Kategori: <span>Övertygelse</span>

Publicerad 5 januari, 2015

Malmö 1998


Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /var/www/jontas.com/public_html/wp-content/plugins/kk-i-like-it/kkDataBase.class.php on line 107

Ibland funderar jag på varför det blev som det blev. Även om jag aldrig sett filmen Sliding doors så funderar jag i just de banor som jag vet filmen tar upp. Små händelser som ger oss en ny oväntad riktning i livet. Eller så inträffar aldrig de där små händelserna och livet går vidare men inte ens där vet man om det verkligen är så utstakat. Saker händer hela tiden som kan ge ny inriktning.

Jag tänker på 1992-1998. Under de åren var jag den ständige vikarien som fick förlängt med två veckor i taget. Trots detta var jag nöjd med livet. Ibland funderade jag på att börja läsa på universitetet, men jag trivdes att jobba på det lilla sjukhuset och bo i den lilla staden. Ändå hände något 1998 men jag minns inte vad. Förmodligen ville jag ha förändring, men jag vet inte varför eftersom jag var så nöjd med tillvaron. Det enda som skavde lite var detta att aldrig få ett fast jobb med eget ansvar. Trots allt kunde jag bli utkastad efter en tvåveckorsperiod precis när som helst. Det var ständiga besparingar och tjänster försvann under alla de här åren, men jag lyckades klamra mig fast – förmodligen för att jag var av underrepresenterat kön och jag behövdes för personalstatistikens skull. Men det är min gissning och tolkning.

I vilket fall som helst – 1998. Plötsligt hade jag tagit tåget till Malmö för en anställningsintervju inom psykiatri. Jag hade planer på att flytta till Malmö och börja arbeta där. Inte heller det minns jag varifrån jag fått. Men redan då kände jag nog att Kristianstad var lite litet för mig. Efter anställningsintervjun skulle jag beställa taxi till stationen, men passade på att ringa mitt dåvarande fackombud som kunde berätta – där och då, i en telefonkiosk i Malmö – att jag efter åtta år fått fast anställning i Kristianstad, på den arbetsplats jag varit under alla år.

Lyckan! Jag skrotade alla planer på Malmö där och då (samt att jag aldrig fick tjänsten jag var på anställningsintervju för) eftersom jag hade en fast förankring i Kristianstad.

Men säg den lycka som varar. Små händelser blir till stora. Ett år senare fick jag ms. Och det i sin tur ledde in på en helt annan väg som ledde till Göteborg utan bostad eller jobb. Men det fixade sig så fort jag sagt upp mig från jobbet och sagt upp lägenheten. Så trots allt – jag blev lycklig ändå, men inte som jag hade tänkt mig.

Det jag frågar mig är vad som hade hänt om jag fått tjänsten i Malmö. Gift och barn (dubbel-hu)? För jag hade nog ändå flyttat dit och sagt upp mig från tjänsten jag precis hade fått som tillsvidare. Nu vet jag inte riktigt vad jag kan ha förlorat i form av bekantskaper och vänner, genom aldrig ha flyttat till Malmö, men jag vet att många människor skulle inte finnas i mitt liv som jag fått i Göteborg.

Ibland i det där halvvakna tillståndet man befinner sig innan man vaknat riktigt på morgonen, så dyker den där tanken upp. ”Jag ska flytta till Malmö”. Jag tror inte det har något med att göra att jag hade planer på det för 17 år sedan. Kanske det är min underliggande oro över att vara så långt hemifrån. Jag är väldigt ensam vad gäller släkt och familj – det bor så långt bort och jag kan inte åka dit. Ömma modern blir 63 år, hennes sambo 81 år. Redan nu kan inte sambon hälsa på mig på grund av ålder. Frågan är hur länge till jag kan få besök av ömma modern. Redan i dag har det glesats ut. De är/blir skröpliga med ålder, liksom jag. Malmö hade varit närmre och hanterbart på ett annat sätt.

Hur jag kan lösa detta? Jag vet inte. Det känns ganska kört att få jobb i Skåne, liksom bostad. Trots allt trivs jag i Göteborg, men Malmö/Skåne känns lite som ett osäkert kort. Jag kan inte ändra mitt liv av hänsyn till relationer, tyvärr. För hur jag än gör så är det inte bra. Och en av anledningarna till att jag flyttade till Göteborg var min självständighet.

Men märkligt hur oväntat riktningar kan ändras. Har vi egentligen någon egen fri vilja? Jag tror inte på ödet. Då tror jag mer på att inre behov styr som tar oss ut i det okända. Men där är också olika vägar ut i det okända. Att jag skulle lämna Kristianstad var min inneboende önskan, men att det blev Göteborg var en sammavägning av framtidsutsikter. Malmö hade vid tillfället inte förutsättningarna för mig. Där vann Göteborg.

PS! Det är ganska fantastiskt att jag skriver om 1998. Året då Sliding Doors kom.

||||| 0 I Like It! |||||

Film Fundering Minne Övertygelse Personligt Privat Självinsikt Spooky

Kommentarer stängda

Publicerad 23 december, 2014

Vardag #402

I år har ingen erbjudit sig. Ingen som ifrågasatt. Jag får ”fira” jul utan att någon försöker förbarma sig över stackars mig. Vadå? Jag firar inte jul då jag valt bort det. Därmed behöver jag inte räddas och det är inte synd om mig. Det är skönt att slippa tvingas till något som jag ändå inte värdesätter. Jag skulle inte vara tacksam och har därför också genom åren tackat nej till alla inviter. Jul ska man fira med släkt, inte vänner eller bekanta. Att där komma in som en joker (och förmodligen som tomte) där man bara känner den som bjöd in – nej tack!

Varför firar jag inte jul? Öh, jag har ingen släkt nära mig. Dessutom skulle inte ens släkten bjuda in mig. För vi har inte längre den typen av släktträffar. En gång i tiden hade vi det med min mormor och morfar, deras barn och barnbarn. I dag finns inte den sammanhållningen. För i dag består min släkt av kusiner med egna barn och barnbarn. Nej, vuxna kusiner med barn och barnbarn firar inte jul med andra kusiner – särskilt inte barnlösa sådana (räcker upp en hand).

Så då är det ändå ofrivilligt från min sida att inte fira jul? Nej, inte egentligen. Förutsättningarna finns inte ur flera perspektiv. Men jag är inte ”julig” av mig ändå. Jag har ingen julgran, julpyntar inte, äter inte julmat. Någon form av julstämning kan ändå infinna sig, men det förutsätter att jag paradoxalt nog arbetar på julafton. Om det är julstämning vet jag inte, men det känns underbart på jobbet när allt bara… Lägger sig? Nå, men jag arbetar inte denna julen.

Så vad gör jag när alla andra stressar in i det sista för att sedan föräta sig och byta konsumtionsvaror? Inget speciellt. Det är för mig vanlig vardag/helg. Så förmodligen kommer jag att tvätta, gå ut någon runda, sova, läsa, titta på någon dvd, blogga, äta en ostmacka, mejla med jobbet (alla firar faktiskt inte jul, vissa arbetar) och kanske röja i förrådet (never ending story det där förrådet).

Jul? Bah!

||||| 0 I Like It! |||||

Övertygelse Privat

4 kommentarer

Publicerad 19 december, 2014

Flärdtjänsten igen #394

Flärdtjänsten har varit ett helvete sedan jag fick mitt nya tillstånd från 1 december och som ska gälla i fem år. Om jag lyckades lösa problemen i dag vet jag inte, men det tog fyra samtal och fyra personers inblandning när jag ringde dem i dag.

De senaste fem åren har jag haft ensamåkning, det vill säga inga andra medresenärer i taxibilen. Detta på grund av att jag är lång (långa ben) och är ganska (ähum) stor på alla sätt och vis. Ska jag få på mig ett bilbälte (enligt lag) så måste jag sitta fram och det kräver också att stolen är tillbakaförd så långt det går. Plus att jag är lång och inte så rörlig, vilket innebär att jag har svårt att få in benen i bilen om sätet inte är tillbakafört. Samt att beröring där man kör in knäna i instrumentbrädan är fruktansvärt smärtsamt och försämrar balansen som är dålig ändå.

Plötsligt får jag inte ensamåkning längre. Men fick beviljat att sitta fram med tillbakafört framsäte samt att ingen medresenär får placeras direkt bakom mig. Och detta fungerade någorlunda i knappt två veckor. Men igår upptäckte jag det fasansfulla – i körordern gällande mig har flärdtjänsten plötsligt raderat detta med tillbakafört framsäte och ingen medresenär bakom mig. Orsak okänt.

Därför har jag i dag bråkat väldigt. Beviljar man något så förutsätter jag att den informationen också kommer chaufförerna till del, så jag slipper konflikter och diskussioner med chaufförer och medresenärer. Och att jag inte ska bli fysiskt lidande.

Fram och tillbaka hänvisades jag hos flärdtjänsten. Det jag dock fick veta var att man nu för alla resenärer tagit bort alla beslut ur de körorder som går ut till chaufförerna. De tyckte det blev för mycket text och information. Min fråga var hur jag skulle göra för att få de resor jag är beviljad om chaufförerna inte får veta villkoren. Svår fråga tydligen. De påstod att när jag ringer och beställer resor, så lägger beställningscentralen in bokstavskoder som ska motsvara det jag är beviljad. Mitt svar på det var att flärdtjänsten tidigare vägrat bokat resor åt mig eftersom det är arbetsresor och arbetsresor går bara att boka via telefon om man arbetar exakt samma klockslag fem dagar i veckan, men jag är schemalagd av arbetsgivare. Därför har man alltid hänvisat mig till att boka via Internet, men där har jag inte tillstånd att lägga till information, bara adresser, datum och klockslag.

Anledningen till att jag fick prata med så många människor på flärdtjänsten berodde på att det tog tid innan jag nådde en vänlig själ som var handlingskraftig och ringde IT-tekniker som nu lagt in extra val för mig i Internetbokningen så jag själv nu kan boka tillbakafört bilsäte fram. Om detta kommer fungera vet jag inte, då jag inte kan få in beslutet om att ingen får sitta bakom mig. Vilket betyder att chaufförerna kommer vägra låta mig föra tillbaka sätet då den bakom inte får plats med sina ben. Nå, men då får väl de resenärerna också ansöka om att få sitta fram med tillbakafört bilsäte. Eller?

I vilket fall som helst så har jag i dag begärt att min läkare ska skriva ett kompletterande intyg med begäran om att jag ska återfå ensamåkning så jag slipper alla problem, allt strul och alla diskussioner. Hur detta blir, om det leder till att jag återfår ensamåkningen, vet jag inte. Men jag är inte nöjd. I femton år har jag slagits mot flärdtjänsten som inte sköter sina uppdrag. Och det här jag fick höra i dag att de raderat allas information till chaufförer och att bokningsförfarandet är annorlunda – varför har man inte gått ut med den informationen till alla sina kunder? En information som inte ens nått alla inom flärdtjänsten och inte alls till chaufförerna.

Göteborgs kommun är inte fantastisk. Och de olika nämnderna ännu värre. Hämdtjänsten går jag inte ens in på i dag…

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg Byråkrati Dumheter Hälsohistoria Kampen Multipel skleros (ms) Omvärldsbevakning Övertygelse Personligt Privat Skräp Surgubbe Teknik Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 3 december, 2014

Mixen #372

En månad senare och jag har blivit förkyld igen. Men bara lite lätt, typ en liten släng. Ska ändå bunkra upp med näsdukar och febertermometer. Nej, jag kan fortfarande inte hitta min febertermometer och såg att apoteket kommit med en ny modell. Självklart använder jag bara muntermometer à la elektronisk, men jag vill att den ska mäta snabbt så jag inte kvävs av snor och stängd mun. Äh, det här var inte intressant. Vem är inte förkyld i dessa tider?

Men jag tackar och tar emot en förkylning om jag nu måste välja något mellan förkylning, influensa och vinterkräksjuka. Allt verkar gå samtidigt just nu.

Tja, en ledig vilodag enligt schema. Jag är på väg ut för min dagliga motion, som i dag dock bara kommer att sträcka sig till apoteket och till godisaffären (snus, snus, snus). I övrigt ska jag gräva ner mig i soffan under filt och studera tv-rutan. Förhoppningsvis med något från Netflix. Jag ska försöka blunda när jag råkar starta tv:n och riksdagsomröstning pågår. Om jag inte är intresserad av politik? Jo, mycket! Men jag diskuterar aldrig det på nätet. Anledningen till det beror på att jag tror åsiktsregistrering existerar och ligger en i fatet oavsett åsikt. Vi är på väg dithän. Och det som är PK i dag, är det inte i morgon. Och nätet glömmer aldrig. Är jag paranoid? Nej, förutseende.

Varför har ingen berättat för mig om Serial? Varför har jag inget sett eller hört om den nu mest intressanta podcasten som är en sann kriminalserie i berättarform istället för som tv-serie/-dokumentär? Länk: Serial. Ungefär som radioteater (om nu någon minns vad det är).

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg Dravel Netflix Omvärldsbevakning Övertygelse Personligt Tv Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 26 november, 2014

Tjänster #365

Räkningarna är betalda. Den här gången var det få räkningar att betala, bara 22 stycken. Helt okej, jag har fem inkomstkällor. Men jag noterar att jag betalar en hel del för… media? Morgontidning, tv, musik, internet och mobilabonnemang är för mig både socialt, underhållning och nyheter. Det nya medialandskapet har förskjutits i och med tekniska lösningar tillkommit under särskilt de sista 10-15 åren. Som blivit stabilare. Men som spretar. Tänk om det hade funnits en tjänst, en källa, för allt detta. Visst, det finns säkert, men vi har möjligheten att skräddarsy utifrån intressen och behov. Därför har jag TiVo, Viaplay, Netflix, Spotify och så vidare. Jag uppskattar det där med att få allting i elektronisk form, att inte behöva köpa cd/dvd. Sådant som bara är konsumtion för stunden har jag inget behov av att äga i form av saker som tar fysisk plats. Med ettor och nollor kommer man långt.

Men om jag egentligen gillar utvecklingen? Nej, det är kostsamt, tjänster kommer och försvinner och teknik blir gammal. Uppdateringsbehovet är tröttsamt, att hålla koll på läget, att följa utvecklingen för att inte bli ifrånsprungen och passé. Jag tror det skulle isolera mig väldigt.

Där är dock en tjänst jag funderar på att göra mig av med som kostar mer per år än vad jag utnyttjar; Spotify. Det blir billigare att köpa låtar (elektroniskt) via Itunes. Men som vanligt avvaktar jag åtgärder, eftersom jag är lat. Kanske inte lat, men orkar inte lägga tid på förändring. Vi får se. I över ett år skulle jag sagt upp mitt fasta telefonabonnemang, men… *rycker på axlarna* Och alla de där mobilabonnemangen jag inte använder… Och Viaplay kunde jag frysa fram tills fortsättning kommer för Revenge och Outlander. Nå, men tid är för mig mer värdefullt än pengar, så jag fortsätter betala om jag slipper ägna tid åt förändringar. Det är tillräckligt jobbigt som det är att få tiden att gå ihop.

Och solen lyser. Mitt klagomål till flärdtjänsten om uteblivna bilar i förra veckan, genererade i att jag fick en ursäkt (?) i form av presentkort 100 kr till Ica. En bra ersättning, även om jag föredragit bilar som håller bokad tid och inte bara skiter i mig. Får se om chaufförerna fått sparken. Missköter de sig brukar de förlora uppdraget och jag är aggressiv när jag klagar. Jag har en nolltolerans vad gäller tjänster jag betalar för. Lyckligtvis har jag aldrig haft problem med streamingtjänster. Vilket kan förklaras med att streaming är ettor och nollor, flärdtjänst enbart nollor.

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg Dravel Fundering Media Musik Netflix Övertygelse Personligt Teknik Teveserier Tv Vardagsblogg Viaplay

Kommentarer stängda

Publicerad 24 november, 2014

Pekpinnar #363

Mina föreläsningar gick oväntat bra i dag. I och för sig var det samma föreläsning jag gav två gånger, men jag blev inte ifrågasatt. I vanliga fall är det inte lätt att vara budbärare då man gärna (av frustration?) skjuter budbäraren, rullar en i tjära och fjädrar och sätter i skampåle med dumstrut på huvudet och spottar föraktfullt på en. Oavsett hur mina budskap tas emot, så är jag lugn och sansad, hetsar inte upp mig och kan förklara och besvara frågor. I sig kanske detta är ett problem, för man vänder sig gärna till mig i precis alla frågor. Jag har alltid svar vad det än handlar om. Efter 22½ år i yrket så har jag kännedom om det mesta. Och jag snappar upp allt i min väg. Därför är jag också så otroligt jagad och stressad. Skulle jag säga ”jag vet inte, jag kan inte hjälpa dig”, skulle ingen tro mig ändå.

Mycket riktigt. Mina föreläsningar i dag handlade om en sak och en sak allena. Ändå fick jag frågor kring helt andra saker när det var dags för frågestund. De passar på när de har lyckats placera mig på en stol framför alla. Känns lite som KU-förhör där jag ska redogöra för saker och ting, vilket är helt okej för min del. Det som gjorde att det aldrig kändes jobbigt i dag var att jag inte fick anklagelser riktade mot mig. Nej, det är aldrig riktat mot mig som person, men när jag delger beslut ”uppifrån” så brukar jag plötsligt få försvara sådant jag inte varit delaktig i annat än att jag är budbärare. Ilskan och hetsen jag då möts av gör mig mest… förbannad. Min roll är att visa och förklara praktiskt hur vi ska arbeta utifrån de beslut vi blivit ålagda att följa.

Det som är riktigt roligt är att en av grupperna jag förelästa för i dag är läkarkollektivet. Jag blir oftare och oftare inbjuden till läkargruppen för att visa och förklara (jag är en superadministratör?! *fniss*). Många av läkarna har jag arbetat med nu i 15 år och de har aldrig visat något annat än respekt för mig i de olika roller de mött mig i genom åren. Läkare är annars en svår grupp att nå ut i, men mig lyssnar de på av någon anledning. Men jag har fått höra att jag pratar som en läkare (kort, koncist, insatt, medicinskt och med kännedom om deras vardag). Om nu det är något bra… Men läkare har inget tålamod (tid är pengar, tid är begränsad, tid ska vara kvalitet, tid är skillnad mellan liv och död) och man får inte visa sig svag – då går de till attack. 😉

Morgondagens föreläsningar har jag ställt in. Jag har liksom inte tid med allt. I dag fick jag framföra det som var viktigt, med det nöjer jag mig för i år. Nu måste jag jobba!

||||| 0 I Like It! |||||

Dravel Fundering Övertygelse Personligt Självinsikt Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 4 november, 2014

Ordning #343

Min första tanke var ”lösa trådar”. Undrar om jag får ihop det med texten som jag inleder från ett annat håll.

Jag är inte världens mest empatiska eller sociala varelse. Det är både en insikt och något som jag får höra. I grund och botten handlar det om energi. Jag orkar inte förbruka den grad av energi som till det yttre visar medkänsla och samvaro. Att jag sedan känner annat är en annan sak. Men jag tar inte åt mig saker och ting. Jag kan nog uppfattas som objektiv på ett avståndstagande sätt.

Men ibland tänder jag till. Då det jag till ytan annars inte visar, kan få mig att explodera till det yttre och framvisa något som skulle kunna tyda på empati. Jag försvarar. Jag tar ställning. Åtminstone i vardagen. Om någon i min omgivning blir kränkt, påhoppad, ifrågasatt på ett sätt som inte är befogat (vet i och för sig inte om kränkningar är motiverade), träder jag in med handlingskraft och stor närvaro. Det ger effekt med tanke på att många ser det som så oväntat att jag som verkar så timid och tyst, plötsligt kan ryta till. Särskilt återkommande är detta (naturligtvis) inom arbetslivet där hierarkiers skarpa gränsdragningar kan göra att folk kommer i kläm. Det kan vara mellan arbetsgivare och arbetstagare, mellan olika yrkeskategorier, eller kollegor emellan. Och då jag är handledare av studenter så tar jag alltid mina studenter i försvar gentemot… alla. Kanske det därför också trots allt är bra att jag är fackligt engagerad trots jag inte är en fanbärare på barrikaderna. Ser jag gränser för anständighet överträdas, har jag plötsligt ordets gåva och kan kallsinnigt med närvaro argumentera för rättvisa och anständighet. För några veckor sedan råkade jag verkligen i luvan med… andra. Då tog jag arbetskamrater (som grupp) i försvar och det blev tumult. Rejält. Men det fick effekt och nu är allt frid och fröjd, för den här gången.

Jag känner igen det också från hur jag beter mig på nåtet. I femton år har jag tagit vänner i försvar som fått utstå påhopp från nättroll. Så någon typ av medkänsla och rättvisepatos besitter jag nog allt.

Lösa trådar? Jo, min ursprungstanke med texten var att knyta an till detta med att jag i dag är hemma och dunderförkyld. Det betyder att jag överger en student. I vanliga fall när jag är sjuk så brukar jag styra jobbet från sjuksängen. Meddelar alla om min frånvaro, delegera uppgifter som andra får ta över, avstyra möten och så vidare. Med student brukar jag kontakta och informera (överrapportera) till kollega om att ta hand om student samt ange vad studenten behöver göra när jag inte är närvarande. Samt meddela studenten om den tillfälliga förändringen. Jag lämnar aldrig lösa trådar. Det är mitt sätt att försvara och skydda andra som kan få problem när jag är sjuk och hemma. Jag vill inte ställa till med oreda.

För första gången någonsin har jag i dag struntat i det där med att styra från sjuksängen. Jag meddelade jobbet min sjukfrånvaro, men släppte på kontrollbehovet. Jag förutsätter att allting löser sig självt på jobbet utan min inblandning.

Däremot – kommer jag tillbaka till jobbet och ser att det blev kaos, då kommer jag att explodera. Lite ansvar får man lägga på andra… Nu är det upp till bevis.

||||| 0 I Like It! |||||

Övertygelse Personligt

Kommentarer stängda

Publicerad 10 oktober, 2014

Vandring och vaccin #316

Invalidiserande träningsvärk efter gårdagens sjukgymnastik. Ett helvete att stätta sig eller resa på sig. Det enda som var annorlunda denna gång var att jag gick väldigt, väldigt mycket fram och tillbaka i korridorerna med gångstavar. Och avslutade det hela med kettlebell.

Det där med gångstavarna har varit en följetång. Jag är beordrad att gå med stavar utomhus hemma 3-5 dagar per vecka. Problemet har hela tiden varit för mig att få tag i ett par stavar till ett rimligt pris. Ett krav jag har är att det inte ska vara sådana där tunna stickor till stavar som inte väger något. Jag vill ha ett par rejäla påkar med tyngd och motstånd. Men de är lite väl dyra, ungefär tusenlappen. Jag länge sneglat på ett par som funnits på nätet med 6 kg motstånd men som alltså gått på tusenlappen. Vanliga stavar går på ett par hundralappar.

Men så fick jag tipset om att gå in i rehabbutiken jag har under mig där jag bor. En märklig rehabbutik som nästan aldrig har öppet och som ibland och väldigt inkonsekvent oregelbundet stänger några timmar varje dag då hon har en hund som ska rastas. I dag var där öppet så jag kunde gå in. Nej, hon hade ett par hemma som test och som var de där tunna stickorna till stavar och som hade fast längd och som skulle vara utmärkta för en pygmé. Därför har jag nu beställt de där dyra påkstavarna på nätet.

I dag vaccinerade jag mig mot säsongsinfluensan, vilket jag får gratis på jobbet. Så här tidigt på säsongen har jag aldrig tidigare fått vaccinet, men i förra veckan ställde jag frågan om vi beställt hem vaccin. Nej, det hade man glömt. Och nu hade det kommit.

Vaccinering är ett stort risktagande för mig då det kan trigga igång ett skov. Men jag tror att jag blir sjukare av att få influensan. Och jag har aldrig reagerat negativt på vaccin. Dessutom är det ganska självklart att vaccinera sig mot säsongsinfluensan så man inte bidrar med spridning av influensa som faktiskt är dödlig för väldigt många. Så – vaccinering ska ske ur två perspektiv. 1) Skydda dig själv. 2) Skydda andra.

||||| 0 I Like It! |||||

Hälso- och sjukvård Medicinering Övertygelse Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Publicerad 23 september, 2014

Frihet och tvång #297

Affektionsvärde är ett begrepp som gör mig konfunderad.

Som vanligt (?) pratade jag med ömma modern, eller om det var hon som pratade med mig. Hon har börjat ta upp samma sak till diskussion varje gång vi ringer varandra. Min fars dödsbo.

Det var i januari 2006 som min far dog (lung- och levercancer). Jag kunde inte vara med vid utrensningen av hans lägenhet eftersom jag var tvungen att arbeta och saknade kattvakt. Modern och moster tömde lägenheten åt mig och jag kunde per telefon ge direktiv om vad som skulle kastas eller skänkas bort. Men där var väldigt mycket som var frågetecken och som modern stuvade undan hemma hos sig med syftet att jag skulle resa ner och gå igenom det hela i lugn och ro. Problemet med det är att jag under dessa snart nio år bara varit ”hemma” en gång eftersom jag inte fysiskt kan förflytta mig dessa 30 mil. Dessutom finns där inget jag vill behålla eftersom jag 1) inte kan få det transporterat hem till mig, och 2) då jag inte har ens har plats med det jag själv äger och har. Jag kommer inte ens in i min egen ”klädkammare”. Där 90 % kan gå i soporna men som jag själv inte kan släpa ut till soprummet.

Men när modern ringer har hon alltid en ny fråga. Hon har hittat någon av de lådor som hon stuvat undan åt mig och frågar vad hon ska göra med den och den grejen. Mitt standardsvar är ”släng”. Det har ingen betydelse vad det handlar om. I kväll rörde det sig visst om någon typ av… jag vet inte ens vad det heter, men en typ av militära emblem/medaljer. Förmodligen något min far fått när han gjorde lumpen som pansarförare, men det kan knappast vara något av egentligt värde eftersom han aldrig varit i krig (annat än at han flydde från ett som 2-åring). Jag är totalt ointresserad. ”Men affektionsvärdet”, sa ömma modern.

I min värld existerar inte affektionsvärde eller nostalgi. Det är därför jag själv vantrivs så fruktansvärt av att ha en massa skit hemma. För som jag sa till modern; det enda affektionsvärde jag kan känna är över min säng, min soffa, min tv och min dator.

Jag gillar inte heller det där med att saker går i arv. Kanske det kan vara kul när man själv har efterlevande, men jag har inte barn. Så varför ska jag sitta på en hög av skit som aldrig någon kommer att sätta värde på? Min fars saker hade ett värde för honom när han levde. Jag är inte intresserad av hans skolbetyg eller gamla släktfoton på människor som jag aldrig träffat eller ens hört talas om.

Min far (liksom min mor) var (är) samlare. Inget får slängas. Aldrig någonsin slängas. Jag är tvärtom – bort med skiten! Även om jag själv också var en samlare fram tills jag flyttade till Göteborg och kunde frigöra mig även känslomässigt från ting. Det jag har i min ägo är den rock som min far hade på sig när han kom till Sverige som finskt krigsbarn, plus den lapp han då hade runt halsen (de var bagage). Som kuriosa är det kul att berätta om, men jag sliter inte fram rocken och visar upp den för folk. Jag sitter heller inte i min ensamhet på kvällarna och stryker med handen över rocken och beklagar min fars öde som finskt krigsbarn. Det vore patetiskt och ger heller inget mervärde till varken tingen eller mig.

Jag vill inte leva i någon annans minnen och liv. Är jag en hemsk och dålig person bara för att jag är pragmatisk? Själv tycker jag inte det, för det handlar också om min mentala överlevnad. Som jag tror jag berättat tidigare, så ringde en äldre bekant till mig när min far precis dött och var starkt kritisk till att jag inte tömde min egen bostad och flyttade in i min fars dödsbo och lägenhet. På allvar. Hon var av den bestämda åsikten att det var en sons skyldighet. För att hedra minnet av min far. Men då skulle jag förlorat min identitet och, faktiskt, mening.

Åh, men vill jag inte ha något som en minne av min far? Nej, det är en fråga som inte är motiverad. Jag behöver ingen sak (dött ting) för att minnas min far eller känna släktskap med honom. Ställer man frågan så som jag skriver den, så förutsätter det indirekt att jag behöver något som symboliserar honom då jag omöjligt kan relatera till honom utan en minnessak. Det vore väldigt märkligt.

Men i dödsboet fanns också sådant som var mina ägodelar som barn. Nej, inte ens det har något affektionsvärde. Släng! Har inte haft användning för, eller saknat, något de senaste fem åren så är min inställning att där inte föreligger något behov av att ha det kvar i sin ägo. Som sagt, säng, soffa, tv och dator. Det är den enda ting jag har glädje av även om inte ett behov föreligger. Märkligt nog så klarar sig de flesta människor i världen utan ägodelar. För många kanske för lite ägodelar.

För mig är saker ett tvång som begränsar min fysiska, men framförallt mentala, frihet. Jag vill inte känna mig bunden, jag vill vara fri.

||||| 0 I Like It! |||||

Fotografi Minne Övertygelse Personligt Självinsikt Vardagsblogg

4 kommentarer

Publicerad 5 september, 2014

En massa val #277

Det är en samvetsfråga. I dag har jag förtidsröstat. Nej, det är inte en samvetsfråga i sig då alla som inte röstar borde lida alla helvetes kval. Vad jag menar är att jag också fick rösta i den där folkomröstningen vi har i Göteborg gällande fortsatt trängelskatt. Min känsla (möjligen en åsikt) i frågan är att jag fullständigt skiter i trängselskatten eftersom det inte är något som belastar min ekonomi då jag inte har bil och inte heller åker kollektivt eller ens har behov av cykelbanor. Jag kan intellektuellt förstå en trängselskatt i sig, att man vill minska biltrafiken då här är lite med vägar som inte går att bygga ut på grund av geografisk brist på utrymme. Att det skulle ge dålig luft med mycket trafik förstår jag också samtidigt som jag tror att avgaser minskar då bensinbilar verkar fasas ut över tid. Och dålig luft får vi då fortsatt av bildäckens slitage. Och trängselskatten ska också finansiera utbyggnad av järnvägar, kollektivtrafik och så vidare, men som sagt inget jag har något personligt behov av.

Eftersom jag är en surgubbe så är jag alltså emot trängselskatt. Men ändå inte. Jag resonerar som så att om trängselskatt ska finansiera utbyggnad av infrastruktur och är villkoret för också få statliga pengar, så kan jag inte vara annat än för trängselskatt. Ja, jag röstade ”ja” för fortsatt trängselskatt. Varför då jag egentligen inte bryr mig? Jo, om trängselskatten avskaffas måste pengarna hämtas hem på annat sätt. Det finns bara ett annat sätt. Höjda skatter. Då lär jag drabbas rejält jämfört med att jag i dag inte betalar ett öre för trängselskatt. Låt andra betala sin trängselskatt för sitt nyttjande av gatorna, så slipper jag skattehöjning. Egoistiskt av mig samtidigt som en konsekvens blir att jag ändå bidrar. Genom att vara passiv och inte bry mig, så bidrar jag till en (tänkt) bättre miljö och (tror de) bättre kollektivtrafik.

Det som annars känns så meningslöst med folkomröstningar, är att oavsett utfall så är det i slutändan ändå politikerna som bestämmer. En folkomrösning är inte beslutande. Så egentligen kvittade det vad jag röstade i det här fallet. Tyvärr får man  inte rösta blankt här då man måste välja ”ja” eller ”nej” för att rösten ska vara giltig. Okej, en ogiltig röst är i praktiken en blank röst, men markerar ändå inte mitt missnöje. För missnöjd är jag av andra anledningar också. Hela frågan kring Västsvenska paketet och (varav) trängselskatt (är en del) är mycket illa skött. Förutom att man inte vet vad kalaset kommer att kosta, så är alla partier (utom lokala) för där de halshugger enskilda politiska partimedlemmar som har en åsikt annan än huvudpartiets. Det tycker jag också är märkligt. I den här frågan kan där inte vara en partilinje, utan åsikten måste vara personlig utan partipolitiska förtecken. Trots allt – det hela är en samvetsfråga.

Supervalåret. Fem röstsedlar har jag i år stoppat ner i kuvert. Det är skönt att inte behöva gå till valurnan så ofta. Men ärligt… Det kommer att bli nyval ganska snart ändå…

||||| 0 I Like It! |||||

Dravel Omvärldsbevakning Övertygelse Personligt Privat Självinsikt Surgubbe Vardagsblogg

Kommentarer stängda