Kategori: <span>Vardagsblogg</span>


Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /var/www/jontas.com/public_html/wp-content/plugins/kk-i-like-it/kkDataBase.class.php on line 107

Julafton och jag känner mig duktig. Jag har ännu några timmar suttit och arbetat hemifrån på distans. Det finns många anledningar till det:

  1. Jag firar inte jul.
  2. Minus på flexen, det jag nu gör sanktionerat ger mig tid mot tid, d.v.s. lite plus på flexen.
  3. Min officiellt sista dag på jobbet för i år (förra veckan) utmynnade i att jag behöver göra en akut arbetsinsats till årsskiftet.
  4. Det minskar min stress att få denna möjligheten.

Okej, så jag har faktiskt fler officiella dagar på jobbet i år, men då är jag uppbokad för annat.

Jag önskar att jag kunde arbeta mer på distans hemifrån. Rent praktiskt så kan jag göra det, men det handlar om avtal. Inga försäkringar gäller eftersom arbetsgivaren inte tagit beslut om distansarbete än. Det håller på att luckras upp och jag kan bara hoppas.

Jaha, ja… Julafton… Ute skiner solen från klarblå himmel, det är minus 2, i går kom det 1 dm snö. Det är en väldigt vacker dag och det känns verkligen som en perfekt jul i Göteborg. Jag hoppas alla är glada och nöjda med detta. Själv bryr jag mig inte så mycket. Jag tvättar, städar, ska göra mig respektabel med timmar av rakning och så vidare. När ömma modern kommer (inte än på en tid) så ska vi ”fira” jul med julmat och mys. Men innan dess ska jag jobba lite till. Både hemma och på jobbet. Julafton är ingen fast dag 24 december för mig. Och det blir inga julklappar, varken nu eller sen. Som vanligt kör jag mitt eget schema som är mer anpassat till hur jag vill ha det. Tänk, så skönt att slippa tvång som en sådan här dag egentligen är om man firar den!

Nu ska jag flaxa vidare med mina vardagssysslor. God jul är en klyscha, så den vägrar jag uttala…

Ha en fin dag!

||||| 0 I Like It! |||||

Dravel Personligt Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Har jag gått på julledighet nu? Nej, självklart inte! Det var därför jag tog semester en vecka över förra helgen. Och det blev värre än jag då trodde. Det sket sig med hämndtjänsten i går, varför jag fick avbryta arbetsdagen i dag för att skynda hem. Lösningen är att jag jobbar hemifrån i helgen. Och sedan ska jag jobba i jul. Så, nej. Jag kan inte påstå att jag kommer att vara julledig. Vilket i sig är helt okej för min del. Det betyder att jag har något att göra. Jag har inga böcker eller filmer att se och då blir jag uttråkad av att vara ledig. Då kan jag lika gärna jobba.

Det är väldigt befriande att inte fira jul. Jag behöver inte bry mig. Behöver inte köpa julklappar. Slipper äckel-julbord. För andra är detta kanke ett välkommet avbrott i vardagen och man får lite ledig från jobbet, men vi är alla olika. Och jag behåller min frihet och självständighet. Jag är väldigt nöjd med hur det är, så jag hoppas ingen tycker synd om mig eller att jag skulle vara patetisk. Det hela är självvalt.

Fredagskväll… Vad ska jag göra? Jobba någon timme, eller…? Äh, jag improviserar. Det finns inga måsten.

 

||||| 0 I Like It! |||||

Personligt Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Det är inte hela sanningen när jag säger att jag just nu har sex dagar ledigt för att jag ska arbeta i jul och nyår. Jag är i stort behov av ledighet, av att göra ingenting, tänka på ingenting. För mig är de väldigt viktigt att få kunna dra mig tillbaka. Jag läste någonstans att det är stor varningsklocka när man tar semester för att man känner sig utarbetad, för då är man på väg in i väggen. Jag vill inte vara på väg in i någon vägg.

Nej, jag tror inte det är så allvarligt. Men jag är helt klart väldigt… utmattad. När jag fick mitt skov för ett och ett halvt år sedan blev jag sjukskriven efter väldigt mycket tjat. Men från och med i december förra året tvingades jag trots kvarstående skov och besvär att gå upp till normal arbetstid. Och sedan har jag jobbat i ett år non-stop och utan att, förrän nu sista veckorna, bli särskilt mycket bättre i mitt skov. Visst, där fanns en sommarsemester, en liten vår- respektive höstsemester, men det har varit ett jävligt år. Och då inte bara detta att jag ansträngt mig och försökt ignorera alla symtom på ohälsa.

Jobbet, som jag så ofta skriver om, är egentligen obeskrivligt. Det kräver så mycket mer av mig än mitt eget prestationskrav, eller andras också för den delen. Anledningen till att jag känner mig så sliten är mer på det mentala planet. Jag släpper aldrig tanken på jobbet för en sekund, inte ens när jag är ledig. Nej, jag jobbar inte ideellt på min fritid, men i tankarna är jag ständigt i mitt arbete. Varför? Förutom att jag faktiskt är av en A-personlighet, så har jag så fruktansvärt många roller i jobbet. Jag känner faktiskt inte till någon kollega som har mer än en roll på sitt jobb – jag har 7-9 roller (beroende på hur man räknar). Det innebär att jag kastas fram och tillbaka i dessa olika roller då det inte går att avsätta tid för en roll i taget. Jag är alla rollerna samtidigt på en gång. Vad kräver det av mig? Jo, att jag tankemässigt ständigt måste vara medveten och insatt i det som krävs av mig för stunden. Sitter jag och arbetar med uppgift A, så kan telefonen ringa och jag måste utföra uppgift B samtidigt som jag i förbifarten får en fråga gällande C och D, samt att någon ignorerar att jag sitter i telefon och står i dörren och frågar efter E. Jag måste vara närvarande i alla mina roller samtidigt. Det fungerar väl så där. Jo, det fungerar, men jag tappar tråden för uppgift A och kommer plötsligt på det när jag är ledig – att jag måste gå tillbaka och göra A trots att jag nästa dag är i annan kommun för att utföra uppdrag F.

Mentalt är jag emellanåt nära härdsmälta. Det är därför jag tar dessa små minivacations. För att verkligen kunna släppa allt. När jag kommer tillbaka till jobbet nästa gång så är jag nollställd. Jag har inga planer. Jag börjar om från början. Sådant som ligger och väntar är förträngt. Jag återupptar inte jobbet förrän någon påtalar att det behöver göras. För jag kommer att få nya uppdrag ändå så fort jag sätter min fot på jobbet. Så vad jag gör med att vara ledig är att få distans.

Så hur går det med att vara ledig? Det går bra. Visst, jag läser min jobbmejl men jag engagerar mig inte, försöker inte lösa *host* problem (annat än att jag vidarebefordrar mejl till någon annan om det är brådskande). Dessa dagar jag varit, och är, ledig så har jag kunnat göra saker som att… att… sova? Nej, inte så mycket. Men jag har vilat genom att göra sådant jag aldrig har tid med när jag är ledig kvällar och helger. Som att läsa böcker. Titta på inspelade tv-program (ligger sex veckor back, eller nåt). Sitta vid datorn längre tid än fem minuter. Laga mat (halleluja!). Tvätta (berg).

Jag behöver mycket ledighet. Förmodligen även när det inte är tufft och krävande på jobbet. Som person är jag väldigt privat och värnar om tiden med mig själv, hur tråkig och intetsägande den än kan tyckas vara för andra. Jag har alltid varit eremit. Och jag har inga problem med det. Kanske det är en paradox att jag i grund och botten är en eremit, för jag är också supersocial och har inga sociala fobier. Men jag måste ha en balans och för mig består den i att vara antingen det ena och det andra. Jag har inga mellanlägen. Stillastående eller femmans växel.

Varje år blir jag lovad förändringar, läs lättnad, vad gäller jobbet då alla är väldigt medvetna om min hårda arbetssituation. Men där händer aldrig någonting. Det jag vet om nästa år är att jag kommer att få annorlunda (nya) arbetsuppgifter, men jag vågar inte tro att någon arbetsuppgift försvinner för mig. Hur löser jag det? Delvis har det redan vuxit fram under det här året: Jag tolererar inget på jobbet som inte jag är direkt berörd av. Jag exploderar om någon försöker dra in mig och min tid i något som jag ser som oväsentligt för mig. Hm. Kanske jag redan kört igenom den där väggen. Femmans växel…

Och samtidigt… Jag är ganska nöjd med min situation. Den är inte en belastning. Jag måste ha stimuli… Bara jag får dra mig tillbaka emellanåt.

||||| 0 I Like It! |||||

Privat Vardagsblogg

Kommentarer stängda

För första gången på 345 dagar har jag gjort det som ingår i min officiella titel att göra. Jag har skrivit. Det tog en timme, sedan var jag uppe i min gamla hastighet. Man blir lite ringrostig när man inte skriver oftare, särskilt när det är ett nytt datasystem man ska skriva i. Men det gick. Och jag ska förhoppningsvis fortsätta med det i morgon. Vi får se.

I morgon får jag lov att ringa flärdtjänsten för att boka arbetsresorna i jul/nyår. Det kan bli intressant. Jag är efter 11 år ganska van vid att bli utskälld och ifrågasatt när jag ringer. Ingen åker ju flärdtjänst till sina jobb när det är storhelg. Kanske jag avser sjukresor men vill slippa betala den dyrare avgiften. Förmodligen finns det inga lediga bilar kl. 6.30 då alla pensionärer ska hem till sina släktingar för att fira jul. Garanterat kommer min bil avbokas då de måste prioritera pensionärar som aldrig åker flärdtjänst annars, och arbete är ju inget giltigt skäl att åka flärdtjänst storhelg. Innan man ringer får man stålsätta sig och ha svar på tal. För man blir ganska trakasserad av telefonisterna när man ringer flärdtjänst. Det värsta är att de brukar säga att bilarna får lov att vara mer än en timme försenade innan man får lov att ringa och efterlysa dem. My ass!

||||| 0 I Like It! |||||

Byråkrati Kampen Omvärldsbevakning Surgubbe Teknik Vardagsblogg

Kommentarer stängda

I en vecka har jag tänkt en hel del på min far. Jag gör alltid det vid den här tiden på året. Anledning:

Min röda adventsstjärna. För sju år sedan hade jag den i sovrummet (aldrig) och hade den tänd nätterna igenom. Telefonen brukade ringa nattetid och detta var lagom sken för att jag skulle kunna orientera mig och finna telefonen.

Jag har funderat på att sammanställa alla blogginlägg jag gjort om min far, från då för sju år sedan. Det hände så mycket, jag skrev ner allting, och nu kommer jag inte ihåg så mycket.

Jag känner mig ganska låg när jag tänker på min far. I helgen har jag läst Johan Theorins Blodläge och relationen mellan Per och Jerry påminde mycket om min krystade relation med min egen far. Det spädde på olustkänslan.

Varför jag associerar adventsstjärnan så starkt med min far? Det var kring Lucia 2005 som han blev så sjuk. Perforerad tarm. Akut operation. Levercancer. Metastaser. Lungcancer. Två månader senare var han död. Men vid den här tiden för sju år sedan fick jag mycket samtal nattetid. Min far som ringde från sjukhussängen när han hade dödsångest och kände sig ensam. Vårdpersonal för att berätta att åkte mellan olika avdelningar då något nytt inträffat. Läkare jag kände som ringde för att ge mig äkta ”inside information”.

Och den där förbannade adventsstjärnan som kändes illavarslande varje gång jag vaknade av att telefonen ringde.

Men Blodläge är en bra bok. Johan Theorin kan sitt hantverk.

Helgen har varit lugn. Brukar jag sova mycket i vanliga fall så gjorde jag det desto mer den här helgen. Jag har sett alla filmer och tv-boxen jag fick i onsdags. Och så hörde jag att min kusin åter är i Afganistan och krigar.

Ny vecka. Några dagar där jag får vara social och skingra lite jobbiga tankar. Sedan går jag på julsemester. Ett par veckor för tidigt, men jag har inte tid sen.

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg Litteratur Minne Privat Teveserier Tv Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Vem har fått mest problem med snön? Stockholm eller Göteborg? Pest eller kolera? Nej, det går inte att jämföra, då olika problem uppstår oavsett hur mycket eller hur lite snö som kommit. Nu kan jag bara prata för egen del, om hur det är i Göteborg.

Först på tredje dygnet av snöfall nonstop, så fann man fram plogbilarna i morse. Men jag har inte varit ute i trafiken i dag, så jag vet inte hur det varit. Måndag och tisdag har jag dock en del erfarenhet av. Måndagen har jag redan glömt och tisdagen skrev jag (väl?) om i går.

Det är helt sanslöst att jag i går fick stå och vänta på min taxibil/flärdtjänsten i en hel timme. Trots allt har det inte kommit mer än 15-20 cm. Ändå ställer det till problem, och det handlar inte bara om bristen på plogförsedda bilar.

  1. Framkomligheten i Göteborg är just nu obefintlig, och det innan ens snön kom. Finns det tre körfält så får bara ett användas av bilister, då körfält 2 är till för vägarbets personal och maskiner. Körfält 3 är uppgrävt då där ska bli bussfil. Är där två körfält, är ett för bilister, det andra grävs upp för att bli bussfil. Är där bara ett körfält så får man köra sicksack med mötande bilar, då körfältet ska breddas för att få plats med bussfil. Allt på grund av trängselskatten som ska införas vid årsskiftet.
  2. Göteborg har många backar, eller snarare sluttningar. Bussar står bara och slirar, kommer inte uppför sluttningarna. Bussarna ställer sig då på snedden över alla körfält och blockerar all trafik. Spårvagnarna kan inte köra på grund av isbildning i rälsen med långa spårvagnsköer som resultat, och blockar då ibland korsande vägar för bilister.
  3. När snön kom vågade få åka kollektivt, för den fungerar inte i Göteborg. Alltså tog folk bilen. På oplogade gator och ½-1 körfält, skulle alltså nu alla – bilar och bussar slira runt i snön med slitna sommardäck. Kan det bli annat än kaos?

Jag tror inte på trängselskatt. Jag tror inte att kollektivtrafiken får så värst många fler resenärer. För där är alltid någonting som strular med kollektivtrafiken. Skillnaden kommer att vara att samma antal bilar nu ska samsas i färre körfält samtidigt som där glest kommer att gå tomma bussar i de nya bussfilerna.

Största problemet ser jag med färdtjänsten. Som jag tidigare vid flera tillfällen (om och om och om igen) påtalat här i min blogg, så är färdtjänst enligt lag jämställt med kollektivtrafik. Men i Göteborg har man bestämt att färdtjänst inte får köra i bussfiler, för då plötsligt är inte färdtjänst kollektivtrafik. Med tanke på den ökade trängseln i vanliga bilfiler, så kommer det i praktiken innebära mindre tillgängliga färdtjänstbilar och längre restider. Färdtjänsten slipper inte undan trängselskatt, eller rättare sagt – taxichaufförerna som kör färdtjänst äger sina bilar och får själva betala trängselskatt. Värst är det för de åkare som äger mer än en bil. Det blir svindyrt för dem och kommunen betalar utefter hur många resenärer de kör. Men de kommer att köra färre eftersom de inte hinner med så många då de mesta av tiden kommer att stå i bilköer eftersom bussfilerna ska vara fredade.

Så detta att jag fick vänta en timme längre än avtalad tid med färdtjänsten, tror jag kommer att bli min vardag. Snön har bara gett en hint om det kaos som kommer att uppstå vid trängselskatt. Eller – snön gjorde nog ingen större skillnad. Annat än att det tog chauffören i går en timme att köra ett par kilometer genom stan – på öppen fyr-filsled där man inte gör bussfil.

Det är med oro jag tänker på morgondagens resa till jobbet. Hur många timmar för sent ska jag komma i morgon? Behöver jag stå ute i snöstorm i en timme och vänta på bil? Hur mycket mer klarar mina ben av att stå? Att man har färdtjänst beror uteslutande på sjukdom/handikapp. Och då vill man bara att bilarna ska fungera som tänkt.

Kommer det mer snö än så här, så bryr jag mig inte. Jag tror inte det kan bli värre vad gäller trafiken. Nästa steg är nämligen att alla gator stängs av och att inga bilar får vistas ute. På ett sätt är det bättre, för då behöver man inte kämpa med att försöka ta sig någonstans – då är det sjukskrivning som gäller. Det enda som skulle kunna bli bekymmersamt i snökaos, är om strömmen går en längre tid. Har jag mat som jag kan äta utan att jag behöver el för att tillaga/värma? Har jag laddat mina batterier i mobil och dator så jag inte blir totalt avskuren från omvärlden (nej, det har jag inte)? Har jag ljus och varma täcken (ja, det har jag)? Är jag redo för allt som vädermässigt kan drabba min tillvaro? Nej, det är nog inte snön i sig som jag behöver oroa mig för. Det jag ska oroa mig för (för att förbereda mig) är hur jag fysiskt mår. Risken är dessutom värre beträffande att vattennivån stiger i älven, och det är Vänerns fel. Drunkning verkar vara värre än snön.

Ändå är det märkligt hur mycket stryk infrastrukturen alltid tar varje vinter när det kommer snö. Kommer det mycket snö på en gång, förstår jag att det kan vara svårt att mota den. Och i andra fall är det väl så att vi (främst kommun) köper tjänster där andra ska utföra arbetet med snöröjning och så vidare. Och lägsta anbudet vann, så vi kan glömma det där med service. Vi är snåla och får det vi betalat för, men inte mer än så. Och faktiskt – med det är jag nöjd. För skattemedel ska räcka till mycket och det är löjligt att budgetera i förväg för något som vi inte vet om det inträffar – som snökaos. Vissa vintrar snöar det inte alls.

Oavsett vad man har för definition av snökaos, så vet jag att det kan vara värre än hur det är i dag. Jag minns 70-talet i Skåne (egenupplevt) när det kom metervis med snö där snödjupen på sina håll var lika djupt som hus var höga. Och hur ingen kunde ta sig till eller från sina arbeten. Och hur bandvagnar fick köra runt på Österlen. Men jag bodde inte i Göteborg den vintern på 90-talet då trafiken stod stilla och folk bara kunde ta sig fram i snön genom att köra skidor.

Så än så länge finns det egentligen inget att klaga på – bara att gnälla på. Snön kan vi inget göra åt – den kommer oavsett vad vi tycker. Och självklart ställer det till problem, men allt brukar ordna sig ändå. Men det är besvärligt och det är gnälligt. Värst av alla är jag på att gnälla. I’m a man – hear me whine!


Om jag ska säga något mer om dagen…

  1. Äntligen fick jag tag i stearinljus! Min adventsljusstake har varit tom på ljus. Jag har letat och jagat ljus, men fick i dag tag i fyra små stearinljus. Dessa fyra ljus kostade 60 kr. Skandal!
  2. Äntligen fick jag mina filmer som kommit till fel postombud två gånger innan de i dag kom rätt! Så jag har i kväll hunnit med 3 avsnitt United States of Tara och filmen The Others.
||||| 0 I Like It! |||||

Kampen Minne Omvärldsbevakning Övertygelse Personligt Surgubbe Teveserier Tv Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Tack alla skattebetalare som ger mig läkemedel motsvarande 120000 kronor per år! Tack, tack! Och tack alla politiker som gett mig ett högkostnadsskydd! Tack, tack!

I dag är jag helt förstörd i kroppen. Det är svårt att gå på isiga och snöiga gator med dålig syn, dålig balans och sommarskor. Sedan hjälpte det väl inte att jag stått och gått mycket under den utbildning jag höll på med i några timmar i dag. Allt sammantaget blev en överansträngning för mina ben, eller för nervimpulserna eller vad det är som gör att jag få svaghet i benen (inte musklerna åtminstone – jag har urstarka muskler i benen).

I ett dygn har det nu snöat i Göteborg, men inte kommit mer än max ett par centimeter. Trafikkaoset förstår jag och det har inte så mycket med snön i sig att göra. Folk vågar inte lita på kollektivtrafiken, så de tar bilen. I en stad som tagit bort 2 av 3 körfiler p.g.a. trängselskatten som införs vid årsskiftet. Klart det blir kaos! Och folk kör som om det var torr sommarväg med slitna sommardäck, d.v.s. ”undan eller väck – för här kommer jag”. Och, ja…

Kylan just nu som legat på minussida i några dagar, är helt underbar! Värk försvinner. Domningar försvinner. Jag rör på mig lättare (när jag inte spänner mig av att kämpa med balansen). Ja, livet känns då underbart!

Fick frågan i dag vad jag gjort, för man kände inte igen mig riktigt. Något hade förändrats, men man kunde inte sätta fingret på vad… Öh, jag rakade skalle och ansikte i går? Har jag sett så ovårdad ut? Och har man glömt hur jag såg ut för sex veckor sedan?

Utbildningen jag gav i dag gick bra. Divine intervention kom till mig som vanligt. Som en skänk från ovan.

Men stressen börjar nu bli obehaglig. Samtidigt som jag bestämt mig för att ta lite extra semester trots att det är det sista jag borde göra ur ett arbetsperspektiv. Men jag behöver SEMESTER! Om ett par veckor…

||||| 0 I Like It! |||||

Dravel Hälso- och sjukvård Hälsohistoria Kampen Medicinering Multipel skleros (ms) Omvärldsbevakning Personligt Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Och här sitter jag och väntar på upplösningen. Några minuter till bara, sedan har mina Treo lösts upp i vattenglaset. Jag får huvudvärk på kvällarna numera och jag tror det beror på mörket. Det är ansträngande för mina små blå att försöka se något i mörker och tänder jag lampor blir det ännu värre. Jag saknar dagsljus. Trots en mycket solig dag. Som också brukar ge mig huvudvärl. Äh, orsaken är okänd, jag har helt enkelt huvudvärk.

Jag önskar jag visste vad jag egentligen gjort i helgen. Jag glömmer snabbt sådant som är ointressant. Det som ännu inte fallit i glömska, är att jag för någon timme sedan rakade huvudet. Och jag rakade av mig skägget också. Med hyvel! Det var länge sedan. Jag sparade dock en liten skägglapp på hakan vilket gör att jag ser ut som om jag flytt ett kriminellt motorcykelgäng (inkl. rakade huvudet). Nej, jag tänker inte raka av mig skägglappen på hakan, för då kan man ta mig för sparkad riksdagsman från sd.

Jo, det har ju varit gamla hederliga SopSlängarSöndag! Och tvättmaskinen har gått hela helgen. Och jag har lagat mat. Men inte vattnat krukväxterna (skäms)! Så något mer än sova har jag trots allt gjort i helgen.

Ändå fantiserar jag om semester. Jag har dragit tillbaka mina två semesterdagar till jul, för jag hinner inte. Samtidigt funderar jag på om jag ändå inte skulle kunna ta en hel veckas semester, för jag behöver det.

Just nu ska jag plugga in en föreläsning jag ska ge i morgon där jag inte haft möjlighet att läsa in mig på ämnet som jag aldrig tidigare utbildat i. Men jag har huvudvärk och känner inte för att plugga på in fritid. Ändå måste jag nog läsa igenom materialet även om jag är expert på att improvisera och leverera.

Men först – Treo!

Skål!

||||| 0 I Like It! |||||

Dravel Medicinering Omvärldsbevakning Personligt Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Den egenhet som jag har men inte alltid låtsas om, är att jag egentligen är väldigt arg. Det finns alltid någonting som upprör mig. Händelser, situationer. Däremot är jag nästan aldrig arg på specifika personer. Fast det är klart… Just nu är jag ganska arg på två personer som jag tycker gått över gränsen. Men om jag säger så här – jag är inte lättirriterad då det mesta rinner av mig som ”ointressant”.

Hur ska jag förklara?

  • Om person 1 är oförkänt dum mot person 2 som inte kan försvara sig, då går jag i gång. Då blir jag skitförbannad (arg) och går in i försvarsställning där ajg skyddar person 2 och säger vad jag tänker (jag är en elak jävel) om person 1.
  • Är jag person 2 som utsatt för någon dumhet blir jag också arg och markerar mycket tydligt genom att säga vad jag tycker och tänker. Jo, jag har en finskt temperament.
  • Om jag istället uppfattar något som gnäll och ovidkommande så rinner det av mig direkt. Jag engagerar mig inte känslomässigt i sådant som gör andra vansinniga om jag anser det vara betydelselöst och ointressant. Vilket brukar trigga ännu värre just eftersom jag inte bryr mig och inte hakar på den andres upprördhet. Det är då jag brukar säga att jag inte bryr mig och då brukar det ta fyr i helsike. För då riktas ilskan plötsligt mot mig som är okamratlig, vilket brukar leda till föregående punkt – jag blir förbannad på att jag plötsligt blir syndabock och markerar igenom verbalt. Och med detta är jag ganska nöjd, för det bästa jag vet är när andra då undviker mig, vägrar prata med mig, inte ens hälsar. För då kan jag sluta bry mig och jag tar inte åt mig känslomässigt. Det går inte att straffa mig med tystnad, för det är inget straff utan mer en vinst.

Man vill inte göra mig förbannad. Det är inte lätt att få mig förbannad. Det jag lärt mig är att välja mina strider. Vad som är värt att känslomässigt gå in i. För mig handlar det om välbefinnande och hushålla på resurser (energi).

Med detta sagt så finns det saker, inte personer, utan händelser som jag nästan dagligen får smärre hjärnblödningar av. Som detta med mitt ”stora brev” som kom till fel postombud i onsdags.

  • I lördags beställde jag filmer.
  • I onsdags fick jag sms om att brev med filmer var för stort för att levereras hem till mig, så jag kunde hämta ut det hos postombudet. Fel postombud.
  • Jag ringde direkt till Posten som såg att de sorterat min försändelse fel, men jag skulle redan på onsdagen kunna hämta ut mina filmer hos mitt postombud.
  • I dag fredag åker jag till mitt postombud som inte fått mina filmer.
  • Jag går in på posten.se och söker på kollinummer. Då ser jag att mina filmer i onsdags flyttades från felaktiga postombudet för ny sorering till mitt postombud. I dag har filmer kommit fram. Inte till mitt postombud, utan återigen hamnat hos det felaktiga postombudet!

Inkompetens är nog det som gör mig mest vansinnig. Oavsett vilka som står för inkompetensen. Men märkligt nog är det företag och myndigheter som ska strula där jag ska behöva lägga tid och energi på att försöka rätta till deras misstag – och ändå blir det fel på fel på fel! Den här ”vansinnigheten” jag känner är alltså inte riktad mot person, utan mot arbetssätt, rutiner, misstag, oförmåga att rätta till fel och så vidare. Jag kräver väldigt mycket.

Men den här dagen… Jag har fått bita mig i tungan ett flertal tillfällen i dag. Den här fredagen har vairt ett epicentrum av misstag.

Vilken roll har jag själv i det hela? Tyvärr (?) känner jag ingen skuld i situationer som uppstått utan min iblandning, men där jag dragits in och nästan blivit ett offer. Men jag känner mig inte som ett offer av omständigheter. Jag blir bara förbannad. På inkompetens.

||||| 0 I Like It! |||||

Dravel Kampen Omvärldsbevakning Personligt Självinsikt Surgubbe Vardagsblogg

Kommentarer stängda

I dag finns det anledning till att spy galla, men jag avstår. Dagen har varit lång arbetsdagen övergick i fackligt årsmöte där jag aldrig behövde lämna arbetsplatsen. Men någonstans i det ser jag ett fel (ack, lite galla). Årmötet: 45 minuter landgång (kvällsmat), 20 minuter ny högt uppsatt chef som presenterade sig, 55 minuter vänstervriden teaterföreställning och 25 minuter årsmöte med val av ny styrelse med mera. Det jag var där för tog alltså 25 minuter av en kväll som blev förstörd av allt ovidkommande. Vi kunde haft det hela på en lunch då det 1) räknas som fritid och 2) ändå hade återstått 20 minuter av lunchtiden.

I dag har jag också skrivit på mina nya anställningspapper. Jag tillträder 1/1 2013. En anställning som är två timmar per vecka och löper per läsår. Men hur kan ett läsår löpa från 1/1? Och varför säger man ”förste i förste” om 1/1 när där står ”förste per förste”?

I morgon är en annan dag. Tack och lov! Men man ska inte ropa hej…

||||| 0 I Like It! |||||

Dravel Fundering Omvärldsbevakning Surgubbe Vardagsblogg

Kommentarer stängda