedan. Fanns där ens en röd tråd till en början med? Tveksamt. Men jag behövde skriva något om vänskap i dag. Särskilt med tanke på det jag skrev som lösenordsskyddat. Minnen kan vara väldigt ömsom glatt och ömsom ledsamt.

0 I Like It!

Dravel Minne Personligt

2 kommentarer

Publicerad 31 mars, 1999

Fötter (#41)

Jag fick i dag en smärre hjärnblödning när jag såg hur den nye läkaren dikterat sina patientjournaler. De var superkorta. Precis så korta som jag vill ha dem men inte fått någon läkare att anamma. Jag borde ju inte få hjärnblödning eftersom jag ju blev glad, men jag blev lite lätt orolig för att överläkaren skulle beklaga sig. Men det gjorde han inte. Skönt! Jag har det så lagom behagligt på jobbet just nu. Och snart är det påsk och jag kan med gott samvete förtränga arbetet då inget ligger och väntar på mig när jag kommer tillbaks om fyra dagar. Hm, undrar om jag får gå in på söndag och jobba en timme? Alla patienter som kommer och går under de dagarna då jag är ledig ska sköterskorna lämna antecknar om till mig. Men då de inte har någon insikt i mina arbetsuppgifter så brukar de inte engagera sig så där väldigt, utan jag får på min första arbetsdag efter ledighet sitta i timmar och reda ut sådant som annars skulle ta en kvart. Ack ja, du tunga värld.

I dag har jag investerat i ett par nya strumpor. Med Snobben som motiv. Jag kan ju inte påstå att jag känner mig direkt manlig och tuff (men det är väl det jag är?) men jag kunde inte låta bli när jag såg att de fanns i storlek 46-48! Då måste det ju vara meningen att vuxna karlar ska ha Snobben-strumpor! Själv har jag storlek 47 i skor, och blir ofta pikad för mina sandaler på jobbet. På en lång rad ute i omklädningsrummet finns personalens sandaler, de flesta i storlek 36-37.

Och så mina 47:or. Den vanligaste frågan jag får är vart jag ställt årorna. Jag kan ju inte påstå att de är elaka när de säger så, de skrattar ju! Jag är dem till glädje!

Usch, nu kom jag på ett hemskt barndomsminne om fötter. När jag gick i sjätte klass skulle vi rita av konturen av vår ena fot på ett papper. Problemet var att min fot var längre än ett A4-papper. Var och var… Det är de fortfarande. Passerar jag ett skrivbord på jobbet så brukar jag lyckas med att trassla in fötterna och dra med mig skrivbordet någon meter. En fördel är när jag ställer mig på tå, för då blir jag nästan 20 cm längre och då kan ingen se min begynnande flint. Hm, kanske jag alltid skulle gå på tå?

0 I Like It!

Arkiverat Blogg Hälso- och sjukvård Minne Vardagsblogg Yrkesliv

Kommentarer stängda

Publicerad 20 mars, 1999

Jävlighet (#30)

I veckan har man i Annica Tigers dagbok, kunnat läsa om hennes problem med tvättmaskinen. I dag råkade jag också ut för att tvättmaskinen gick sönder. I dag hade jag väldigt bråttom eftersom jag skulle börja jobba innan kl. 10 och innan dess hinna med att tvätta nere i hyreshusets tvättstuga. Det första jag gör är att med handen dra runt trumman i maskinen för att se så inget är kvarglömt från föregående tvättid. Jag tyckte väl att det gick lite trögt med trumman, men allt var okej, så jag slängde in mina kläder. När jag en timme senare kom ner så lät maskinen så konstigt, och tvättprogrammet var dessutom inte klart. Till slut fick jag avbryta tvättmaskinen och öppna luckan. Det var då jag upptäckte det. Ett litet metallock som sitter i trumman hade lossnat och låg i min tvätt. Kläderna var fulla av tvättmedel och alltså varken sköljt eller centrifugerat. Så jag tog ut kläderna för att kasta in dem i den andra tvättmaskinen.

Då kom nästa upptäckt! Genom det lilla hålet i trumman hade en del av min tvätt försvunnit ner. En del av kläderna kunde jag dra upp men de var fulla av hål eftersom de tagit skada.

Förmodligen finns det mer av mina kläder nere i maskinen, men det kommer jag inte åt. Någon åtgärd av maskinen blir det inte förrän på måndag.

Efter att ha fått hjärnblödning av ovanstående händelse fick jag jäkta iväg till arbetet. Jag har ägnat dagen åt logistik, att räkna ut hur man slår ihop tre journalarkiv till ett. Om jag räknat rätt vet jag inte, men jag fick två hyllor över. Bra, men konstigt. Tur att jag slipper vara med när själva flytten blir. Är det tvärtom, två hyllor för lite, så flår de mig levande.

När jag sedan åkte hem med bussen var där en del vietnameser med, då jag bor i ett invandrartätt område. Nu ska ni få veta hur dum jag är. De här vietnameserna är båtflyktingar som kom hit, när var det, på 70-/80-talet någon gång? Då kom många till Åhus som ligger på skånska ostkusten. Visst, jag kan inte ha varit gammal, men jag trodde att dessa båtflyktingar plockats upp ute i Östersjön och förts in till land här. Vad trodde jag? Att Vietnam låg på andra sidan Östersjön?? Den fjärde baltiska staten?? Mitt enda försvar är att jag var i tioårsåldern då. Det hemska är att jag aldrig ifrågasatt min tro förrän nu för något år sedan. Det är väl ingen idé att jag skäms. Det är ju ändå preskriberat. Dessutom ingår väl det också i min karaktär? Annars har jag inte karaktär alls, och det låter ju lite menlöst.

0 I Like It!

Arkiverat Blogg Dumheter Minne Personligt Självinsikt Vardagsblogg Yrkesliv

Kommentarer stängda

Publicerad 16 mars, 1999

Hårfäste (#27)

När jag skulle gå hem i dag träffade jag en gammal (nåja, 29 år) klasskompis som jag inte sett på några år. Vi är tydligen så pass gamla att vi nu tar i hand när vi träffas. Något jag upptäckte i dag var att det första vi gjorde, var att kolla in hur långt hårfästet krupit uppåt på den andre. Här var det nog jag som drog nitlotten. Jag riktigt såg skadeglädjen i hans ögon. Eller, han kanske bara tyckte det var roligt att träffas, så det var därför han såg så glad ut? Nä, nu kom jag på det. Han berättade ju att han skulle gå och hälsa på sin tjej som har samma arbetsplats som jag. Jag tror alltid det värsta. Jag begynnande hårflint? Fnys, hemska tanke!

En glad överraskning i dag var min Internet-räkning för januari och februari. Den var bara en tredjedel av vad jag befarat. Eftersom jag gått hemma och varit sjukskriven, och i tid och otid kollat läget på Internet, så befarade jag en räkning på cirka 1 500 kronor. Jag hade varit ute på nätet 96 gånger under dessa två månader, men det hade bara varit ”snabbisar” för att kolla mejlen. På tal om mejlen – jag har 204 olästa meddelanden. När ska jag hinna läsa? Jag vill ju inte radera dem förrän jag läst igenom dem. Men en vacker dag lär jag nog ta bort dem utan att ha kollat dem.

Lille far ringde precis. Nu vill han att jag ska skriva till farmor igen. Men vad skriver man till en drygt 90-årig kvinna som inte kan svenska? Och som inte egentligen vet något om mig? Om hon ändå bara hade haft lite kunskaper i svenska och en Internet-uppkoppling… då hade hon ju kunnat läsa min dagbok!

0 I Like It!

Arkiverat Blogg Lille far Minne Personligt Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Kategori: <span>Minne</span>